Upplysning (enlightenment) - paranormalt, naturligt eller bull-shit?

Jag blir fan avundsjuk när jag läser din text. Jag har försökt i typ 20 år med LD, meditation och massor med flummiga grejer. Men jag måste vara världens mest stängdaste människa för jag har lyckats med LD typ fyra gånger och då har jag vaknat nästan direkt. Det är allt! Jag har dock upplevt en hel del otroliga grejer med hjälp av syra, mm, men det räknas inte riktigt tycker jag.

Hej,

Ja, det känns som om det har gått fort fram för mig också... eller jag är själv osäker på allt som händer och om jag ens ska bli exalterad, men faktum kvarstår "uppvaknandet ur vaket tillstånd" är det mest känslomässiga jag någonsin har varit med om. Notera att det inte varade mer än 30 sek och jag kom ur tillståndet pga. att jag blev för exalterad. På precis samma sätt som jag ibland slungas ur mina lucid dreams.

Har också lyckats återskapa symptomen som skedde innan det inträffade. Sitter och slappnar av med ögonen och får ett väldigt tryck i pannan (gillar inte att använda uttrycket tredje ögat då det låter så new age-igt, men det är väl det jag använder). Kort därpå börjar min syn gunga. Golvet ter sig som skvalpande vågor. Därefter minns jag att trycket lättade helt kring pannan medan jag omslöts av värme och "vaknade". Har inte lyckats komma dit igen. Ska nog ta det lugnt och inte försöka tvinga fram det. Försöker tona ner betydelsen av händelsen, annars kommer jag bara bygga upp massa förväntningar och lägga krokben för mig själv.

En sak som jag ärligt talat tror har hjälpt på vägen är att jag skriver mycket. Musik/poesi. Jag försöker hämta så mycket som möjligt från det undermedvetna och de känslor som ligger djupast. Försätter mig ofta i meditativt tillstånd för att få inspiration. Det var detta jag höll på med kvällen då "uppvaknandet" inträffade... kanske kan vara något? Att jag tillkännager de bortgömda känslorna.. vet inte, men det känns rätt.

Tråkigt med att du vaknar direkt av LD förresten... är inne i en svacka nu själv vad gäller LD och kastas ut ganska omgående. Lite trist... Mina sömnparalyser har dessutom lyst med sin frånvaro dessutom under ett tag. Jag brukar "rulla ut ur kroppen" när de inträffar och befinner mig sedan ofta i astralvärlden. Jag har haft två tillfällen som kan ha varit astralprojektioner där jag susade runt i lägenheten utan kropp. Däremot vet jag inte om jag är redo att tro på AP än, vill bevisa det för mig själv innan jag börjar prata öppet om det.

Mina vänner blir mer eller mindre rädda när jag pratar om LD och tror att jag har börjat tappa fotfästet. Då får jag förklara att det är vetenskapligt bevisat. Undrar vad de då skulle säga om AP...

Lurad_slav, du får gärna berätta mer om dina eskapader på LSD. Är intresserad.

varför inte? jag har upplevt otroliga saker på syra som jag värderar väldigt högt, om du uppnår nirvana genom meditation eller på någon substans spelar ingen roll enligt mig, det är vad man tar med sig som spelar roll.

Jag har upplevt otroliga saker på syra som jag värderar väldigt högt. Men jag ser droger som en "genväg" till det spirituella. Jag vill må bra i mig själv utan att behöva använda externa medel.

Ja, det tror jag är viktigt att komma ihåg. Men om man lägger för stor vikt på att uppnå den känslan igen istället för att inse att man redan har erfarenheten så är det lätt att bli beroende av drogen. Jag tror att man någonstans på vägen måste inse att droger endast är ett hjälpmedel som man någon gång måste släppa för att inte skapa en värld runt själva drogen. Brukar man en drog för ofta och för länge så identifierar man sig tillslut med drogens effekter.

Personligen har jag inte provat syra, men jag kan tänka mig att det är väldigt lätt att förlora sig själv i dess psykedeliska upplevelser och att det då blir svårt att inte bilda "felaktiga" uppfattningar som följd. Kan man distansera sig från ruset så finns det säkert mycket att hämta.

Jag tror själv att en stor del av vårt psyke befinner sig i en annan dimension rent fysiskt. Vi har en spegling av vår kropp och våra mentala processer på den andra sidan av de fysiska lagarna. Det är alltså på den andra sidan av den "vattenyta" jag beskrev i mitt långa inlägg. På den andra sidan så finns inte avstånd som vi är vana vid. Jag tror själv att avstånd består av mönsterolikhet. Lika attraherar alltså varandra, och ifall två saker är väldigt olika så är de även långt ifrån varandra. Det är därför kärlek ses som en universal kraft. För kärlek är en form av attraktion och därför det som håller ihop verkligheten där uppe.

På ett högre plan där uppe så finns vår själ rotad. Sen finns det troligtvis en avstickare till denna som har laddats med en arketypisk personlighet innan födseln. Det är nog orsaken till att syskon som växer upp sida vid sida kan få helt olika personlighet.


Jag måste säga att jag själv har drabbats av sömnparalyser bara några få gånger under mitt liv, och drömmer gör jag också väldigt sällan idag. Det gör man ju ändå, men tydligen så är handlingen inte tillräckligt intressant för att jag ska minnas den.

Sen kan det ha varit dina egna manifestationer – olika delar av ditt psyke som bråkade. Den skinande aliengestalten kanske var det som Jung kallar för djävulen. Den kan tydligen se ut som en ängel av ljus, men är oftast genomusel.


