Lever på gränsen, manodepressiv?

Har nått en punkt då jag inte längre orkar bry mig om jag blir igenkänd på fb som den där killen, om jag outar mig själv eller ja, om något, ja ba känner att något måste hända innan något dumt händer, och det snart.

Har ingen aning om vart jag ska börja, min mamma tog livet av sig när jag var tolv år, tydligen led hon av någon manodepressiv skit, samma som förstör min kusins liv just nu, och nu även mitt?

Min relation till min far har alltid varit rätt "rak", inget daltande utan bara jävligt rak. "får jag..?" "Nej!, eller ja jag bryr mig egentligen inte bara du kommer hem levande".
Och nu så kommer dom flytta i sommar då jag tar studenten, pga flera orsaker så finns det inte en chans till att jag följer med dom, utan det blir då att stå på egna ben och ja knasar det med jobb lr vadfan som helst så blir det soc.

Har ingen vidare stor släkt, har iaf aldrig haft någon större kontakt med någon förutom min mormor, så visst jag har haft en acceptabel uppväxt med undantag för min mors död, men det har inte sen jag var tolv varit tal om något speciellt kärleksfullt familjeliv.

I det stora hela så ser mina dagar ut som följande, jobbar/skola, tränar, glor dator/tv i någon timme för att sedan sova, har aldrig varit speciellt social av mig, sitter hellre ensam framför någon skön serie.
Samtidigt som jag aldrig varit mobbad eller varit "ensam", har känt mig ensam men det finns och har alltid funnits vänner som jag kunnat hitta på saker med, som jag HAR hittat på saker med.
Går på fester/krogen med jämna mellanrum och lever ett jävligt vanligt liv.

utifrån så skulle jag nog vilja säga att folk ser mig som en populär snubbe med stort självförtroende, vilket stämmer men allt är bara så jävla ytligt, och jag har tappat lusten, jag orkar inte spela det här spelet längre.

Har ett hyffsat stort nätverk av vänner, men knappt en handfull som jag ser som riktiga vänner, såna som jag kan prata med sånt här om.

En av dom handfulla riktiga vännerna visade mig i somras att ingenting är säkert, allt är bara ett korthus av falska förhoppningar.

Hade dejtat/varit kk med en tjej under ca 6 månader, hon ville ha förhållande medan jag inte ville det just då, jag hade känslor men vågade inte gå in i ett förhållande pga av olika anledningar, hon pratade mycket med just den här vännen och jag nämnde det flera gånger att jag inte tycker om det, för jag har såna historier i mitt förflutna med, vänner/bekanta som pratar under samma mönster med min flickvän och alla slutar på samma sätt, jag dumpar för jag helt enkelt inte är dum i huvudet, jag ser vad som händer och mycket riktigt så har alltid vännen och tjejen hookat upp veckor/månader senare.

Ja iallafall, dom pratade för mycket och jag fick flashbacks från tidigare förhållanden, hon sa att hon förstod och att hon skulle trappa ner på det, till slut säger hon att hon inte orkar vänta mer på mig då hon vill ha mer än bara en kk, vilket är helt ok jag förstår det helt och hållet, allt är fairgame fram tills nu, veckan senare ligger hon med en bekant på skolan, ca 3 veckor efter det blir hon tillsammans med min "riktiga" vän.

Alla mina funderingar och påståenden hade nu blivit till sanning, ytterligare en gång, nu börjar man fundera på om det är mitt fel? Vad ska jag göra nästa gång istället? gå in i ett förhållande jag inte anser stå på stadiga ben? ett förhållande där jag känner att jag inte litar på bruden? Nej det kan jag omöjligt göra!

Nu ett par månader senare har dom gjort slut, vi tar upp kontakten och vi båda kommer underfund med att vi faktiskt har känslor för varandra, jag börjar tumma på mina principer, jag har redan pratat med henne vilket är emot mina "regler", hon knullade en av mina närmaste vänner jag ville aldrig mer titta på henne, ok? Det blir värre, vi träffas, ytterligare ett regelbrott, vi har sex, ett stort regelbrott. Nu, idag känner jag att jag omöjligt kan ta ett beslut, skiter jag i det och pissar på henne så kommer jag ångra det, jag har känslor för henne och hon är den första tjejen jag sväljer stoltheten för, samtidigt som jag, inte helt smärtfritt faktiskt kan tänka mig att satsa allt på den här bruden, gå hela vägen, ser förfan en gnutta framtid med den här tjejen, trots allt!


