Universums sanna jag, 42 toppisar

Ålder: 19
Tidigare erfarenheter: Cannabis, Svamp.


Jag vet inte vad jag förväntade mig den här gången, på ett sätt trodde jag nog att jag var på väg till samma slags kärleksrike som de två tidigare tripparna jag haft. Där allt var perfekt och lyckan var oändlig. Jag trodde det var så svampen fungerade hos mig, den fick mig att känna extrem kärlek och lycka, jag åkte till en slags ö i sinnet och trivdes med världen och allt annat. Jag vet inte vad som skiljde sig så extremt mellan de gångerna och den här, men något var det.

Jag bestämde mig för att käka 42 svampar igen, dels för att jag fick rådet att inte gasa på för tidigt, och dels för att jag hade exakt 42 svampar i en påse som jag hade lagt undan tidigare och inte orkade öppna fler, det passade bra tyckte jag. Dock var de nog mycket större den här gången, och de hade nog inte legat lagrade lika länge, för de gav en ordentlig skjuts.

Runt 21:50 åt jag svampen och gick sen och duschade, tuggade på svampen inne i duschen och var väldigt exalterad över att äntligen få trippa igen. Borstade efter det tänderna och gick och la mig i sängen som vanligt. Musiken jag hade valt ut till den här gången var en blanding av låtar jag inte hört förr, utan bara lyssnat genom väldigt snabbt för att kolla om de passade till en tripp. Jag hade bestämt mig för att de gjorde det, och nu låg jag där och förväntade mig allt och inget. Det var en slags blandning av Kitaro, Mike Oldfield och Fleet Foxes, samt lite annat.

Jag märkte ganska fort hur jag blev påverkad, inte så att jag började se konstiga saker, det gör jag aldrig, inga CEVs eller OEVs, men redan efter 30-40 minuter kände jag mig tom i huvudet. Min hjärna åkte iväg på långa resor i ingenstans utan mål. När jag sedan tänkte på var jag varit de senaste minuterna förstod jag ingenting. Jag försvann iväg i olika landskap och konstiga tankebanor, och tankarna var extremt luddiga, jag kunde inte komma ihåg något av vad jag upplevt när jag kom tillbaka. Jag förstod redan nu att jag skulle få en starkare tripp än vad jag tidigare fått och att det inte riktigt funkar att räkna svampar egentligen, man bör väga dem. Jag kände ett starkt tryck över halsen och bröstet och mådde lite dåligt, var mycket rastlös och började känna mig lite orolig, jag hade aldrig känt av någon bodyload tidigare och det var väldigt obehagligt. Jag kände en liten våg av rädsla skölja kroppen, men lyckades ganska snabbt skaka av mig den, jag visste att det bara var att flyta med, och att illamåendet skulle gå över när jag bröt igenom.

I knappt en timma låg jag och var tom på tankar och illamående, jag började fundera på hur denna tripp skulle te sig, kan man ha en tripp utan några som helst insikter? Det var vad det kändes som för tillfället. Jag flög iväg ur kroppen och kom tillbaka tomhänt om och om igen, men jag hade förklarat för svampen att jag litade på den och att den fick göra vad den ville mot mig, jag bad den vara snäll och försiktig med mig och fortsatte ligga ner.

Nu började illamåendet lägga sig lite, men obehaget kom lite snabbt tillbaka. Jag kom ihåg vad jag läst på olika forum otaliga gånger: för att lura bort demonerna var det enda man kunde göra att visa dem kärlek. Jag log och försökte krama ondskan som fanns omkring mig men jag insåg i detta tillfälle att jag inte hade någon kärlek att ge. Tidigare var det svampen som hade fyllt upp mig med kärlek och därför blev jag säker de gångerna, men nu kände jag inte av den otroliga lycka jag upplevt de tidigare gångerna utan jag var helt tom. Jag funderade över vad kärlek egentligen var. Jag insåg att jag spenderat för mycket tid på att tänka på svampen och tagit dess kärlek för givet alldeles för många gånger. Jag sökte inte längre kärlek speciellt utanför svampvärlden, jag trodde att det var kärleken, men jag hade fel. Jag behöver kärlek från omvärlden också, inte bara mitt eget sinne, jag började tänka på alla mina nära och kära som jag faktiskt älskade och som älskar mig tillbaka, mina föräldrar, min bror, mina vänner, osv. Detta funkade, och demonerna försvann samtidigt som illamåendet började försvinna allt mer. Svampen hade tidigare visat mig ren, hundraprocentig kärlek, och jag insåg att jag måste sträva efter att uppleva denna kärlek även i verkliga livet, inte bara när jag är påverkad. Jag fick budskapet ”tro inte att svampen är någon jävla tillflyktsort eller nåt ställe du åker till för att bara ”må bra”. Det är vad heroin är till för, och opiater är skit.” Svampen lät mig känna ångest också, för att visa att den har komplett makt över mig och inte behöver visa mig kärlek om den inte vill. Jag ska inte förvänta mig något av svampen, den är inte skyldig mig någonting och den tänker inte bli utnyttjad. Jag måste sluta vara så självisk, sluta förvänta mig ALLT av alla utan att ge något tillbaka.

