Jag lever i min egna värld.

Har länge vetat om det men inte brytt mig om det. Jag lever i en egen värld, som är väldigt avvikande från "omvärlden". Jag träffar nästan aldrig människor, har inga vänner förutom väldigt ytliga kontakter fast dessa träffar jag ändå aldrig. Är arbetslös och det enda jag gör om dagarna är att vara inomhus och sitta vid datorn.

Jag inser att jag inte kan leva så här för evigt men varje gång jag kommer i kontakt med "verkligheten" blir jag rädd och får ångest. Beroende hur stor kontroll verkligheten får över mig desto mer ångest. Problemet är ju att ju mer isolerad jag är desto räddare blir jag. Om det blir värre kanske jag till slut inte ens kan gå utanför huset, vilken mardröm...

Än så länge känns det som att det funkar just nu. Så länge jag inte måste ha kontakt med yttervärlden mår jag bra. Faktiskt riktigt bra, jag älskar livet... Men så fort yttervärlden tar kontroll över mig vänder det, känns som livet suger och jag tappar livsglädjen. Så därmed kan man ju säga att det funkar nu. Det funkar men är ofta tråkigt. Vill göra saker. Men yttervärlden och dess sytem får mig att må så illa. Det känns som jag är "emot mig själv" om jag ska anpassa mig efter den. Samtidigt är det ju inte så här jag vill vara...

Har funderat på att gå och tala med psykolog, men jag vet inte. Jag vet att det enda sättet att komma ut i verkligheten är att faktiskt ta sig i kragen och göra det så att säga.
Men det är ju det som är det jobbiga.

Om du har kraft att ta kontakt med psykvården ska du göra det. De kan sen hjälpa dig med samtal och mer konkreta metoder då du får gå ut o promenera med psykutbildad personal eller snickra eller vad du tycker är roligt i nått arbetscentrum i små grupper med liknande problem. Mycket beror också på vilken kommun du bor i vad de har för hjälp att erbjuda.

var ärlig mot dig själv, försök att vara realistisk och konsekvent i dina mål och metoder. Jag är nog ganska lik dig och jag har en mycket destruktiv tendens att så fort jag bara mår lite bättre än sämst snabbt återgå till samma gamla skit ända tills man är nere på botten igen.

att ta kontakt med en psykolog är en bra idé, du behöver inte vara "galen" för det, men om du tycker att ditt liv skulle vara bättre/enklare om du kunde komma utanför dörren utan att få ångest är det en bra idé. det du beskriver låter ganska likt social fobi (finns mycket att läsa om om du söker på forumet eller på google). tyvärr måste man kunna ta sig utanför dörren och interagera med människor förr eller senare, och jag tror alla psykologer kommer att säga att du behöver träna på sociala evenemang ett i taget tills det börjar kännas enklare.

lycka till!

http://www.bigwalter.net/~pernilla/panik/agora.htm

det kanske är det här du lider av?

Prata med en duktig psykolog så löser det sig säkert. Ditt problem är vanligt, speciellt i Sverige och det är inget du bör vara jätteorolig för. I vårt kalla glesbefolkade, TV- och Internettäta land finns det många människor som precis har samma problem.

Annars kan du alltid göra så att skriver upp en handlingsplan eller ett sschema som går ut på att du skriver ditt mål och hur du ska komma dit. Viktigt är att du tar små små steg och främst att du är ärlig mot dig själv men ändå är försöker vara modig och utmana dig. Du behöver inte kämpa mot draken direkt, börja med att slåss med några kaniner först ;

Ex på handlingsplan

Januari
------------
Dagsmål: Att gå ut och vara ute bland folk i minst 5 min.
Veckomål: Att hälsa på minst en person i veckan som du inte känner.
Månadsmål: Att fråga någon du inte känner en fråga

Februari
------------
Dagsmål: Att gå ut och vara ute bland folk i minst 15 min.
Veckomål: Att hälsa på minst en 3 i veckan som du inte känner.
Månadsmål: Att fråga någon du inte känner en fråga minst 3 gånger

Osv...


Ex på andra aktiviteter:

1. Gå en promenad själv genom City i en timma.
2. Ta med dig kaffe och sätt dig någonstans och titta på folk.
3. Gå ut någonstans där det finns folk och beställ en kokt korv.
4. Gå ut och hälsa spontant med ett "Hej!" till en person du känner eller inte känner. Kan vara VEM SOM HELST, en baby, en pensionär eller en lastbilschaffis.
5. Gå till en affär som du gillar och titta på saker du är intresserad av. Fråga någon personal om priset på någon produkt.
6. Plinga på en granne och fråga om dem inte har fått ditt viktiga brev av misstag, eller fråga om något annat påhittat men som låter viktigt.



Jag tror att förstår poängen. Små små steg som du måste ta dig i kragen och tvinga dig själv till att ta. Var glad för att du lider av något som är relativt lätt att träna bort, men du MÅSTE börja träna.

Tror inte det är så extremt som vissa här menar. Jag menar det är väl för fan inte hundar han är rädd för? kan förstå om 5 min per dag med en hund om man nu har hundfobi, hjälper...