Har även gått i ett par veckor nu och funderat på att börja bruka anabola steroider, vill egentligen kunna stå där och berätta för mina ungar att farsan körde minsann rent, han har gått den hårda och rättvisa vägen, men det finns dagar som jag känner att FUCK IT, ge mig det tyngsta och styggaste du har och kör in sprutfan i låret bara!

Dagarna pendlar mellan att jag mår så jävla bra, livet leker och det finns fan inga bekymmer, jag behöver inte ta dom här steroiderna, jag har den här potentiella bruden i min hand om jag bara vill, jobb och bostad kommer lösa sig, finns gott om vänner som man kan döda fredagskvällar med, allt är bara helt enkelt jävligt bra.

Sen finns det dagar som jag känner att fuck that ge mig sprutan, vem fan försöker jag spela brallorna av? den här bruden har spottat på dig så du ska inte ens tänka tanken på att inleda något med henne, jobb? nej du kommer kollapsa psykiskt och kommer omöjligt palla jobba, vänner? dina vänner knullar dina brudar och pissar på dig samtidigt som dom ler!

Har tänkt tanken på att ta den fega vägen härifrån, om än dock väldigt oseriöst, vill egentligen inte göra det, tänker på mina småsyskon och mina nära som faktiskt skulle ta det hårt, men så tänker jag, vafan, jag kommer vara fri, jag slipper vara där och se dom gråta, varför inte? JAG KOMMER VARA FRI!

Nu behöver ingen skrika "fegis gör det då!" för det kommer jag inte göra, jag är inte där än på långa vägar, men tanken har funnits.




Har nu efter den här texten insett att jag troligtvis lider av samma sjukdom som min mor och kusin gör, även fast jag inte vill acceptera det, så är det nog så.

Vet inte hur den här texten kommer uppfattas av er, jag låg i soffan och kände att jag behövde slå näven genom gipsväggen, tänkte ringa psyket och fråga om man kunde få komma o snacka lite, men så tänkte jag på flashback, fan jag går in där och skriver av mig lite.

Det kanske uppfattas av vissa som jävligt easy stuff och inte alls något som jag ska ligga och deppa över, men det här är saker som hänt nyligen i mitt liv och det finns fler saker som hänt som relaterar och påverkar det här, tyvärr. Men det är det här som cirkulerar i min hjärna just nu.



Så ja, diskussion? Ingen aning, "hjälp mig" kanske? Jag var TVUNGEN att skriva av mig, prata med någon...

Även om det kanske inte finns så mycket hjälp att få här genom ett forum så har jag iaf fått lätta på hjärtat, hoppas att någon orkar läsa.

Jag tycker att du ska dumpa bruden. Hitta en riktig tjej som du verkligen kan tänka dig att ha ett förhållande med. Sedan kommer väll resten lösa sig. Självmord är aldrig en bra lösning, det finns tider då saker och ting är jobbigt. Det kommer lösa sig, tro mig.

Kan lätt säga att jag känner igen mig i din situation, inte på hur ditt liv har sett ut och ser ut för tillfället. Men har också haft tillfällen då jag mått skit. Röker rätt mycket cannabis men har alltid kunnat hålla mig borta från droger vid dessa deprimerade tillfällen. Men vad du än gör, börja inte med droger etcetera.
Mitt tips, är att du kontaktar en psykolog eller liknande, det är inte så farligt som det låter, de är lätta att prata med och har fö tystnadsplikt. Det är alltså lätt att dela med sig av saker som man kanske inte ens vågar tänka för sig själv. De har också alltid en respons på det man säger, inte alltid vad man kanske vill höra, men åtminstonde alltid vad man behöver höra. Byt psykolog om inte personkemin stämmer.
Pröva, det kan få allt att vända efter bara en session.

