Alla doom-spel har sin charm. 1an och 2an är ju identiska spel och den stil som de flesta ser som det riktiga doom, sen kom 3an och skulle testa ett nytt grepp. Jag blev inte besviken, men det är en ordentlig avvikelse i från originalen det måste man medge. Är man sann purist och inte tål förändring så förstår jag att man blir besviken. Jag kan tvärtom uppskatta att man försökte sig på något nytt och fräscht även om gameplayet var annorlunda.
Doom 2016 var jag skeptisk till först, men senare älskade jag det. Det tog ett gäng timmar dock innan surgubben inom mig hade accepterat det nya stuket och anpassat sig, men när det väl satt så hade jag grymt skoj med det.
Har ännu inte spelat Eternal och surgubben inom mig säger att det nog kommer vara kass så det är lönlöst att ens ge det en chans, men samtidigt vet jag att det har fått universell praise så det är säkert ett grymt bra spel det också när man får sätta sig in i det. Det jag vänder mig emot en del är att alla nya doomspel verkar bli mer och mer tekniska, snabba och prylorienterade. Dubbelhopp och uppgraderingar i samma mening som doom går inte riktigt ihop för mig.
Vi får se. Om 10 år kanske jag ger Eternal en chans och inser att det är amazing.