Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag är inte beläst gällande Peirce så min uppfattning om hans teorier blir ytlig. Men som jag förstår honom på ett ungefär så är evidensen för att stenar är hårda att vi kan pröva att utsätta stenen för hårt yttre tryck utan att dens form förändras. Denna varseblivning kan vara sinnets nycker och inte superveniera på en objektiv verklighet, men utifrån gränserna för kunskap vi kan göra anspråk på så är det pragmatiskt att betrakta det som tillräckligt för att hålla för sant. I det sammanhanget, om detta var en korrekt återgivning, så framstår ditt påstående som ekvivalent med satsen "trä är sannare än sten". Så jag ska förtydliga mig. Jag ifrågasätter inte det du skrev. Jag förstår inte språkligt vad det betyder. Tror du att du kan förtydliga?

Att säga att Hanif Bali har "börjat utmana vänsterns/vänsterliberalernas konsensus" skulle nog inte göra honom glad. Han är en av få inom politiken som varit konsekvent under många års tid. Av många beskylld för att vara ett nättroll innan det blev synonymt med sverigedemokrat som uttrycker sig elakt. Alltså på den tiden det var ett begrepp för en provokatör road av indignerade inlägg från jätteseriösa respondenter. Tillika röstmagnet för Moderaterna via bakdörr. Oavsett vad man tycker om mannen i fråga så är det en tidsmarkör att han nu skriver ledare i Expressen.


Jag minns när jag något år efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen besvarade min systers arga Facebook-inlägg om Björn Söders påstående om somaliers låga IQ, så tog hon bort mig och ville inte prata på flera veckor. På den tiden ansågs det rakryggat att bryta med vänner och bekanta som på något sätt gav ifrån sig indikationer på att rösta SD. Man blev nästan misstänkliggjord om man inte tydligt markerade det oacceptabla i att begränsa invandringen och se människor som kom till Sverige som en börda.

Idag har vissa av de som ställde upp i denna körsång själva blivit sverigedemokrater eller "kritiska moderater". Andra håller pliktskyldigt fast vid sina vänsteralternativ och imperativ, men helt utan självförtroende eller övertygelse. Några har blivit mer radikala. Verkligheten i Sverige har förändrats väldigt mycket sen 2010 och folk hanterar det på olika sätt. Nu gör jag mig skyldig till defaitism, men jag tror inte det är så mycket frågan längre om att vinna mark och bryta tabun. Det är bränd mark och ruiner, fienden retirerar. Men debatten kommer inte kunna röra sig organiskt högerut över tid som i Danmark. Den tiden finns inte. Det går fort nu; men går det tillräckligt fort?

Vi kan få ett tillstånd där högern dominerar det offentliga samtalet fullkomligt och gör nya landvinningar, men den demografiska situation gör att det blir betydelselöst. Antingen att det tar abrupt slut eller att man skriver och talar utan åhörare. Svenskarna blir så irrelevanta i sitt eget land att all egentlig politik kommer att handla om att tilltala invandrade gruppers intressen. Så är det redan i flera städer.

Det man kan göra är att göra vad man kan för att ta tillvara på momentum och hoppas på det bästa. Mina förhoppningar om Europa som helhet är optimistiska, men vissa länder står verkligen inför ett vägskäl. Förhoppningsvis visar sig mina farhågor ogrundade.

När du frågor om detta något som Moderaterna eller Kristdemokraterna kommer att vilja ta i. Menar du att man borde bli tydligare i debatten eller kopplar du det till konkreta åtgärder? Jag tänker eftersom du länkade till inlägg från en moderat och en f.d. moderat.


Som jag skriver högre upp så hanterar människor den katastrofala utvecklingen på olika sätt. De som valt att kvarhålla sina övertygelser sluter sig och blir mer extrema. Men de blir allt färre. Till sist blir det bara "Hitlers bunker", eller ska jag kanske säga "Arnstads bunker", kvar. Bieffekten av sekterism är att samtidigt som du blir mer övertygad om din åsikt blir den mindre brukbar bland majoriteten. Jag tror inte vi behöver göra något annat än förse dem med spadar och hinkar så att de kan fortsätta att gräva ner sig. Bidra till att deras åsikter tvingar dem att isolera sig.


Det handlar inte så mycket om "judehatet" i egentligen mening, utan som sagt om att exponera hur rabiat någon är. De flesta skräms ju bort av den typ av aggressiv retorik som blir allt vanligare hos dessa aktivister. Genom att genomlysa hatet får det de som inte avskräcks att framstå som långt mer extrema. Det ska vara obekvämt att associeras med vänstern. Vilket jag bara ser som att hålla deras egen strategi emot dem själva.

Ja detta är så tröttsamt. Ironiskt nog helt i linje med den arabiska principen "mina fienders fiende är min vän". Eller för den delen med persisk manikeism.

Höger/vänster-begreppet som definierande ont/gott-världsåskådning är en intellektuell reception från mellanöstern.