Vid det här laget bröt jag igenom, det hade nu gått ungefär två timmar, tankarna klarnade mer än någonsin och jag fick insikter om allt jag funderade över i de här ögonblicken. Jag insåg att det inte existerar något som inte vill ha kärlek, allt liv som någonsin existerar vill ha kärlek, oavsett hur ondskefullt eller hur elakt det verkar. Det finns inga demoner som inte kan vinnas över av kärlekens oändliga kraft, inga alls. Jag såg en bild framför mig om hur svampen tog upp mig till något extra-dimensionellt ställe och visade mig ådran med ren kärlek som flöt och pulserade genom hela universum. Det var den ultimata kraften. Vi människor hade kommit till för att sprida kärlek, det var vårt syfte i universum. Kärleken som människorna skapar, insåg jag, var stark nog för att fylla en oändlighet av vakuum och tomhet, det var ganska otroligt. Svampen undrade också egentligen vad mysteriet med kärlek var, varför ådran existerar och varför den fyller hela universum, det var som en slags kran de slog på och lät mig dricka ur. ”Här, smaka. Detta är kärlek, vad fan är kärlek för något?” De kliade sig på huvudet och förstod ingenting. Det gjorde inte jag heller.

Men ondska finns också, och jag frågade mig själv vad de ondas straff skulle vara eftersom jag inte tror på himmel eller helvete. Varför får människor vara så onda och sedan komma undan med det? Svaret kom tillbaka som självklart: De ondas bestraffning är att allt de någonsin gör, tänker eller säger är för intet. Deras gärningar tjänar inget syfte och deras straff är att när de dör så har deras liv varit fullständigt betydelselöst och kärleksfritt. Jag tyckte nästan synd om dem i det här ögonblicket.

Jag kom in på funderingar kring livets mening. Varför existerar vi? Varför kan jag uppleva sånt här!? Och ni vet, ni som har svampat, att när man undrar någonting under en stark tripp så kommer svampen att ge en något slags svar. Man kan dock inte räkna med att det är det svaret man trodde man skulle få, eller det man hoppades på. Man får vara beredd på den ultimata sanningen, och den fick jag inatt.

Jag hade tidigare funderat på om svampen var meningen med livet, vi kanske fanns för att ta svamp, känna universums kärlek och leva i harmoni med varandra. Svampen sa då bestämt till mig ”svampen är INTE meningen med livet, hur kunde du någonsin tro något så korkat!? Svampen finns för att vi ska tänka, det är verktyget, inte själva meningen, blanda för fan inte ihop dem! Är du så naiv att du tror att livets mening växer i klungor på marken? Vi finns för att folk ska undra, vi representerar människans eviga nyfikenhet.” Svampen lockar oss från marken ”ät om du törs, men var beredd och var medveten om att det då är din skyldighet att hjälpa oss komma på svaret.” Återigen: ”opiater får dig att må bra, dom bedövar dig, det är de själviska människornas drog. Detta är INTE vad svamp är till för. Kärleken är värd att bevara och det är vårt syfte här i livet.” Svampen är sträng men rättvis, så sant, så sant. Jag såg hela mänskligheten som den var, och vi svampare är ett gäng som försöker klura ut meningen med det hela. ”Människan är förövrigt inte alls livets mening, universum skapades inte bara för oss.”

