Den stora tråden för oss hopplösa vintersportnostalgiker

Ja den var verkligen besynnerlig, hade hoppats på något mer ingående istället för 39 minuter med lite naturbilder och en schizofren gubbe som försöker prata med naturen?

Vilken mardröm att få möta Lars Theodor i skogen, men hans skidåkning såg väl hyfsad respektabel ut för att vara 200 år gammal typ..

Gillar den norska versionen av femmilen med en Rike i högform. Kul att det som sagt är ett lopp som både norrmän och svenskar kan minnas tillbaka till. Förstod först i efterhand hur stort det var i Norge, Dählie gör ju en grym prestation, men för mig så kändes det som om han ju vann jämt.

Annars hade jag vid tillfället, till skillnad från er andra, inga som helst tankar på ett uteblivet guld utan firade silvermedaljen som vore den av ädlaste valör, vilket f.ö. även hänt ett par gånger vid senare tillfällen. Det är först när man kollar loppet igen som man bortom all logik sitter och hoppas att klockan ska gå lite fortare på Dählie i slutet. Sen när man också ser att Jonsson är mycket mindre sliten än Björn i mål och då börjar man ju undra vad som "kunde ha hänt".

Extra kul också att man faktiskt höll sig uppe och såg loppet till skillnad från mycket annat. Nagano-OS blev mest till att följa i sammandragsform under Ulfbåges kvällsmagasin p.g.a. det samhällsfenomen som kallas skolplikt. Eventuellt att man slog på TV:n på morgonen när sändningarna i princip var slut, när man anade att natten kunde ha inbringat medaljer, bara för att konstatera misslyckanden och undra vem fan den där Dafovska var egentligen.

Just hockeyn i Nagano kändes oerhört trist, främst på grund av den briljanta idén att alla (seedade) lag gick vidare från gruppspelet vilket fick matcherna att kännas meningslösa. Sen när det äntligen var kvartsfinal hade ett gäng sadistiska lärare satt sina elever i korridorarrest och låst in sig själva med den enda TV:n inom räckhåll, vilket iofs gjorde att man slapp uppleva nederlaget. Någonstans där började mitt intresse svalna för hockey som en gång varit en favoritsport.

Ändå lite kul att minnas tillbaka på en olympiad trots att det mest gick åt skogen och att läsa om minnena från de som minns lite mer.

Vad gäller att Jonsson var mindre sliten än Dählie så beror det nog på att vissa helt enkelt inte kan ta ut sig till max. Eller kan och kan, det går säkert att träna upp, men jag ser det nog som en talang i sig. Till viss del beror nog hämningarna på rädsla att bli för trött. Också mentalt hur man reagerar på tidigare genomklappningar. Vissa kanske ser det som ett nödvändigt ont att totalvägga någon gång och bara vänder blad medan andra blir hämmade av det i framtiden. Detta är dock bara spekulationer

Men jämför Northug, Dählie och Hellner med Bauer och Cologna. Nån gång har man väl sett Bauer gå ned på knä efter målgång, men den dag jag ser Hellner bara gå ned på knä vid målgång efter ett betydelsefullt lopp där det hänger på sekunder är hans karriär över. Typ.

Mats Larsson hade den där förmågan också till viss del.

Ligger nog en del i de spekulationerna. Tror somliga kan ta ut sig max när de vill, typ Hellner och Dählie, dessa riskerar att vägga lite då och då. Andra klarar det ibland och när de kan det definierar man det som att de är "i form", (vilket givetvis bara är en sorts "form".) Sen finns det väl den bekväma typen som aldrig går över mjölksyratröskeln men det känns inte som så många av dem finns i eliten utan är mest motionärer och vanliga dödliga.

Påminner mig om det första sportreportaget om Anders Södergren som jag kan komma ihåg. Minns inte om det var i "Sportnytt" eller om det bara var lokalsporten. Men det handlade just om att han hade nått upp till Sverigeeliten fast det hade funnits de som tvivlat på om han hade förmågan att ge 100 % på tävling och därför aldrig skulle bli något, men nu hade han överbevisat dem. Har tänkt lite på det ibland med tanke på att Södergren har förlorat så många spurter genom åren, men tror ändå det har att göra med att han gett 100 % med "fel" sorts muskler snarare än att han skulle kunnat åka fortare rent fysiskt men blockerats mentalt. Han var tex rejält nere i källaren i Kollen 2006 när han vann.

Fint att du tog upp Södergren. Jo, han var bra sliten där 2006, men ändå kändes det inte som om han var helt slut, så slut som han borde ha kunnat bli.

Och efter att hans stafettsträcka från OS nämndes kikade jag på den igen och slogs av hur märkligt hans slutryck känns (från typ 1:18:48 in i loppet). Det ser att som att han ömsom rycker till och ömsom saktar in. Som om han har en hel del krafter kvar men inte tar ut allt av någon anledning.