1947, när FN drog upp gränser i Palestina, grundade i facts on the ground fanns för övrigt ingen statsbildning alls.

Jag anser det för övrigt fel och helt missvisande när Ryssland betraktas som en enhet och bedöms utifrån vad ryska federalister gör. Men anledningen till att man i media inte vill nämna att det är det federalistiska/imperiebyggande tankegodset som startar krig, är för att man inte vill kasta någon skugga över sitt eget federalistiska imperiebyggande som i tidens fullbordan kommer att visa sig lika krigiskt till sin natur. Av sin inre logik. Men det får inte yppas.

Antingen överskattar du Bali eller så är det någon form av freudiansk analys vi får ta del. För jag tror knappast Bali lömskt tänker att han drar högern vid näsan. Jag kanske sitter fast i mitt eget perspektiv, men att inte läsa "ras" mellan raderna kräver för mig långt större tankegymnastik än motsatsen. Är du konsekvent misstänksam att det är en fallgrop när saker inte skrivs ut bokstavligt, eller är det specifikt mot skribenten?

Bali har samma aura som Chang Frick av att "allt jag skriver är på skoj, men pengar ska in på kontot", men jag tror inte han är en vänsteragent. I alla fall inte medvetet i sådana fall.

Poängen jag gör är att Peirce (vad jag förstår) förenade i)den pragmatiska hållningen att de enda filosofiska/vetenskapliga skillnader som finns är de som gör någon skillnad (något vi skulle kunna applicera på metapolitik och alltså inte belasta den med metafysiska spekulationer som inte gör någon pragmatisk skillnad) och ii) uppfattningen att t ex vetenskaplig konsensus kan konvergera mot en objektiv sanning, även om den sanningen alltid kommer att kunna betvivlas.

Fördelen med denna maximalt stingenta hållning är att moraliska sanningars objektivitet allra minst hålls för levande möjligheter, vilket är en förutsättning för att de ska KUNNA fungera som pliktskapande. För det GÖR ju uppenbarligen en avgörande skillnad när en civilisation tror sig ha genomskådat att det i själva verket inte finns några objektiva moraliska sanningar utan inbillar sig att allt är egoistiska impulser och förställning.

De goda nyheterna är då att denna levande möjlighet alltid finns, eftersom moralnihilism kritiskt betraktad alltid är grundlös metafysisk spekulation. Det jag försöker övertyga dig om är att ditt hjärnkemiskt grundade stipulerande att inga moraliska sanningar finns, är rationellt sjävmördande och cirkulärt. Du kan inte veta att objektiva moraliska sanningar inte existerar eller ens att de inte är tillgängliga.

Utifrån detta minimala antagande att moraliska förnuftssanningar KAN vara objektiva och universella, blir det ju möjligt att se det rimliga i att de också är det.

Vad är det för fel på att följa uttrycket? Det är väl en fördel att inte slösa krut och manskap om någon annan kan föra kriget åt en?

Han är uttalad liberal och individualist, så det finns ingen hemlig vänsteragenda. Den är explicit.

Det vet vi inte minst för att han har gjort precis det här tricket förut. Jag skrev senast ett inlägg om det i maj: (FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Han talade då om individer på ett sätt som fick den röda vänstern att gå igång och råka avslöja sig som lätt kollektivistisk i sin antropologi. Bali använde den framprovocerade reaktionen för att främja sin egen, mer radikala vänsterposition. Han åskådliggjorde några lätt högerkodade positioner i den röda vänsterns självmotsägelser och gjorde en poäng av att han själv är en mer renlärig vänsterextremist.

Så här sammanfattade han sin position:

Men jag vill klargöra att människan är allt för komplex för att sammanfattas med begreppet ras. Det är en pseudovetenskaplig term, ungefär lika precis och vetenskaplig som Migrationsverkets okulära åldersbedömning.

Det Bali gör är att ålägga ett starkare tabu för de högerinslag som kan skvalpa runt lite ogenomtänkt i mindre dogmatiska vänstermänniskors huvuden. Precis tvärtemot hur en högeraktör skulle göra: då skulle målet i stället vara att kultivera och legitimera högerinslagen inom etablissemangsvänstern - bejakande av identitet, fokus på skillnader i utfall mellan grupper, problematisering av upplysningens universalism, kritik emot sionism, intresse för tysk filosofi med mera. Det är saker som högern kan arbeta med för att finna gemensam mark och väcka intresse för sina egna diskussioner, absolut inte något man ska attackera.

Vi får väl se om någon hugger på Balis dumheter den här gången och anklagar honom för att tala om folkstammar. Kommer han då ha ändrat sig sen sist och i stället svara ja, hehe, oj jo det stämmer ju, eller svarar han som förra gången att det är ni kollektivister i identitetsvänstern som är de riktiga rasisterna?

