2011-11-27, 19:47
#1
Substans: DMT
Dos: Svårt att säga, hade ingen våg då så körde lite på känsla.
Ålder: 20 Kön: Kvinna Vikt: 58
Tid: Ungefär 10-15 minuter
Tidigare erfarenheter: Cannabis vid två tillfällen (vilket jag aldrig gör igen) och regelbundet DMT bruk.
Jag har tagit DMT ett antal gånger det senaste året och jag tänkte berätta om en händelse som jag upplevde för ganska länge sedan. Jag ber därför om ursäkt eftersom jag kan ha glömt/förvrängt detaljer eller på annat sätt beskriver det luddigt och oklart.
Det var en sådan tripp som gick så snabbt att jag knappt hann lägga ifrån mig tändaren, mitt sällskap fångade dock pipan så jag skulle slippa tänka på att tappa den. Jag drog ett djupt andetag och som sagt så tog det inte många sekunder innan dmt- världen öppnade sig framför mina ögon, som en gigantisk käftsmäll av hela universum som knockar en ur allt medvetande. Den här händelsen var dock unik eftersom det var första gången varelserna jag såg muntligt kommunicerade med mig.
Att beskriva dmt för någon som aldrig provat är totalt omöjligt. Min intensiva resa började direkt efter att jag förlorat mitt medvetande om denna värld med att en gigantiskt stor "kub" öppnade sig. Den här kuben var flera dimensioner stor och för mig som stod i mitten av den bakre delen var det omöjligt att avgöra exakt vart den egentligen tog slut. Känslan var lite som att stå på botten i en pool då väggarna bestod av ett grönt kakelliknande material/mönster. Det var med andra ord fyrkanter som även prydde väggarna. Allting var så fruktansvärt diffust, en sådan syn som är fullkomligt omöjlig att fokusera på.
I den här trippen träffade jag faktiskt en hel familj, mor, far och åtminstone två kids som jag visserligen inte hade så mycket kontakt med. Jag fick uppfattningen om att det var ett megastort rum eller hus jag befann mig i, kanske deras hem.
Det som är så fruktansvärt spännande är att när jag kom tillbaka från trippen så kom jag ihåg "dmt språket". Jag kunde näst intill uttala ordet som jag uppfattade betydde "människa", det var nämligen vad dom kallade mig. Jag förstod allt dom sa till mig även om det var på just det här mystiska dmt språket. Som jag minns det var ordet "hepna". Alltså ett helt påhittat ord som egentligen inte betyder någonting alls på svenska.
Hursomhelst, efter att det här gigantiska rummet öppnat sig uppenbarade sig bland annat en kvinna som jag uppfattade som modern i familjen. Jag vet inte hur jag ska förklara men hon befann sig inte på golvet av kuben som jag gjorde utan snarare i översidan av kuben och ganska långt bort också. Tilläggas bör också att jag inte direkt såg henne som en människa eller alien utan snarare bara en individ. Jag fick dock intrycket av att hon tillhörde en annan kultur. Det kanske låter dumt eftersom hon uppenbarligen befann sig i ett annat universum men jag fick känslan av att både hon och hennes "make" härstammade från kanske afrika?
Jag skrattar fortfarande lite smått när jag tänker på det. Jag minns det så tydligt, känslan av deras fascination av mig och varför jag befann mig där. Dom kallade mig inte för hon eller du utan jag benämndes "människa" eller "mänsklig varelse". Eftersom jag aldrig fick en tydlig bild av den här kvinnan så kan jag omöjligt veta vad det egentligen var som hon sysslade med men vad jag vet är att det var någonting som det inte var tänkt att jag skulle se. Hon sa upprepade gånger " shh, du får inte säga till någon att du har varit här", "glöm att du har varit här, du har aldrig varit här, shh säg det inte till någon". Så någonting hemligt var det helt klart som dom pysslade med.
Lite senare fick jag även kontakt med mannen som befann sig på samma plats som jag, alltså inte så avlägset som kvinnan. Han stod över mig, lutad från sidan. Och han sträckte sina händer över mig och rörde dom fram och tillbaka och jag började så småningom vagga på huvudet (är ganska övertygad om att jag gjorde det irl också). Det var som att han ville distrahera mig från att se vad kvinnan och barnen gjorde och samtidigt vagga mig långsamt ur mitt medvetande. Vid det här laget var jag totalt avslappnad i hela kroppen och helt tillfreds med det han gjorde med mig. Han nuddade mig aldrig fysiskt men mitt huvud följde hans händer maniskt, nästan som man följer en hypnospendel, och hypnotiserad var jag också. Han viskade precis som kvinnan till mig att jag inte fick säga att jag hade varit där, inte berätta vad jag sett och upplevt.
För att sammanfatta det hela så genomsyrades hela trippen av en konstant känsla av att jag var någonting nytt för dom, någonting spännande som inte besökte dom särskilt ofta. Delvis en rädsla som senare övervanns av övertygelsen att få mig att glömma det jag sett, glömma deras värld och det dom lever i. Som om jag upptäckt dmts stora hemlighet, besökt platsen som inte ens existerar och under trippen var jag heller inte medveten om min egen existens på samma sätt som man normalt är vid mindre doser.
Mannen som mot slutet vaggade mig tillbaka till den världen jag egentligen borde befinna mig i var fruktansvärt omhändertagande. Med mjuka rörelser förde han mig hem i hopp om att de skulle få behålla sin hemlighet och helt ärligt får jag dåligt samvete för att jag nu delar den med er alla. Så pass verkliga var deras ord för mig. Så pass verkliga var deras existens för mig, och än idag måste jag säga att mina minnen gör mig tårögd när jag tänker tillbaka på vad jag upplevt.
Dos: Svårt att säga, hade ingen våg då så körde lite på känsla.
