2011-05-27, 01:43
#1
Först och främst, välkomna mig till drogforat och gratulera till min förbrukade drogoskuld!
Substans: DMT
Dos: Inte en jävla aning, gick efter principen - Andas in i 10 sekunder, håll inne i 10 sekunder, vänta i 10 sekunder. (GVG)
Ålder: 19 Kön: Kvinna Vikt: 55 kg Längd: 170 nånstans
Tid: Kändes som 30 sek, troligtvis 10 min/stycket.
Intro: Kalla mig korkad, det är jag säkerligen. Jag fyller 20 år om 2 veckor och har i hela mitt liv totalt ignorerat alla positiva fakta om droger, jag har totalsågat alla som sagt att dom rört en joint och jobbat heltid för att få folk ur "skiten". Men fakta består, jag har aldrig tagit en drog i hela mitt liv. Jag har hållit i en joint en gång, det är det närmaste jag vart en drog. Med argumentet -"hur kan du såga något du inte vet ett smack om" bestämde jag mig för att sätta mig in i världen jag dumförklarar, och inte den vanliga vägen.
Jag övervägde noga vad jag ville ta, tänkte över beslutet så gott det gick på min okunniga bakgrund och blev tids nog övertygad av dmt.
Det här kommer inte bli en vanlig tripprapport för jag förstår inte vad eran slang betyder, och jag har ingenting att jämföra min upplevelse med. Men det började i den trygga miljön i mitt hem.
Då var det dags: Jag var nervös som attan. Hade blivit varnad och informerad att detta skulle komma att bli mitt livs kanske intensivaste upplevelse. Jag satt länge och väl i vad jag kom att kalla min "knarkcoachs" knä. Han höll om mig och jag jobbade heltid med lugna andetag och desperata försök att sänka min puls. Försökte känna mig så trygg det gick, draperiet till min säng var fördraget, ett vaniljdoftande ljus var tänt och jag andades ut för att fylla mina lungor med... Ja, vad man nu beskriver dmt som. Jag blir nervös när jag tänker på det.
Tripp 1: Håller inne skiten så länge mitt hjärta klarar. Känner noga efter och efter några sekunder uppenbarar sig vackra former av ögon och mönster mot min vita vägg. Färgerna är lila, blåa och genomskinligt vita. Mest som skit som flyter runt på ögat, jag kan inte fokusera på det men det är där, lite som ett blodtrycksfall, det flimmrar för mina ögon. Det var väl inte så farligt. Jag var kvar i rummet och vägarna buktar svagt inåt. Ruset försvann ganska snabbt och han frågar om jag känner nåt. Jag vet inte vad jag kan förvänta mig så jag svarar försiktigt; Ja, men jag klarar mer.
Vi avvaktar en stund innan jag ger det ett nytt försök, Tripp 2. Drar in och håller andan, den här gången händer saker snabbare. Jag är fortfarande kvar i rummet men det som förut var genomskinliga varelser och figurer har nu förvandlats till tydliga ansikten, dom liknar träfigurer till formen, men i tusen färger. Dom rör sig lika utifrån mitten och ansiktena förvrängs och blir till mönster tills jag ser ett nytt ansikte uppenbaras. Som i Gnarls Barkleys musikvideo till crasy ni vet? Fast i fler färger. Känslan i kroppen är befintlig, jag känner hur känslan sprider sig från lungorna mot min kropp och ner i mina ben som domnar, mina händer som pirrar och snart tappar känslen. Jag kramar hans händer, i ett desperat försök att hålla mig lugn. Jag lyssnar till musiken och varje gång jag gör det är jag tillbaka i verkligheten, tillfälligt. Jag kan styra min tripp, välja att känna min kropp eller totalt ge mig hän åt allt det som inte finns.
Men det är egentligen inte innan den tredje trippen som saker händer på riktigt. Jag har klarat av två stadier utan att egentligen vara rädd i ögonblicket, jag har bara kollat storögd på sakerna jag ser. Känt hur min panna rynkas när sakerna uppenbarat sig och stirrat frenetiskt på sakerna min hjärna hittat på. Men den här gången tappar jag helt fotfästet. Jag håller för näsan för att inte i ren impuls andas ut. Håller andan tills det totalt svartnar för ögonen och plötsligt förstår jag att jag aldrig mer behöver andas, suget efter luft försvinner och det är inte förens intrycken blir för jävla starkt för att klara som jag blåser ut luften. Min kropp smälter, det är obehagligt och jag minns vad som sagt, jag ska slappna av och låta det hända och jag gör ett sista försök att få fatt om hans händer i verkliga livet innan jag försvinner helt in i öronbedövande ljud av... Absolut ingenting...