Hoppas allting löser sig, lycka till!

Det hade varit det enklaste helt klart, men jag vet inte om det är rätt, om jag ska gå efter mitt hjärta kan jag nog inte släppa henne och gå vidare.

Jo jag vet, självmord... det ska nog mycket till för att jag ska vilja ta det steget men när det blir för mycket så kommer tanken smygandes.


Har rökt ett par enstaka tillfällen men bara på fest typ, hur påverkar det en om man röker när man är nere? Du säger att det inte är att rekommendera men jag har alltid trott tvärtom Men så är det alltså inte?
Jag tänkte tanken om psykolog för första gången ikväll faktiskt för bara ett par timmar sedan, tänkte att fan vad skönt det skulle vara att få prata ut med någon utomstående, har alltid varit "emot" det men nu känns det faktiskt som att det skulle vara JÄVLIGT skönt.
Med dina lovord kommer jag nog kontakta någon, tack tack!

Som jag fatter det är du runt 20 år. Känner igen mycket av mej själv från denna ålder. De flesta har nog dessa outsiderkänslor då, åtminstone killar,man är ensam mot hela världen.

JA, ja tror att du har en släng av depression. Tycker du ska gå till en läkare och få en remiss till psykiater. Min rekommendation är att du käkar något SSRI/SNRI-preparat i ca 6 månader och ser vad som händer (lyckopiller), Cymbalta är rätt bra, inga större sexuella biverkningar (vilket kan vara vanligt med dessa mediciner). Är det en depression så borde du i de flesta fall få en förbättring med SSRI/SNRI. Att käka SSRI/SNRI är ingen stor grej, du är inte psykklassad i och med detta, det kommer bara att hjälpa dej en aning och visa hur du skulle kunna må. Jag önskar verkligen att dessa mediciner funnits då jag var 20.

Steroider: ingen kan väl rekommenderas att ta steroider, och verkligen inte du, du har en jävla massa ilska och skit inom dej och det är stor risk att du agerar ut detta mot någon med steroider i kroppen. Får också en känsla av att du tänker ta steroider för att straffa dej själv, DET ÄR INTE HELLER NÅGON BRA UTGÅNGSPUNKT. Slutsats , lägg ner steroiderna innan du ens kommit på tanken.

Din uppväxt verkar ha varit hyfsad, med untantag av att din mamma dog. Man kan inte begära för mycket här, du verkar ju ändå ha sluppit stryk och annan skit. Mitt råd: älta inte din uppväxt, den var hyfsad om än inte perfekt, skulle tro att den varit genomsnittlig.

Angående tjejer, det var ju faktiskt du själv som inte ville gå vidare, du kan inte riktigt klandra tjejen då, eller? Kanske är du lite rädd för närhet/att binda dej, också det är vanligt i den åldern. Men klandra inte tjejen, hon har inget med detta att göra, hon ville ju för fan ha dej!
Känn lugnet med tjejer, försök att slappna av lite, bara för att man är "ihop" men någon på "riktigt" betyder inte det att du måste gifta dej med henne, hon kanske inte ens vill det när den dagen kommer. Försök att leva lite en dag i taget, är det kul att vara tillsammans med henne så njut av det, det är vackert så.

Det känns som att du har för stora krav på dej själv, slappna av, hela ditt liv behöver inte planeras och lösas när du är 20, bara lev lite och ha så mycket kul som möjligt och så lite tråkigt som möjligt.

Enligt personliga erfarenheter går det emot det som alla tror/säger händer pga cannabis.
Om jag mår bra och röker cannabis så är utloppet av det att jag mår ännu bättre - logiskt.
Om jag mår dåligt och röker cannabis så kan det hända att jag mår bättre, dock helt beroende på vilken typ av depression jag är i. Men oftast så förstärks den dåliga känslan och jag mår bara ännu sämre. Alltså, det är helt onödigt att testa för det kan hända att man bara hamnar i en mer deprimerad sits.
Ja det är faktiskt oerhört skönt att kunna prata ut hos någon, sen kan även en teraput vara bättre än psykolog men det skiftar från person till person. Att kunna prata med någon utan att behöva oroa sig för vad man kan och inte kan säga är något väldigt underskattat. Har också alltid varit emot det men när jag väl prövade var det ett uppvaknande om man så säger, gör det även när jag mår bra endast för att lätta på hjärtat, oerhört skönt.
Bra, gör det. No worries mate

Stämmer att jag är i den åldern, jo det är lite sån feeling det här, ensam mot världen, man ska klara allt på egen hand.