Ålder: 20 Kön: Kvinna Vikt: 58
Tid: Ungefär 10-15 minuter
Tidigare erfarenheter: Cannabis vid två tillfällen (vilket jag aldrig gör igen) och regelbundet DMT bruk.
Jag har tagit DMT ett antal gånger det senaste året och jag tänkte berätta om en händelse som jag upplevde för ganska länge sedan. Jag ber därför om ursäkt eftersom jag kan ha glömt/förvrängt detaljer eller på annat sätt beskriver det luddigt och oklart.
Det var en sådan tripp som gick så snabbt att jag knappt hann lägga ifrån mig tändaren, mitt sällskap fångade dock pipan så jag skulle slippa tänka på att tappa den. Jag drog ett djupt andetag och som sagt så tog det inte många sekunder innan dmt- världen öppnade sig framför mina ögon, som en gigantisk käftsmäll av hela universum som knockar en ur allt medvetande. Den här händelsen var dock unik eftersom det var första gången varelserna jag såg muntligt kommunicerade med mig.
Att beskriva dmt för någon som aldrig provat är totalt omöjligt. Min intensiva resa började direkt efter att jag förlorat mitt medvetande om denna värld med att en gigantiskt stor "kub" öppnade sig. Den här kuben var flera dimensioner stor och för mig som stod i mitten av den bakre delen var det omöjligt att avgöra exakt vart den egentligen tog slut. Känslan var lite som att stå på botten i en pool då väggarna bestod av ett grönt kakelliknande material/mönster. Det var med andra ord fyrkanter som även prydde väggarna. Allting var så fruktansvärt diffust, en sådan syn som är fullkomligt omöjlig att fokusera på.
I den här trippen träffade jag faktiskt en hel familj, mor, far och åtminstone två kids som jag visserligen inte hade så mycket kontakt med. Jag fick uppfattningen om att det var ett megastort rum eller hus jag befann mig i, kanske deras hem.
Det som är så fruktansvärt spännande är att när jag kom tillbaka från trippen så kom jag ihåg "dmt språket". Jag kunde näst intill uttala ordet som jag uppfattade betydde "människa", det var nämligen vad dom kallade mig. Jag förstod allt dom sa till mig även om det var på just det här mystiska dmt språket. Som jag minns det var ordet "hepna". Alltså ett helt påhittat ord som egentligen inte betyder någonting alls på svenska.
Hursomhelst, efter att det här gigantiska rummet öppnat sig uppenbarade sig bland annat en kvinna som jag uppfattade som modern i familjen. Jag vet inte hur jag ska förklara men hon befann sig inte på golvet av kuben som jag gjorde utan snarare i översidan av kuben och ganska långt bort också. Tilläggas bör också att jag inte direkt såg henne som en människa eller alien utan snarare bara en individ. Jag fick dock intrycket av att hon tillhörde en annan kultur. Det kanske låter dumt eftersom hon uppenbarligen befann sig i ett annat universum men jag fick känslan av att både hon och hennes "make" härstammade från kanske afrika?
Jag skrattar fortfarande lite smått när jag tänker på det. Jag minns det så tydligt, känslan av deras fascination av mig och varför jag befann mig där. Dom kallade mig inte för hon eller du utan jag benämndes "människa" eller "mänsklig varelse". Eftersom jag aldrig fick en tydlig bild av den här kvinnan så kan jag omöjligt veta vad det egentligen var som hon sysslade med men vad jag vet är att det var någonting som det inte var tänkt att jag skulle se. Hon sa upprepade gånger " shh, du får inte säga till någon att du har varit här", "glöm att du har varit här, du har aldrig varit här, shh säg det inte till någon". Så någonting hemligt var det helt klart som dom pysslade med.
Lite senare fick jag även kontakt med mannen som befann sig på samma plats som jag, alltså inte så avlägset som kvinnan. Han stod över mig, lutad från sidan. Och han sträckte sina händer över mig och rörde dom fram och tillbaka och jag började så småningom vagga på huvudet (är ganska övertygad om att jag gjorde det irl också). Det var som att han ville distrahera mig från att se vad kvinnan och barnen gjorde och samtidigt vagga mig långsamt ur mitt medvetande. Vid det här laget var jag totalt avslappnad i hela kroppen och helt tillfreds med det han gjorde med mig. Han nuddade mig aldrig fysiskt men mitt huvud följde hans händer maniskt, nästan som man följer en hypnospendel, och hypnotiserad var jag också. Han viskade precis som kvinnan till mig att jag inte fick säga att jag hade varit där, inte berätta vad jag sett och upplevt.
För att sammanfatta det hela så genomsyrades hela trippen av en konstant känsla av att jag var någonting nytt för dom, någonting spännande som inte besökte dom särskilt ofta. Delvis en rädsla som senare övervanns av övertygelsen att få mig att glömma det jag sett, glömma deras värld och det dom lever i. Som om jag upptäckt dmts stora hemlighet, besökt platsen som inte ens existerar och under trippen var jag heller inte medveten om min egen existens på samma sätt som man normalt är vid mindre doser.
Mannen som mot slutet vaggade mig tillbaka till den världen jag egentligen borde befinna mig i var fruktansvärt omhändertagande. Med mjuka rörelser förde han mig hem i hopp om att de skulle få behålla sin hemlighet och helt ärligt får jag dåligt samvete för att jag nu delar den med er alla. Så pass verkliga var deras ord för mig. Så pass verkliga var deras existens för mig, och än idag måste jag säga att mina minnen gör mig tårögd när jag tänker tillbaka på vad jag upplevt.
__________________
Senast redigerad av SummerWine 2011-11-27 kl. 19:55.
Senast redigerad av SummerWine 2011-11-27 kl. 19:55.