Färgerna är otroliga och min kropp skiftar i alla olika, osannolika känslor man kan ha. Det finns inga ord för det men det är som att vara kall, varm, behaglig och obekväm på samma gång. Helt jävla sjukt med andra ord, jag smälter. Jag tackar gud för att jag sitter i ett rum helt utan intryck men stör mig flera gånger på badrocken som hänger i mitt högra synfällt. Tids nog förvandlas badrocken, som flera gånger varit en gestalt som träder in i min värld, till jesus. Jag ber honom i mitt sinne att dra, för han drar fokus ifrån allt symmetriskt, han är det ända som inte har ett liknande mönster, som inte uppstår på två sidor. Kroppen blir som marschmallows, som skumgummi och skiftar snabbt mellan behaglig avslappning och panikartad obekvämlighet. Jag andas fort, mina lungor klarar inte utandning, jag andas in i snabba korta drag och får en svag känsla av obehag. Resten är mörker. När jag börjar komma tillbaka ser jag hans ansikte i profil tätt intill min kind. En karakteristisk profil gjord som i ett tv-spel, pixligt och kolsvart utan nyanser. Jag fokuserar på honom, utan att veta om jag vrider huvudet och sugs långsamt in i min egen bröstkorg, genom honom som sitter bakom mig och rakt in i väggen till en helt ny dimension, ett runt "rum" med tusen färger i fyrkantiga mönster. Det är fula färger, inga jag gillar men det typiska psykadeliska organgea, röda, gröna och gula är vad om uppenbarar sig. Min bröstkorg buktar inåt, min hand ligger konstant i en feminin position mot mitt bröst med endast fingertopparna i kontakt med huden. Bröstkorgen buktar inåt och förvinner ifrån mina fingrar varje gång jag sugs bakåt och när jag börjar komma tillbaka till medvetandet försöker jag känna verkligheten genom den lilla kontakten. Min blick fladdrar och jag känner länge och väl smaken av dmt i mina lungor som fortfarande inte tömts på färger och upplevelser. Varje gång jag andas ut trycks mina axlar framåt och bröstkorgen formas som en halvmåne mot väggen ist för den annars rundade formen av mina bröst.
Jag börjar fnittra, han skrattar åt mig och jag skrattar mer, obekrivligt lättad över att jag ser det jag ser ist för att vara det. Alla formerna börjar sugas bakåt och in i hörnet av rummet och lämnar mig sakta innan jag tids nog kan ta ett andetag och luta mig framåt ur positionen jag varit förstenad i i 10 minuter.
Jag fick höra efteråt att han varit orolig när min andning gick på högvarv och att mitt fnitter var det första tecknet på att jag inte totalt sneat. Jag hade suttit med öppen mun under hela trippen och var otroligt torr i munnen.
Vi väntar några timmar, äter lite, disskuterar vad som hänt och softar innan jag bestämt vill prova igen.
Tripp 4 är den mesta intensiva trippen av min tripp, trapp, trull upplevelse. Den här gången är jag totalt veck från första blosset och minns i princip ingenting. Högarna av täcken, överkast och kuddar förvandlas till stora palats med höga pelare som håller upp droppformade tak i vackra miljöer. Ett ansikte uppenbarar sig och jag koncentrerar mig allt vad jag kan för att minnas vad jag ser men förgäves. Hon är lila, en blanding mellan aura och en kvinna, kanske som en inka staty, hon hälsar mig välkommen och jag ser ormar som slingrar sig mot mig, jag vill röra dom fast jag är rädd på samma gång. När jag blundar ser jag mörkt grönt och lila mot en svart bakgrund.
Slutsatsen och betyget: Vad ska jag säga? Jag har aldrig tagit en drog innan, jag har ingen aning om hur det är att röka på. Men jag gjorde det bästa av min upplevelse, jag fick känna på den innan jag lämnade jorden för hyperspace. Långsamt och försiktigt. Miljön var trygg och jag var så avslappnad som det gick. Jag älskade upplevelsen, vill ha den igen, vill beskriva den tusen gånger om och berätta för alla vad jag sett och vad som hände. Jag önskar att jag kunde komma tillbaka, njuta av det mer. Men dmt är troligtvis några år bort från nu.
