Är stora författare i regel galna?

Javisst Då har ju den personen en ångestladdad läggning i sådana fall, sen hur mycket som krävs, det är det väl ingen som har uttalat sig om. IQ+fantasi+ordkonstnär+ego -och sedan ett stort + för en neurotisk personlighet ( eller åtminstone ha levt ett liv som har varit fyllt av dysfunktionella relationer, så att man har en viss inblick ) i synnerhet inom vissa genres.

Sen så får vi ju inte glömma det allra viktigaste, alltså att författarlivet är ett avståndstagande i sig. Författare är enligt min erfarenhet observatörer. Det är inga som spontant hals över huvud slänger sig in i olika situationer, för utan deras observation ( alltså att man står lite vid sidan av ) av verkligheten, så blir det ju aldrig något originellt skrivet.

Det är ju lätt att se en sådan sak bara genom att studera intervjuer med författare, att dom ogärna pratar om sig själva. För dom har ju ingen att prata om. Deras personlighet och liv är inte komplett, det blir det ju först på papper. Nu generaliserar jag ju, det vet jag.

http://www.listal.com/list/authors-w...ntal-illnesses

Ska vi vända på det en aning, kan man då säga att stora författare löper en högre risk av att drabbas av någon typ av psykisk ohälsa. Låt säga att man skriver sina alster och sedan åker på någonting.

Vi har ju Gogol som lyckades svälta ihjäl sig, Tolstoy som skapade något slags eremitliv, samt alla som tagit livet av sig.

Strindberg kan man väl diskutera, infernokrisen sägs ju ibland vara mest en litterär lögn eller något slags påhitt.

Å andra sidan kanske man kan säga att mycket kanske är en del av en usel eller otillräcklig vård o.s.v. för lite äldre författare, men det förklarar samtidigt inte varför man alltid tycks hitta egendomliga beteenden bland världsförfattare.

Finns inget att tillägga. Om man bryter igenom sina barriärer fullständigt så blir man psykiskt sjuk per definition. Det var det bästa inlägget i tråden! Alla som fixar med sitt psyke på extrema sätt riskerar att hamna där. Det handlar om balans. En konstnär riskerar att förlora sin livsbalans p.g.a. sitt konstnärsliv, då till slut hela balansen har tagits bort, så kommer det att sluta i katastrof.

Men du får också tänka på att det här kan gälla forskare, målare, ja vad som helst som kräver mycket kreativitet. När energierna tar slut så kan där uppstå tomhet som gör att man tex. tar sitt liv. Men om man är en person som inte är lagd för detta, så förstärker man sina egna energier och låter dom få ett utlopp i mer vådliga banor ( tex. extremare, mer experimentell form av litteratur ), vilket gör att man istället kan bli psykotisk.

Sen det där sista att en stor % av alla stora författare hamnar i onåd hos sig själva stämmer säkert, men jag kan inte uttala mig om det, för jag vet helt enkelt inte. Men visst är det andra parametrar som gäller stora författare än genomsnittsbefolkningen! Konstnärssjälar i allmänhet lider ju av mer eller mindre uttalade psykiska abnormiteter.

Det krävs dock mycket mer analyserande givetvis, och att vi gör en psykologisk fallbeskrivning på var och en av författarna för att få oss en riktig bild. Tex. Hemingway sköt sig. Varför gjorde han det? Hade han ordnat ett liv åt sig med barn och familj? Om han tex. inte nu hade det, så säger ju bara det att han hade mindre att falla tillbaka på när livet blev outhärdligt.

Jo, och sedan måhända en viktig rent konkret sak som stämmer på mig, och som jag inte kan tänka mig annat än att det kan stämma generaliserat universiellt. Nämligen låga serotonin nivåer specifikt. Det gör det definitivt enklare att författa och att vara kreativ i allmänhet, men säg inte det till en bipolär. Nu orkar jag inte kolla hur det är med en bipolärs energinivåer när denne befinner sig i mani. Man kan tro att dom är höga, men jag vet inte... När man tex. är förälskad så är ju serotonin-nivåerna låga.

Hursomhelst, för mig är det mycket lättare att vara kretaiv med låga serotonin-nivåer. SSRI piller tar bort väldigt mycket av min kreativitet. Hursomhelst så är detta ett direkt svar till ditt påpekande om självmord bland författare. När serotonin nivåerna går ned så blir man deprimerad, och då är det ju som bekant en risk att man tar sitt liv.


SSRI piller kommer definitivt inte vara bra för konsten hursomhelst.

Tillägg.


http://www.psychtreatment.com/bipola...ers_causes.htm



http://www.organizedwisdom.com/Bipol..._and_Serotonin


Jaja, det var bara några länkar jag fann. Ni får kolla själva.

Å andra sidan har vi ju mängder av sådana som Guillou, Läckberg och fan och hans moster som är som vem som helst. Så är det bara usla författare som inte drabbas i samma utsträckning, det verkar inte heller riktigt rimligt.

Kanske är det så att de som tror sig vara konstnärssjälar - vad det nu är - drabbas just genom att man lever ett egendomligt, ensamt, ohälsosamt missbrukarliv. En kliché för en konstnär, medan andra som tar vara på sig bättre, också lever bättre. Det där med att dricka är ju ingen direkt ovanlighet.

Eller så beror det på vad man är bra på. Om man har fullständigt ohämmad kreativitet som är svår att stänga av, kanske det blir besvärligt i förlängningen. Men andra duktiga författare kanske är bättre rent språkligt och på att uttrycka sig, mer än att man tar in extremt mycket intryck i huvudet.

Satt inte han på mentalsjukan ett tag, eller har jag förväxlat honom med nån annan? Jag har för mig att jag hört nån säga nåt om det i nåt sammanhang, men jag är inte säker.

Du har förväxlat honom med någon annan. Däremot vårdades Strindberg under
en kortare period på ett "kloster-sjukhus" i Paris för sin psoriasis som han främst
hade på händerna och som förvärrades av hans (al)kemiska exprimenterande.
I flera av sina skrifter uttrycker han dock en stor fasa för att hamna på
något "dårhus". En fasa som nog delas av de flesta ...