Prova eller pröva?

Ja, är det någon egentlig skillnad mellan dessa två ord? Jag tror inte det har med dialekt att göra då jag varierar mellan båda två, men jag kanske har fel?

En artikel om ämnet: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/spr...ta_2939407.svd

"Tumregel: använd pröva om ordet kan ersättas med försöka med eller sätta på prov ; använd prova om lämpligt ersättningsord är undersöka , ta reda på . Ett jokerord i sammanhanget är det från engelskan inlånade testa . Det fungerar i båda fallen och har blivit allt vanligare, särskilt hos yngre. Så om man tvekar i valet mellan prova och pröva kan man pröva med testa – förutsatt att textens stilnivå tillåter ett sådant val."

Jag skriver alltid "prova", men när det kommer till tal så blir det oftas "pröva"

Jag tolkar det som att "prova" är någonting man gör för att testa någonting, lite som när man provar ett par skor eller en ny bil. "Pröva" är lite annorlunda, som prövningar. Alltså, om man provar någonting gör det inte så mycket hur slutresultatet blir, men prövar man någonting så är det för att lyckas.

Om vi tar en tenta som exempel. Om jag har en gammal tenta framför mig så kan jag prova att klara den, för att se vad jag behöver plugga mer på. Men när jag har den riktiga tentan framför mig så prövar jag att klara den.

Prova = testa på, försöka för att se hur det är
Pröva = bli testad, försöka för att klara

Jag provar en skjorta eller ett vin. Jag prövar en tankegång eller en hypotes. Sedan finns det naturligtvis alltid en gråzon däremellan, där bådadera skulle kunna användas.

Numera använder vi gärna engelskan som diskriminator för svajig svenska. Kolla om det handlar om en provning ("test") eller en prövning ("ordeal").

I samband med partikeln »på« kan skillnaden mellan verben »prova« / »pröva« bli tydligare. Proffs provar medan noviser prövar på. Att prova [på] är ingen prövning för den rutinerade. Ett proffs kan prova på att wallraffa.

1. Vi bör uppmuntra människor att utbilda sig, pröva på annan verksamhet ...
2. Beata fick ofta pröva på det hårda fältlivet då hon följde maken på hans krigståg. (prövning)

a. Hängde det på mig så skulle jag gärna prova på alla tre [alternativen].
b. Och visst finns det tankar på att då prova på andra, internationellt större, [fotbolls]ligor.

Samtidigt kan fraserna »prova på« / »pröva på« återfinnas utan att vara partikelverb, som när »på« är en typisk preposition. Det är skillnad mellan ett fotbollslag som provar (provspelar) på konstgräs och ungdomar som prövar på konstigt gräs.

Man kan väl säga att en vinprovning med dåligt vin, lätt kan förvandlas till en vinprövning?

Transitiviteten har möjligen ett finger med i spelet. Prova kräver ett objekt, vilket inte gäller pröva.

– Jag har köpt ett nytt spel/en ny skjorta.
– Får jag prova det/den / *får jag prova?

– Jag klarar inte det här spelet/Jag får inte på mig den här skjortan!
– Får jag pröva?

- Jag får inte igång bilen.
- Får jag prova?

- Det är en stor prövning att prova att få igång bilen varje morgon.

Prova konkreta grejer som kläder.
Pröva abstrakta "grejer" som lyckan.

Är det verkligen så enkelt? Jag skulle nog säga att prova/pröva (i modern svenska) är som två cirklar som nästan täcker varandra.

Visst finns det betydelser hos "pröva" (tex "bevisa") som inte finns hos "prova" och vice versa. Men på det hela taget är det svårt att se nåt självklart mönster och de är ofta helt utbytbara.

Kanske inte till en vinprövning, men i vart fall till en prövning. Den där transitiviteten igen...