Om man hänger upp sin egen hållning på andras, så smetar deras skit till slut över på en själv och man tappar fotfästet och den moraliska kompassen börjar snurra. Och så händer något med verkligheten och vägen svänger men det gör int Pekka.

Tänkte först att detta var ot i denna tråd, men egentligen inte för hela mediakrigets misär och politikens moras ligger i detta att hållningar bestäms inte av ständiga inre omprövningar av den egna positionen, utan bestäms i relation till andra.

Får be om ursäkt för en tankekostym som känns lika svår att fylla som en gång lumpens kallingar. Men handlar inte allt i slutändan om personlig åskådning? Medlen går inte att skilja från målet.

Vi kan ju ändra "falsk" till "okänd" om det gör någon skillnad. "Falskt" i sammanhanget är ju bara negationen av "sant". ¬Objektivt sanna moralomdömen existerar ⇒ Objektivt sanna moralomdömen existerar inte. Vi kan ju ogärna falsifiera en negation, men om det är epistemologiskt mer tillfredsställande kan vi istället säga det som ¬¬Objektivt sanna moralomdömen existerar inte, och inta en agnostisk hållning till metafysiken. "Vi är tvingade att tro på en sanning som förblir okänd (i förhållande till den objektiva verkligheten)".

Jag är mest intresserad av hur och varför oenighet kan uppstå och ser metafysiken som ett verktyg att förstå detta. Är moraliska omdömen baserade i något så simpelt som biologi finns ju en möjlighet att finna var vi skiljdes åt genom regression. Det gör det också enklare att urskilja evig moral från tillfälliga uppfattningar. "Den är objektiv i all meningsfull betydelse" eller hur du uttryckte det. Till och med medfödda anomalier kan ju få en hjälpande hand att förklaras av psykiatrin; exempelvis hur hjärnskanning avslöjar nedsatt aktivitet i amygdala hos psykopater. Vi kan också bemöta sådant som "nationalism är irrationellt" med, nej i egenskap av djur har vi behov av revir, och sedan relatera till vardagliga referenser. Det invaggar mig i optimism att nå gemensamma övertygelser, tvärtom motsatsen att relativisera. Men framförallt innebär accepterandet av dess premisser en självklar slutsats i konservatism på mer övertygande grunder än etisk realism.

Ska vi släppa metafysiken och prata pragmatik så är mitt problem med rationalismen inte att förnuftet förklarar rationella handlingar, utan hur den ska förklara allt det övriga, vårt irrationella handlande.

Det irrationella handlandet kan ju ofta betraktas som naturligt, liksom det är fullständigt i enlighet med evolutionen att en människa i naturen inte har en aning om multiplikationstabeller. Tvärtom är det svårt att förklara varför en sådan till synes evolutionärt värdelös kapacitet som att hantera långt mer komplicerade matematiska problem, låg latent under många tiotusentals år. Uppenbarligen hade det ju inte selekterats för matematiknördar, innan de matematiska problemen upptäcktes.

Det fanns alltså någon sorts allmän rationalitet redo att rikta mot den yttre och inre världen med förmågan att transcendera sitt genetiska ursprung. Att samma kapacitet skulle vara förmögen att upptäcka andra objektiva sanningar (alltså sanningar som i princip gäller alla möjliga rationella varelser i alla möjliga världar) även med avseende på moral, tycker jag inte verkar orimligt.

Tänk på sociala medier-tribalism och kärnvapen; att inget i livet på stäppen eller grottan selekterade för denna kombination (lika lite som för algebra) hindrar ju inte att människor med oförändrade gener kan upptäcka förnuftiga lösningar nu när dessa krävs. Och att relativt återhållsamma "öga för öga, tand för tand" är en spelteoretiskt betydligt bättre tumregel än "döda män, kvinnor, barn och djur" och att en universell folkrättstanke kanske är spelteoretiskt optimalt för alla rationella civilsationer i alla möjliga världar. Något vi människor måste upptäcka, rationellt.

Jag ser inga motsättningar här till något jag skrivit, även om vi har olika ingångar till frågan. Då ska jag inte opponera mig bara för sakens skull.


Folkrätten är lika (lite) relevant för mig som Rawls okunnighetens slöja, eller ett avskaffande av dödsstraffet i Indien. Tanken med en spelteori är att det ska vara tillräckligt lönsamt att avsäga sig anspråk för att få något fördelaktigare tillbaka, för att framstå som rationellt. Agenten måste vara övertygad om att priset av insatsen åtminstone relativt sannolikt kan eller kan komma att behöva lösas ut. Avkastningen här är så teoretisk att avtalet är komplett meningslös. Du kan lika bra kalla det altruism bara.

Jo, en väldig massa ord tar en väldig massa plats. Man kan tycka att alla dessa ord kommit väldigt långt från svensk medias hantering av mångkulturen i Sverige. I slutändan måste väl ändå allting handla om hur vi svenskar ser på och hanterar problemen i Sverige?