Jag tror själv att en sömnparalys gör att du ser in precis bakom implemenationen (vattenytan/väggen). Här speglar den självordnande energin det som händer på väggen, men ju längre bort från väggen vi kommer desto osäkrare och mindre exakt blir speglingen. Om du gör en astralprojektion så kan du hamna på olika stort avstånd från väggen, vilket gör verkligheten olika verklig. Men lyckas du placera dig alldeles intill så är du som ett spöke i den verkliga världen. Och det är också här du hamnar vid en NDE. Har man hamnat i sömnparalys så är man på den andra sidan och med olika tekniker ska det tydligen gå att frigöra sig och röra sig uppåt mot högre plan.


Låter väldigt intressant. Jag har ju bara läst om det och då stod det att många misstar olika symtom som föregår kundaliniresningen med kundaliniresningen själv, som tydligen ska vara en väldigt omvälvande upplevelse, där du tappar din kropp och din uppfattning om tid och rum. Du ska tydligen se att världen egentligen är uppbyggd på ett annat sätt än vi föreställer oss.

Det första steget när du jagar det här tillståndet är tydligen att balansera Ida och Pingala (det feminina och det maskulina). Då kommer du uppnå den här känslan av avslappning, trygghet och osårbarhet. Det är en känsla jag själv känt ganska länge nu. Min puls har inte gått upp nämnvärt på kanske ett år (utom vid fysiska aktivitet då). Det är lätt att bara sätta sig och stirra blint och inte röra en min. Det här tillståndet beror tydligen på att energi börjar flyta i den centrala ledningen Sushumna.

Sen väcker man kundalinin och den börjar röra sig uppåt. Då gäller det att inget chakra är stängt för då fastnar allt. När kundalining når översta chakrat så händer det grejer. Men det är visst få som får en total kundaliniresning, utan de får den i små glimtar. Och jag skulle gissa att du fick en sådan glimt. Så det är väl bara att fortsätta så har du tillslut uppnått den högsta av alla insikter (eller nåt ).

Sen måste jag själv säga att allt det här med drömmar och kundaliniresning inte lockar mig så mycket. Jag är här nere på jorden och har möjlighet att göra något i den hårdaste och fastaste verklighet som finns. Man måste ju ta tillvara den tiden för att lära sig så mycket som möjligt som jag ser det. Drömupplevelser, astralprojektion, kundaliniresning osv är mer som kickar vi söker för att slippa. Fast den här känslan av att det inte lockar så mycket har nog att göra med att jag befinner mig i det här lugna tillståndet hela tiden. Innan dess så lockade det betydligt mer. Sen tror jag också att många blir lockade av det för att de vill bevisa för sig själva att det finns en övre verklighet. Men har man redan fått det bevisat för sig så är ju det avklarat.


Mja, det tycker jag inte du ska ha. Den vetenskapliga metoden är förvisso den bästa vi har, men den vetenskapliga kulturen skulle helt klart behöva reformeras. Det finns ett begrepp som kallas för fundamatrialism. Det är det krampaktiga förnekandet av en andlig verklighet. Den gör att vissa saker inte kan komma in i vetenskapsmannens föreställningsvärld. Då kan han inte heller angripa problemet på ett sätt som leder någonvart.


Personligen så börjar jag känna att det börjar bli lite mycket. De senaste tio dagarna har öppnat upp min förståelse på ett nästan otäckt sätt. Det här med "självkännedomen" (eller vad man ska kalla det) blev lite för mycket och jag vet fortfarande inte hur jag ska ställa mig till allt. Jag blev ganska ställd, och jag vet nästan inte om jag vill slutföra min serie inlägg.

Nja, vad gäller Siddharta Gautama så måste du se till hans liv. Först så levde han ett skyddat liv. Sedan så upptäckte han sjukdomar, åldrande och död. Då slog han över i motsatsen till sin uppväxt och började späka sig. Sedan så upptäckte han att båda ytterligheterna var fel och att det var den gyllene medelvägen som gällde. Å andra sidan visste grekerna redan det, så de behövde inte upplysas.

Nja, jag menar det mentala tillstånd som kallas upplysning, som Siddharta Gautama uppnådde och därmed "blev" Buddha (upplyst).

En grej som jag har varit med om några gånger är att jag hamnar i ett tillstånd (syra + lustgas) där jag förstår hur "allt hänger ihop". Jag förstår och "ser" att allt är perfekt och helt logiskt, det finns inga tvivel. Den här insikten följs av en extremt stark känsla av lycka och tacksamhet, jag gråter som ett barn. Men sen blir det som när man vaknar upp ur en dröm, jag kommer ihåg att jag har varit med om denna insikt men alla detaljer är som bortblåsta.

Det går knappt att beskriva den känslan med ord Har varit med om den de två senaste tripparna och det har varit väldigt omvälvande. Fick du också en känsla av att tid och rum, död eller levande inte spelar någon roll?

Jag märker nu, när jag läser mitt tidigare inlägg, att jag inte håller med mig själv på vissa punkter. Att det är som om mitt ego fortfarande stretar emot. Det är som om jag cencurerar mig själv genom att försöka "ta ner allting på jorden". Jag har förstås i själva verket ingen aning om någonting.

Med "tilltro till vetenskapen" syftar jag på de empiriskt härledda resultat som vi kan använda som språngbräda till nästa upptäckt. Jag menar inte att den nuvarande paradigmen är något att klamra sig fast i, om det var så du uppfattade det.

Personligen befinner jag mig i en utbildningsmässig situation som innebär att jag, om jag vill, i framtiden kan forska i ämnen som åtminstone för mig tangerar mitt andliga sökande. Det känns mer eller mindre som ett kall, men jag har ingen aning vart det leder eller om jag kommer gå den vägen.