Tänkte på det där med lyckopiller men jag vetifan alltså =/ det lockar inte så jäkla mycket, förstår att det inte är psykstämpel men det blir lite "failure" över det, nog att det redan känns jävligt mkt failure men vad händer sen när jag går ur den kuren antidepress då? Fast iofs, du talar så positivt om dom så kanske är värt att kolla upp, kan jag göra det i samband med ett eventuellt psykologbesök då?

Steroider, jo du har helt rätt, det är inget jag borde ta i det här tillståndet, men det blir lite fuckit känsla när man är nere och då tänker man inte klart, blev faktiskt JÄVLIGT glad av ditt inlägg, fick rentav ett stort smajl! Däremot tror jag inte det är för att straffa mig själv, eller iofs vem fan vet, jag uppfattar det inte så iaf. Känner en oro över att antingen skada mig själv (psykiskt) eller någon annan fysiskt, det är det som hållt mig undan från steroiderna hittills.

Jo min uppväxt har jag inte så mycket att klaga på över, förutom det faktum att min mor avled då men ja, har ju varit smärtfritt utöver det och inga orättvisor.

Det där med tjejen, självklart kan jag inte klandra henne för att det inte blev något mellan oss, men att hon låg med min nära vän? det är väl way over the line? eller vadå, anser du att det inte är någon big deal?

har egentligen aldrig lagt ner någon större energi vad gäller tjejer, har inte haft några större problem att fixa tjejer på så sätt. Efter ditt inlägg iaf så fick jag se det ur ett annat perspektiv, att det inte är så jävla seriöst och att det e bättre o ba chilla o hänga med i flowet! du gav mig en jävla massa positiv energi ska du veta!

Stort tack!

Jaa okej då lägger vi cannabis på hyllan direkt då
Teraput/psykolog vet jag knappt skillnaden på så det stämmer nog att en teraput passar bättre i min sits Känner mig redan mycket bättre, om det nu är det här som morsan och kusinen har så förklara det dom här sjuka humörssvängarna, ni har iaf hjälpt mycket bra hittills, stort tack till alla er

[quote=forung]Har nått en punkt då jag inte längre orkar bry mig om jag blir igenkänd på fb som den där killen, om jag outar mig själv eller ja, om något, ja ba känner att något måste hända innan något dumt händer, och det snart.

Har ingen aning om vart jag ska börja, min mamma tog livet av sig när jag var tolv år, tydligen led hon av någon manodepressiv skit, samma som förstör min kusins liv just nu, och nu även mitt?

Min relation till min far har alltid varit rätt "rak", inget daltande utan bara jävligt rak. "får jag..?" "Nej!, eller ja jag bryr mig egentligen inte bara du kommer hem levande".
Och nu så kommer dom flytta i sommar då jag tar studenten, pga flera orsaker så finns det inte en chans till att jag följer med dom, utan det blir då att stå på egna ben och ja knasar det med jobb lr vadfan som helst så blir det soc.

Har ingen vidare stor släkt, har iaf aldrig haft någon större kontakt med någon förutom min mormor, så visst jag har haft en acceptabel uppväxt med undantag för min mors död, men det har inte sen jag var tolv varit tal om något speciellt kärleksfullt familjeliv.

I det stora hela så ser mina dagar ut som följande, jobbar/skola, tränar, glor dator/tv i någon timme för att sedan sova, har aldrig varit speciellt social av mig, sitter hellre ensam framför någon skön serie.
Samtidigt som jag aldrig varit mobbad eller varit "ensam", har känt mig ensam men det finns och har alltid funnits vänner som jag kunnat hitta på saker med, som jag HAR hittat på saker med.
Går på fester/krogen med jämna mellanrum och lever ett jävligt vanligt liv.

utifrån så skulle jag nog vilja säga att folk ser mig som en populär snubbe med stort självförtroende, vilket stämmer men allt är bara så jävla ytligt, och jag har tappat lusten, jag orkar inte spela det här spelet längre.