Substans: DMT
Dos: Inte en jävla aning, gick efter principen - Andas in i 10 sekunder, håll inne i 10 sekunder, vänta i 10 sekunder. (GVG)
Ålder: 19 Kön: Kvinna Vikt: 55 kg Längd: 170 nånstans
Tid: Kändes som 30 sek, troligtvis 10 min/stycket.
Intro: Kalla mig korkad, det är jag säkerligen. Jag fyller 20 år om 2 veckor och har i hela mitt liv totalt ignorerat alla positiva fakta om droger, jag har totalsågat alla som sagt att dom rört en joint och jobbat heltid för att få folk ur "skiten". Men fakta består, jag har aldrig tagit en drog i hela mitt liv. Jag har hållit i en joint en gång, det är det närmaste jag vart en drog. Med argumentet -"hur kan du såga något du inte vet ett smack om" bestämde jag mig för att sätta mig in i världen jag dumförklarar, och inte den vanliga vägen.
Jag övervägde noga vad jag ville ta, tänkte över beslutet så gott det gick på min okunniga bakgrund och blev tids nog övertygad av dmt.
Det här kommer inte bli en vanlig tripprapport för jag förstår inte vad eran slang betyder, och jag har ingenting att jämföra min upplevelse med. Men det började i den trygga miljön i mitt hem.
Då var det dags: Jag var nervös som attan. Hade blivit varnad och informerad att detta skulle komma att bli mitt livs kanske intensivaste upplevelse. Jag satt länge och väl i vad jag kom att kalla min "knarkcoachs" knä. Han höll om mig och jag jobbade heltid med lugna andetag och desperata försök att sänka min puls. Försökte känna mig så trygg det gick, draperiet till min säng var fördraget, ett vaniljdoftande ljus var tänt och jag andades ut för att fylla mina lungor med... Ja, vad man nu beskriver dmt som. Jag blir nervös när jag tänker på det.
Tripp 1: Håller inne skiten så länge mitt hjärta klarar. Känner noga efter och efter några sekunder uppenbarar sig vackra former av ögon och mönster mot min vita vägg. Färgerna är lila, blåa och genomskinligt vita. Mest som skit som flyter runt på ögat, jag kan inte fokusera på det men det är där, lite som ett blodtrycksfall, det flimmrar för mina ögon. Det var väl inte så farligt. Jag var kvar i rummet och vägarna buktar svagt inåt. Ruset försvann ganska snabbt och han frågar om jag känner nåt. Jag vet inte vad jag kan förvänta mig så jag svarar försiktigt; Ja, men jag klarar mer.
Vi avvaktar en stund innan jag ger det ett nytt försök, Tripp 2. Drar in och håller andan, den här gången händer saker snabbare. Jag är fortfarande kvar i rummet men det som förut var genomskinliga varelser och figurer har nu förvandlats till tydliga ansikten, dom liknar träfigurer till formen, men i tusen färger. Dom rör sig lika utifrån mitten och ansiktena förvrängs och blir till mönster tills jag ser ett nytt ansikte uppenbaras. Som i Gnarls Barkleys musikvideo till crasy ni vet? Fast i fler färger. Känslan i kroppen är befintlig, jag känner hur känslan sprider sig från lungorna mot min kropp och ner i mina ben som domnar, mina händer som pirrar och snart tappar känslen. Jag kramar hans händer, i ett desperat försök att hålla mig lugn. Jag lyssnar till musiken och varje gång jag gör det är jag tillbaka i verkligheten, tillfälligt. Jag kan styra min tripp, välja att känna min kropp eller totalt ge mig hän åt allt det som inte finns.
Men det är egentligen inte innan den tredje trippen som saker händer på riktigt. Jag har klarat av två stadier utan att egentligen vara rädd i ögonblicket, jag har bara kollat storögd på sakerna jag ser. Känt hur min panna rynkas när sakerna uppenbarat sig och stirrat frenetiskt på sakerna min hjärna hittat på. Men den här gången tappar jag helt fotfästet. Jag håller för näsan för att inte i ren impuls andas ut. Håller andan tills det totalt svartnar för ögonen och plötsligt förstår jag att jag aldrig mer behöver andas, suget efter luft försvinner och det är inte förens intrycken blir för jävla starkt för att klara som jag blåser ut luften. Min kropp smälter, det är obehagligt och jag minns vad som sagt, jag ska slappna av och låta det hända och jag gör ett sista försök att få fatt om hans händer i verkliga livet innan jag försvinner helt in i öronbedövande ljud av... Absolut ingenting...