Han fixar visserligen en liten lucka, men har han verkligen inte ett högre tempo i sig där?
Jag klandrar inte ner på insatsen, det blev ju guld. Undrar bara ur ett fysiskt/mentalt perspektiv.

En annan grej jag minns med Södergren var ett "inför säsongen"-inslag på SVT för typ 5 år sedan där han tränade spurtförmågan med hjälp av tyngder fästade vid midjan (förmodligen ett rep och bildäck, minns inte säkert).

Han var så härligt optimistisk. Inga fler ensiffriga skitplaceringar, nu skulle han bli en spurtkanon att räkna med. Han ryckte fram och tillbaka framför kameran med tillsynes stor tro och målmedvetenhet, men frågan är om han ens trodde på det själv? Cred till försöket åtminstone. Han kunde ju inte bli sämre på det, men sådana konditionstyper har inte mycket att hämta längre.

Att bedömma hurvida ngn har gått max eller inte på att denne ligger i målfållan tycker jag e ganska konstigt. Människor har olika sätt att visa känslor på. Kolla på cykel där vissa kan forcera berg utan att röra en min medans andra sitter o grinar.
En annan sak är att gå max med bibehållen teknik, att köra hårt är inte alltid det snabbaste.

Minns också den där spurtträningen nu när du säger det men tvivlade väl lite redan då. Men hoppades ju givetvis att det skulle funka.

Jag tror faktiskt inte Södergren hade ett högre tempo i sig där i stafetten. Däremot hade han nog kunnat satt igång "rycket" lite tidigare och hållit samma tempo i en längre period. Tror även det inte alls är samma typ av trötthet som visar sig på en 15 km som på en 50 km intervallstart, d.v.s. förmåga att köra fort med mjölksyra upp över öronen jämfört med att hitta gömda energidepåer när kroppen i stort sett tömts på kolhydrater. (Det är dock en ren gissning.)

I Kollen 06 blev Södergren lite lidande av att hans klunga, på sista varvet åkte ifatt en viss kobent, norsk supertalang som skruvade upp farten under avslutningskilometerna (och då drog med sig Di Centa.) Dock hade ju han en klunga till skillnad från P P Cottrer som i sin ensamhet väggade.

Den minnesbild jag har av Jonsson är att hans bästa placeringar kom ii lopp där han fick bra ryggar att gå på, vilket väl kan ses som en både negativ och positiv sak. Delvis kan han kanske inte få ut sitt max om han går själv, men och andra sidan höja sig om han får det rätta loket.

Hur var hans spurt, kanske hade kunnat vara något om han varit aningen yngre?

Grabbar!

Söker ett klipp med Gunde från sportspegeln tror jag, ett lite längre inslag där Gunde åker upp för en slalombacke som träning och sen ner igen om jag minns rätt? Följt av lite grötätning och lite snack om jag inte skarvar i nu?

Edit:Hittade ett klipp. Dock så har jag för mig att klippet jag söker utspelar sig hemma i nån backe (inte slalom då) Dala-järna?
http://svtplay.se/v/1370435/gunde_sv..._-_langdakning

Nej, inget direkt bevis i sig kanske, men jag tror snarare att de som inte knäar igenom efter målgång kan ha gått max enligt deras känsla men att det finns mer att ge om de bara "tar sig förbi spärren". Det känns ganska självklart att vissa kan ta ut sig mer än andra. Charlotte Kalla har t.ex sagt att hon aldrig känt sig riktigt, riktigt utpumpad efter en tävling, och att hon mer eller mindre har som mål att kunna ta ut sig så som Hellner. Likaså vill hon spy efter träning. Hon känner själv att hon hämmas när hon egentligen har mer att ge.

Kommer inte in på Expressen så jag kan inte "kontrollera" om jag mindes rätt exakt vad hon sa:
http://www.expressen.se/sport/2.701/...ytt-av-traning

Rent teoretiskt kan nog alla ta sig till en sådan gräns som Elofsson gjorde under ett JVM då han mer eller mindre var medvetslös efteråt.

Ja, med tekniken håller jag med om, att t.ex Hellners OS-lopp på 15 fritt inte var optimalt bara för att han kunde pressa sig så extremt. Lugnare första hälft och utan klubban i slutet hade lätt gett ett bra resultat.

Självklart e de så att vissa har tjockare pannben, starkare vinnarinstinkt, lättare att motivera sig inför smärtan.

Jag tycker att när man e riktigt i form så blir man knappt trött, man får grym återhämtning.
Att se hur hård ngn är gör man först när man tränat med dem.
En som har hög smärttröskel är northug tror jag.han kan plocka ur allt på upploppet.

Ja, det är en poäng värt att notera, en känsla som man själv känner igen från fornstora dar

Tänker även på Wassberg på 3-milen 87. Karln vinner med två minuter, snyter sig och ser lika pigg ut som vid start... Och ofta hör man ju aktiva prata om just det.