Har ett hyffsat stort nätverk av vänner, men knappt en handfull som jag ser som riktiga vänner, såna som jag kan prata med sånt här om.

En av dom handfulla riktiga vännerna visade mig i somras att ingenting är säkert, allt är bara ett korthus av falska förhoppningar.

Hade dejtat/varit kk med en tjej under ca 6 månader, hon ville ha förhållande medan jag inte ville det just då, jag hade känslor men vågade inte gå in i ett förhållande pga av olika anledningar, hon pratade mycket med just den här vännen och jag nämnde det flera gånger att jag inte tycker om det, för jag har såna historier i mitt förflutna med, vänner/bekanta som pratar under samma mönster med min flickvän och alla slutar på samma sätt, jag dumpar för jag helt enkelt inte är dum i huvudet, jag ser vad som händer och mycket riktigt så har alltid vännen och tjejen hookat upp veckor/månader senare.

Ja iallafall, dom pratade för mycket och jag fick flashbacks från tidigare förhållanden, hon sa att hon förstod och att hon skulle trappa ner på det, till slut säger hon att hon inte orkar vänta mer på mig då hon vill ha mer än bara en kk, vilket är helt ok jag förstår det helt och hållet, allt är fairgame fram tills nu, veckan senare ligger hon med en bekant på skolan, ca 3 veckor efter det blir hon tillsammans med min "riktiga" vän.

Alla mina funderingar och påståenden hade nu blivit till sanning, ytterligare en gång, nu börjar man fundera på om det är mitt fel? Vad ska jag göra nästa gång istället? gå in i ett förhållande jag inte anser stå på stadiga ben? ett förhållande där jag känner att jag inte litar på bruden? Nej det kan jag omöjligt göra!

Nu ett par månader senare har dom gjort slut, vi tar upp kontakten och vi båda kommer underfund med att vi faktiskt har känslor för varandra, jag börjar tumma på mina principer, jag har redan pratat med henne vilket är emot mina "regler", hon knullade en av mina närmaste vänner jag ville aldrig mer titta på henne, ok? Det blir värre, vi träffas, ytterligare ett regelbrott, vi har sex, ett stort regelbrott. Nu, idag känner jag att jag omöjligt kan ta ett beslut, skiter jag i det och pissar på henne så kommer jag ångra det, jag har känslor för henne och hon är den första tjejen jag sväljer stoltheten för, samtidigt som jag, inte helt smärtfritt faktiskt kan tänka mig att satsa allt på den här bruden, gå hela vägen, ser förfan en gnutta framtid med den här tjejen, trots allt!


Har även gått i ett par veckor nu och funderat på att börja bruka anabola steroider, vill egentligen kunna stå där och berätta för mina ungar att farsan körde minsann rent, han har gått den hårda och rättvisa vägen, men det finns dagar som jag känner att FUCK IT, ge mig det tyngsta och styggaste du har och kör in sprutfan i låret bara!

Dagarna pendlar mellan att jag mår så jävla bra, livet leker och det finns fan inga bekymmer, jag behöver inte ta dom här steroiderna, jag har den här potentiella bruden i min hand om jag bara vill, jobb och bostad kommer lösa sig, finns gott om vänner som man kan döda fredagskvällar med, allt är bara helt enkelt jävligt bra.

Sen finns det dagar som jag känner att fuck that ge mig sprutan, vem fan försöker jag spela brallorna av? den här bruden har spottat på dig så du ska inte ens tänka tanken på att inleda något med henne, jobb? nej du kommer kollapsa psykiskt och kommer omöjligt palla jobba, vänner? dina vänner knullar dina brudar och pissar på dig samtidigt som dom ler!