Problemet är att han inte har vänner. därför är han extremt otränad av att socialisera med människor. Har man åtminstone en vän så kan man ut och göra saker tillsammans med denne - på så sätt tränas man på att handskas med "verkliga livet" om det så handlar om att gå till krogen eller arbetsförmedlingen. Hur jävla motiverat känns det egentligen på en skala att gå utanför dörren när man inte ens har en vän att göra det med? Nej precis, då kan man lika gärna vara hemma vid datorn. därför blir det en ond cirkel...

Jag föreslår att vederbörande försöker hitta ett jobb och sen någon likasinnad....det bästa sättet att hitta en kompis på, är om man hittar en likasinnad på tex. ett arbete, skolan osv. Då får man tid på sig att lära känna varandra. Visst, det kan ta något år innan man börjar umgås även utanför skolan/jobbet - men det är värt det i slutändan. Får du bara ett jobb, en vän (ett liv alltså) så löser sig det mesta sen. Hursomhelst är det först och främst nyttigt för dig att du aktiveras lite, och inte bara går hemma och dräller. Jag själv är precis som vederbörande också arbetslös, men jag bryter tristessen och det otroligt meningslösa "datorlivet" genom att hjälpa farsan med en massa saker om dagarna medans jag försöker hitta jobb....


Tänk på att ingen mördar dig bara för att du försöker ta tag i ditt liv, ingen kommer flå dig levande bara för att du kontaktar dem. Ingen skallig gubbe kommer att hämnas med blåslampa bara för att du försöker få ett jobb på hans företag..... därför är det bara att göra det. går det åt helvete så går det åt helvete, men isåfall är man bara en erfarenhet rikare och därmed blir man en bättre människa. Det mesta man åtar sig oavsett om det går åt helvete eller ej VINNER man något på. Erfarenheter är nämligen ovärderligt. Det är så jag brukar tänka. En framgångsrik människa har antagligen misslyckas hundra gånger innan han äntligen lyckades....

Att inte göra något alls är egentligen mycket, mycket värre än att misslyckas med något. För misslyckas man har man åtminstone gjort något.

Jag känner igen mig i nästan allt det du skriver! Jag lever i min egen lilla värld, går inte ut, & vill inte ha kontakt med någon i den "yttre världen" förutom genom internet dårå. Jag får rejäl ångest efter jag vart ute&träffat folk, vilka jag känner mig otrygg bland fast den andra personen i fråga tycker vi har jätte nära kontakt, men det är bara för att jag aldrig kan slappna av utan jämt är på min vakt & spelar lixom ett spel. Så som jag är bland folk är inte alls hur jag igentligen är. Jag känner att jag är mig själv i tankebanorna när jag är för mig själv här hemma. Men direkt jag kommer ut blir jag en annan person, fast det märker jag inte då utan det är sen när man blickar tillbaka. Det är därför jag får ångest eftersom jag vet att folk uppfattar mig som en person jag inte är. Så det känns ganska onödigt att ens gå ut då ingen ser mitt riktiga jag. Jag mår också bra så som det är nu (tror jag) iallafall för tillfället, men vet också att det kan inte va såhär för evigt. Jag tror nog att det kommer sluta upp i självmord eller liknande fastän jag inte är alls sugen på det just nu då jag trivs. Måste fråga dig ett par saker; Hur är ditt självförtroende? känner du skulle kunna leva livet mycket mer om det inte vore för vissa omständigheter? känns små saker du måste göra som stora projekt? t.ex bara ett samtal du måste ringa? om du inte bor ensam, försöker du undvika dom du bor med så mycket du kan? Många frågor men hoppas du orkar svara

Måste säga att det är ett normalt beteende i detta sjuka samhälle.
Men samtidigt förstår jag hur jobbigt det kan vara.

Som du säger bör du nog "möta dina demoner", d.v.s. gå ut i livet och knyta nya kontakter o.s.v. Kanske skaffa något annat intresse än att sitta framför datorn hela tiden.

Har samma jävla skit problem! började ta avstånd från folk sen förra sommaren då jag fick en sån extremt tung ångest bara jag gick utanför dörren, men då hade höllt på med amfetamin i 3 år och skulle sluta så det var väll därför. Men jag har nu spenderat 98% av tiden hemme ensam från förra sommaren tills nu. Har börjat träffa folk igen lite smått, visst det kan va jobbigt ibland när ångesten spökar, men man ska fan inte ge sig!., Jag menar man lever bara en gång och ingen jävla ångest ska få bestäma över mitt liv, så resonerar jag nu!

Jag tror att detta har hänt då jag slutade med drogerna, tror jag vem vet? kan ha varit något annat som har funnits hela tiden som har gjort att jag har börjat ta droger för att inte känna de. De viktigaste är att vara ärlig mot sig själv och försöka inse vad ens problem är och ta tag i det! även om det tar i mot så skit i det, bara att försöka igen. Jag menar som du säger, du har inga vänner inget jobbb, det är ungefär som att du har inget att förlora, låter lite hårt men om du tänker så, ja då kan du göra precis vad som hellst eftersom du har inget att förlora, förstår du vad jag menar ?

Kämpa på bara! du fixar de