80-talister, curlingföräldrar och disciplinlös uppfostran

Jag lyckades sätta mig och kolla på tv vid precis rätt tillfälle förra veckan. Det var CBS 60 minutes. Ämnet som behandlades var tydligen min generation (80-talisterna) så öronen spetsades rätt snabbt. Programmet tog bland annat upp hur 80-talister konsumerar oerhört mycket i USA vilket i sig inte är något nytt, ungdomar har länge varit den viktigaste gruppen att nå med reklam men det är väldigt tydligt i vår tidsålder.

Det togs också upp hur tonåringars mentalitet har förändrats med hjälp av all teknik och media vi har tillgång till idag. Att allting ska gå fort (e-mail, informationssökning på nätet, beställa via nätet, mobiltelefoner, utkörning av paket) och så vidare har format det kollektiva psyket på ett visst sätt. Det har helt enkelt gjort så att vår generation, i mycket större anda än tidigare generationer ständigt söker snabba belöningar, beröm och positiva upplevelser. Detta kan spåras tillbaks till t.ex. tv-spel och MTV:s revolution av TV (halvtimme formatet och kortare program var ovanligt innan MTV började köra med det, nu är program över en halvtimme i minoritet).

Jag satt mig och lät detta sjunka in och väldigt mycket går att spåra i vårt beteende. T.ex. så är vi även uppfostrade så att alla vara hjältar, stjärnor och toppatleter. Vi har fått höra sedan tidig ålder att man måste "bli nåt" annars är man misslyckad. Idoldyrkan av fix-stjärnor pressas fram ivrigt av media. Dokusåps-kändisar vars ända merit är att det knullade på någon annan än sin flickvän i live tv ses som något intressantare än flitigt arbetande människor. I slutet av programmet så berördes just det här när dom frågade en chef för ett företag vad som präglar 80-talister. Oförmåga att tänka långsiktigt blev svaret. Enligt chefen förväntar sig 80-talisterna att direkt när dom börjar arbeta att de ska hamna i en position där de hyllas och belönas ofta och mycket för sina bedrifter. Den hårda verkligheten är att det är så långt ifrån vad som igentligen händer. Att vår generation i kombination med höjt mediautbud samt 70-talets mjukfluff syn på uppfostran har fått en bortskämd generation utan tålamod. Detta är ju något som varje generation påstår om sin nästa men som medlem av nämnda generation så kan jag inte annat än att hålla med.

Detta fick mig att utgå från min egen sits då jag är nästan ett perfekt testobjekt för detta. Som så många andra så skiljde sig mina föräldrar när jag gick i lågstadiet vilket resulterade i att jag bollades emellan deras två lägenheter och det tip-tåades runt mig väldigt mycket. Jag tror inte jag var särskilt begärande rent materiellt men jag var definitvt rätt påfrestande att bo med då jag gjorde precis som jag ville annars. Städning etc gjordes varannan månad ungefär och läxor gjordes aldrig eftersom det inte fanns någon där som kollade upp. Hursomhelst denna slapplöshet jag upplevde hos föräldrarna då de nästintill fruktade mig och den makten jag hade har fått stora konsekvenser på mig. Med makten jag hade kunde ju helt enkelt bett om att bara bo hos den ena om jag ville och inte trivdes, vilket resulterades i att jag aldrig blev tillsägen på skarpen. Och som många unga så visste jag inte bättre utan uttnyttjade detta.

Resultatet av denna lösa, ja nästan nonchalanta uppfostran ser jag effekterna av först nu. Jag har ingen självdisciplin alls. Eftersom det aldrig funnits någon där som säger ifrån så har jag extremt svårt att få någon som helst organisation på mitt liv vare sig det gäller skolgång, arbete, kärleksliv etc. Det är ju väldigt lätt att bara beskylla sina föräldrar eller det här fenomenet med liberal uppfostran men skulden ligger på mig själv. Detta har dröjt väldigt länge innan jag börjat ta itu med den kortsiktiga belönings mentaliteten som min generation och jag lider av.

Så mitt råd till er kära 80-talister är att våga tänka långsiktigt. Ha höga mål men bli inte nerslagna om det tar tid att nå dom. Det handlar trots allt om något så trivialt och ursprungligt som att bli vuxen.

Jag antar att jag ska ha någon sorts frågeställning och inte bara skriva av mig. Frågan får väl lyda, känner ni 80-talister igen er i beskrivning av en generation med alldeles för mycket medial stimulans och barnvakter i form av tv-apparater eller tycker ni annorlunda? Vad tycker ni som inte är 80-talister om denna generation och deras lite speciella inställning?