Har tänkt tanken på att ta den fega vägen härifrån, om än dock väldigt oseriöst, vill egentligen inte göra det, tänker på mina småsyskon och mina nära som faktiskt skulle ta det hårt, men så tänker jag, vafan, jag kommer vara fri, jag slipper vara där och se dom gråta, varför inte? JAG KOMMER VARA FRI!

Nu behöver ingen skrika "fegis gör det då!" för det kommer jag inte göra, jag är inte där än på långa vägar, men tanken har funnits.




Har nu efter den här texten insett att jag troligtvis lider av samma sjukdom som min mor och kusin gör, även fast jag inte vill acceptera det, så är det nog så.

Vet inte hur den här texten kommer uppfattas av er, jag låg i soffan och kände att jag behövde slå näven genom gipsväggen, tänkte ringa psyket och fråga om man kunde få komma o snacka lite, men så tänkte jag på flashback, fan jag går in där och skriver av mig lite.

Det kanske uppfattas av vissa som jävligt easy stuff och inte alls något som jag ska ligga och deppa över, men det här är saker som hänt nyligen i mitt liv och det finns fler saker som hänt som relaterar och påverkar det här, tyvärr. Men det är det här som cirkulerar i min hjärna just nu.



Så ja, diskussion? Ingen aning, "hjälp mig" kanske? Jag var TVUNGEN att skriva av mig, prata med någon...

Även om det kanske inte finns så mycket hjälp att få här genom ett forum så har jag iaf fått lätta på hjärtat, hoppas att någon orkar

Hej!
det som hände med din mamma är väldigt trågiskt,du har inte bearbetat hennes döds än,att hon tog sitt liv har påverkat dig otroligt mycket kan jag tänka mig, hon hade diagnosen manodeppressivoch du är rädd att du har samma diagnos som henne och att ha samma öde som din mamma,men det behövs inte vara så.Sök hjälp för att bearbeta förlusten av din mamma,ju tidigare desto bättre,du kan börja med det iallafall och sen kommer allt lösa sig för dig med tjej grejer.Va rädd om dig själv,du har hela livet framför dig.Hoppas verkligen att du ringer och bokar tid så fort som möjligt och inte vänta för länge.
lycka till

Hej!
Tack för visad omtanke! det värmer
Jo det är lite oroväckande eftersom det faktiskt tyder på att jag lider av samma sjukdom. Men det lutar väl åt ett terapeutbesök så vi får se vad som händer efter det!
Tack än en gång! Ska vänta några dagar och se hur jag känner mig, känner jag att det går för långt så kan jag lova att jag kommer ringa och boka tid
Tack!

Sorry , såg inte att din mamma tog livet av sej, det är ju då oftast betydligt värre för de efterlevande än andra dödsorsaker. Testa terapi, för många hjälper det med endast detta, dock inte för alla, mej till exempel. Om det inte skulle hjälpa så ska du absolut testa SSRI/SNRI, man får kemiska obalanser i kroppen av att vara deprimerad under längre perioder, det är inget hokuspokus, du rättar till obalanserna av diverse ämnen , under tiden fixar du till livet och sen kan du ofta sluta med medicinerna. Om det inte hjälper med enbart terapi så ska du inte vänta längre än nödvändigt med mediciner. Det är så mycket skitsnack runt psykmediciner, inte fan skulle du vänta med att ta medicin mot malaria för att du känner dej omanlig/mesig eller nåt. Det är som vilken sjukdom som helst, inget att skämmas för. Med tanke på din mamma ser jag ännu starkare skäl att medicinera på ett tidigt stadium. Finns ingen orsak att gå omkring och må dåligt när det finns hjälp.

jag menade inte att du har samma diagnos som din mamma,men du tror det,så det lika bra och kolla så slipper du oroa dig i onödan.Jag förlorade min mamma när jag va sju år,saknar henne fortfarande,så jag vet hur det känns för dig,man behöver ju sin mamma så är det bara.Vill inte tjata på dig men det är enkelt och ringa och boka tid,det är precis som man har ont i magen och bokar tid hos doktorn,men allt med psyket skrämmer människor fast själen är lika viktig som kroppen ellerhur?
kram