Färgerna är otroliga och min kropp skiftar i alla olika, osannolika känslor man kan ha. Det finns inga ord för det men det är som att vara kall, varm, behaglig och obekväm på samma gång. Helt jävla sjukt med andra ord, jag smälter. Jag tackar gud för att jag sitter i ett rum helt utan intryck men stör mig flera gånger på badrocken som hänger i mitt högra synfällt. Tids nog förvandlas badrocken, som flera gånger varit en gestalt som träder in i min värld, till jesus. Jag ber honom i mitt sinne att dra, för han drar fokus ifrån allt symmetriskt, han är det ända som inte har ett liknande mönster, som inte uppstår på två sidor. Kroppen blir som marschmallows, som skumgummi och skiftar snabbt mellan behaglig avslappning och panikartad obekvämlighet. Jag andas fort, mina lungor klarar inte utandning, jag andas in i snabba korta drag och får en svag känsla av obehag. Resten är mörker. När jag börjar komma tillbaka ser jag hans ansikte i profil tätt intill min kind. En karakteristisk profil gjord som i ett tv-spel, pixligt och kolsvart utan nyanser. Jag fokuserar på honom, utan att veta om jag vrider huvudet och sugs långsamt in i min egen bröstkorg, genom honom som sitter bakom mig och rakt in i väggen till en helt ny dimension, ett runt "rum" med tusen färger i fyrkantiga mönster. Det är fula färger, inga jag gillar men det typiska psykadeliska organgea, röda, gröna och gula är vad om uppenbarar sig. Min bröstkorg buktar inåt, min hand ligger konstant i en feminin position mot mitt bröst med endast fingertopparna i kontakt med huden. Bröstkorgen buktar inåt och förvinner ifrån mina fingrar varje gång jag sugs bakåt och när jag börjar komma tillbaka till medvetandet försöker jag känna verkligheten genom den lilla kontakten. Min blick fladdrar och jag känner länge och väl smaken av dmt i mina lungor som fortfarande inte tömts på färger och upplevelser. Varje gång jag andas ut trycks mina axlar framåt och bröstkorgen formas som en halvmåne mot väggen ist för den annars rundade formen av mina bröst.
Jag börjar fnittra, han skrattar åt mig och jag skrattar mer, obekrivligt lättad över att jag ser det jag ser ist för att vara det. Alla formerna börjar sugas bakåt och in i hörnet av rummet och lämnar mig sakta innan jag tids nog kan ta ett andetag och luta mig framåt ur positionen jag varit förstenad i i 10 minuter.
Jag fick höra efteråt att han varit orolig när min andning gick på högvarv och att mitt fnitter var det första tecknet på att jag inte totalt sneat. Jag hade suttit med öppen mun under hela trippen och var otroligt torr i munnen.
Vi väntar några timmar, äter lite, disskuterar vad som hänt och softar innan jag bestämt vill prova igen.
Tripp 4 är den mesta intensiva trippen av min tripp, trapp, trull upplevelse. Den här gången är jag totalt veck från första blosset och minns i princip ingenting. Högarna av täcken, överkast och kuddar förvandlas till stora palats med höga pelare som håller upp droppformade tak i vackra miljöer. Ett ansikte uppenbarar sig och jag koncentrerar mig allt vad jag kan för att minnas vad jag ser men förgäves. Hon är lila, en blanding mellan aura och en kvinna, kanske som en inka staty, hon hälsar mig välkommen och jag ser ormar som slingrar sig mot mig, jag vill röra dom fast jag är rädd på samma gång. När jag blundar ser jag mörkt grönt och lila mot en svart bakgrund.
Slutsatsen och betyget: Vad ska jag säga? Jag har aldrig tagit en drog innan, jag har ingen aning om hur det är att röka på. Men jag gjorde det bästa av min upplevelse, jag fick känna på den innan jag lämnade jorden för hyperspace. Långsamt och försiktigt. Miljön var trygg och jag var så avslappnad som det gick. Jag älskade upplevelsen, vill ha den igen, vill beskriva den tusen gånger om och berätta för alla vad jag sett och vad som hände. Jag önskar att jag kunde komma tillbaka, njuta av det mer. Men dmt är troligtvis några år bort från nu.
__________________
Senast redigerad av SummerWine 2011-05-27 kl. 02:00.
Senast redigerad av SummerWine 2011-05-27 kl. 02:00.
?
!