Nu om ni ursäktar ska jag gå och lira lite tv-spel.

Känner mycket väl igen mig, men varför skall man egentligen eftersträva långsiktiga belöningar då man kan då dem direkt??

... måste ju säga att dokusåpakändisar som knullar med vem det må vara känns som bra mycket intressantare tv än ett inslag om "flitigt arbetande människor". inte för att jag är någon vän av dokusåpor, men tanken med TV är väl ändå tänkt som någon form av eskapism från tillvaron som "flitigt arbetande människa"

Sen vet jag inte om självdisciplin är någon såndär mystisk inre egenskap som frammanas bara för att ens föräldrar "säger till på skarpen" och man måste städa sitt eget rum. För mig handlar självdisciplin om kombinationen av motivation och självförtroende, har man tillräckligt av det brukar disciplinen ordna sig rätt bra. Tänk på hur många timmar du kan lägga på att klara sista banan i nåt ruggigt svårt data eller TV-spel... hur många 40-talister skulle palla det tror du?

Man kan ju se det här med att 80-talisterna skulle vara så "stressade" och kortsiktiga och snabba med allting som något positivt också. Vi accepterar inte att allt går så förbannat långsamt och segt som det gör på många företag och organisationer. Vi vet hur fort det kan och bör gå, och blir förbannade när det inte funkar.

Att se människor över drygt så där 40 år jobba med datorer kan ofta vara en oerhört plågsam upplevelse, då allt ser ut att röra sig i slow-motion när de långsamt, långsamt rör muspekaren uppåt mot fel meny och sedan blir förvirrade när de råkar trycka på "radera hela dokumentet"...

Att tänka långsiktigt är ofta en bra egenskap, särskilt i miljöer som inte ändrar sig så fort och där tillvaron är lätt att planera. Som läget är nu, och lär förbli, med oerhört snabb teknisk, ekonomisk och politisk utveckling är dock snarare en snabb uppfattnings- och anpassningsförmåga viktig, inte förmågan att "långsiktigt" slava på ett menlöst skitjobb i hopp om att det en dag blir bättre, precis enligt den plan man la upp för 20 år sedan...

Att den inställningen passar dåligt på en del överdrivet hierariskt organiserade och tungrodda företag och institutioner är inget som förvånar mig, men inget jag oroar mig så mycket över. Det är möjligt att cheferna på de företagen inte lär gilla oss 80-talister särskilt mycket, vilket ju är synd för dem när de snabbt blir omsprungna av mer kompetenta och snabbtänkta generationer.

Vilket kollektiva psyke? Det stora kollektiva medvetandet som alla flumm-newagemänniskor håller på och snackar om?

visst det är bra med drömmar och planer. Men för många människor tar det slut där:

man sparar till det den där villan man alltid drömt om.
man har ett jobb som man hatar, för att det är bra lön.
man planerar inför spanienresan 2008.
man antar bara att allt kommer bli bra i framtiden.

Det är ofattbart vad en del människor går igenom i sin vardag för att endast leva på drömmar och hopp.

En människa blir aldrig nöjd. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Nåja - som en som är ca 40 år (drygt) så upplever jag nog samma sak oavsett hur gamla de är som inte kan hantera datorn. Förväxla inte datorvana med ålder. De är inte samma sak.

Till topic: Visst är ni bortskämda. Och det var vi också när vi var i er ålder.
Visserligen har det tillkommit mer teknik, ny teknik, fler skillsmässor etc etc - men varje generation har sina bekymmer och kompenserar det genom att skämma bort nästa.

En del hävdar att man blir inte vuxen förrän man själv får ansvaret för nästa generation. Jag vet inte - jag har inga barn ännu. Därför har jag fortfarande tid att leka, och nu har jag råd att köpa mina egna leksaker.

80-talister är monster. de slukar allt i sin väg, uppmärksamhet, upplevelser, jorden-runt-resor och lyckopiller.
själv kom jag ur barndomen som ett skadeskjutet lamm, skrämd och vilse utan riktning på livet.
disciplin vet jag inte ens vad det är, jag flyter bara med i geggan omkring mig

... kände att jag tog i lite hårt när jag i min skriv-iver genast dömde ut alla 40+ som datoridioter... f'låt

det var inte meningen och blev väl hårt formulerat, min poäng var snarare att den "snabbhet" som originalpostaren retade sig så på, också kan vara en positiv och nödvändig egenskap i dag. de "dåliga" vanor man skaffar sig under en uppväxt speglar ofta den tidens tempo, behov och möjligheter.

Ja, jag känner igen mig.

Morsan har gjort allting till mig, men samtidigt bestämt allt, därför har jag aldrig lärt mig någonting för livet matnyttigt, och nu är jag 20 år. Jag skulle minsann "bli nåt" trots att jag aldrig fick hjälp med sådant jag verkligen behövde hjälp med - läxor osv. Men däremot gjorde morsan exakt alla andra ärenden för mig, inklusive att ha hand om mina pengar!

Hon skulle minsann bestämma vilken linje jag skulle gå - trots att jag egentligen inte ville gå det. sen skulle jag klara det helt själv - utan hjälp denna gången. Sen när det naturligtvis gick åt helvete så var det "mitt" fel, och jag som var lat osv. Hur i helvete ska man kunna "bli nåt" när man aldrig fått lära sig saker, eller ens att ta ansvar för någonting? Här är jag nu, 20 år, arbetslös, och absolut inga planer, ork eller någon somhelst vilja till att läsa vidare eller "bli nåt".

Och ja, mina föräldrar skilde sig också när jag var liten.

jag är runt 20, mina föräldrar skilde sig när jag var 8........det fanns få av samma ålder där jag bodde som liten.

är idag otroligt målinriktad oavsett vilken syssla det handlar om

erkänner är att jag har jag varierande kärleksliv och lindriga vänskapsproblem
och lider av prestationsångest i smärre grad.

många i samma ålder som känner igen sig?

Kan inte skylla min numera dåliga disciplin på dåligt föräldra- eller samhällsansvar, den skulden står jag nog själv för. Men prestationsångesten grundar väl sig på, som trådskaparen säger, bilden av den direkta belöningen. När den inte finns där så känns det som man gjort något fel, egentligen behöver jag inte like mycket bekräftelse på att jag gjort något bra som att jag inte gjort något fel. Ingen belöning tolkar jag som jag gjort fel.
Stressen är väl också något man börjar känna av iom det höga tempot som man förväntas att klara av, vilket gör det svårt att blicka längre än kortsiktiga lösningar, åtminstone för mig. Att försöka lösa något på lång sikt känns bara som dålig en prestation från min sida.
Jag har alltid kunnat lita på att mina föräldrar ställer upp för mig förbehållslöst, inget som jag egentligen utnyttjat mer än kanske skjuts någonstans då och då. Må vara att mina föräldrar försökt lösa mina problem åt mig men de har samtidigt envisats med att få mig att förstå och känna av handlingars konsekvenser. Nu vet jag inte om jag kan skylla min ovilja på att ta tag i saker o ting på detta men det har inte direkt skapat en alltför stor tillit till mig själv att jag ska kunna lösa saker o ting. Vilket jag iofs numera tvingas göra men jag drar mig för det.
Sen det där med dokusåporna tror jag inte har påverkat 80-talsisterna som efterföljande generationer. Men det är fan synd och skam att dokusåpa beteende premieras på det sätt det görs idag. Okej att bilden av den hårt arbetande mannen som den verkliga vinnaren numera är känd som undantag snarare än regel men är det några som verkligen inte förtjänar den uppmärksamhet som de får så är det de amoraliska b-kändisarna, gode jävla Gud skänk oss frid från dessa monster.

Jag är född 83 och tycker mig känna igen beskrivningen.


Jag är en person som har otroligt lätt för att lära mig nya saker, behöver bara läsa eller höra en sak en gång och sen sitter det. Är otroligt nyfiken på allt som finns runtomkring mig och det har jag alltid varit. Lärde mig läsa när jag precis fyllt fyra och har slukat det mesta. Men sen en vacket dag tog det stopp.

Jag har ingen självdisciplin, sumpar studier hela tiden, finns ingenting som intresserar mig. Visst, jag har mycket drömmar, men jag lever på drömmarna eftersom jag aldrig vågar/orkar leva ut dem. Sorgligt när man tänker på det. Eftersom jag har sådana möjligheter att bli precis vad jag vill.

Men det har aldrig funnits någon som uppmuntrat mig, aldrig någon som kollat om jag gjort läxorna, ingen som frågat hur det går/gått i skolan, om jag trivs. Mina föräldrar skilde sig när jag var 6, mamma jobbade nästan ihjäl sig och försökte kompensera allt med pengar, hon var aldrig där, inte ens när jag började första klass. Saker jag kan minnas idag.

Jag kommer nog för alltid att vara en samhällsparasit, även fast jag har ett jobb nu, eller så kommer jag gå och slava med skitjobb och aldrig utvecklas, sen kommer jag bli bitter som äldre, jävla skit