Jag målade någon slags teckning och kallade den känslornas hierarki. Längst ner finns vår existens, där alla människor befinner sig i vardagen, här finns inga egentliga starka känslor förutom vad egot säger till dig att göra, kallade det för apstadiet i teckningen. Ett bit upp på berget hittar man dock kärleken, det är den första oändliga känslan på berget och man kan nå upp till den. Nästa steg, som jag kände att jag uppnådde nu, var nyfikenheten. Människans eviga driv som finns för att bevara den otroliga kärleken. Sedan minns jag inte vad som fanns mer på berget, men jag minns att längst upp fanns alltet. Svaret på allt, meningen med allt, ouppnåelig för människan som hon är idag. Vi måste utvecklas innan vi kan ge oss på denna. Jag tänkte att det var såhär religioner skapades, jag insåg att alla religioner var falska och kom från människor som försökt klättra upp för detta berg. Eftersom man inte kan nå upp ända till toppen kan man bara gissa om hur alltet måste se ut, gissa vad det ultimata svaret är, och således har religionerna kommit ur detta som olika gissningar och lögner som förgiftar människan och för henne från den riktiga sanningen.

Jag insåg hur människan måste göra, det handlar naturligtvis inte om att finna sanningen eller svar ute i rymden bokstavligt talat! Det handlar egentligen om meningen med medvetandets universum, tankarnas universum. Vår skyldighet är att utforska vårt inre och utvecklas som art, det kändes så uppenbart att man naturligtvis inte kan utforska rymden bokstavligt talat. Rymden är oändligt stor och vi är så otroligt små! Det är medvetandet vi bör fokusera på. Det finns alltså två egentliga frågor:
Först: Varför finns något? Materia; atomer och kvarkar.
Och sen den viktigare frågan: Varför finns medvetanden? Sinnen, tankar och känslor.
Nu höll insikterna på att regna över mig för fullt och tillslut kom det ultimata svaret på den ultimata frågan, frågan om vad universum är, frågan om varför vi finns, varför tankarna finns, osv… Svaret på den frågan är att det inte finns någon ultimat fråga, det finns inget ultimat svar. Samtidigt som det finns oändligt med ultimata frågor och oändligt med ultimata svar. En väg av oändliga fraktaler uppenbarade sig för mig och jag insåg att svaret på frågan var ouppnåeligt. Den här bilden är tänkt att representera detta http://i242.photobucket.com/albums/f.../ondligt-1.png
Oändligheten resonerade i mina tankar, det fanns oändligt med frågor och oändligt med svar. ”Varför finns kärlek? Varför är musik vackert? Varför är ljusets hastighet konstant? Vad är gravitation?” Och denna uppenbarelse om vad allting är, hur det ligger till med sanningarna, det var bara ett av svaren på en ultimat fråga. Och jag har fortfarande oändligheten att utforska. Först när man vet svaret på alla ultimata frågor kan man veta svaret på den ULTIMATA frågan, men detta är omöjligt eftersom de är oändligt många. Det var en slags paradox, och jag visste inte vad jag skulle känna efter denna uppenbarelse. Jag var uppgiven eftersom jag visste att det ultimata svaret var ouppnåeligt men samtidigt glad över att jag visste hur det stod till med allt. Jag insåg att det är lika bra att bara leva, man kan komma på allt när man är svampad, men den oändliga frågan förblir obesvarad. Nu visste jag i alla fall, och jag ville bara krypa ihop i ett hörn och bli omfamnad av alltinget/ingentinget.
Jag hade alltså kommit på det ultimata svaret på den ultimata frågan, och ändå inte kommit fram till ett piss.

Jag lyssnade på blue spotted tail. http://www.youtube.com/watch?v=teElNB0WuDI
Efter att jag så länge under natten undrat varför inte alla låtar handlar om detta. Varför skriver folk låtar om så världsliga saker som att gå och fiska, eller dansa. Jag kom till ännu en insikt nu. Allting ska inte handla om detta. Precis som denna sångare gjort bör man göra, fundera över varför vi existerar, skriva en låt om det, och gå vidare. Vi får inte bli uppslukade i vår egna nyfikenhets oändlighet.
”Vi kan inte gå genom livet och ha som mål att inse varför vi lever. Det bör vara EN liten period i livet. Ta svamp, inse att universum är oändligt, att vi aldrig kommer finna den ultimata meningen, och gå vidare.”

”Nästa gång jag svampar vill jag fundera på annat, inte så stora existentiella frågor, för svaret är skrämmande, men ändå underbart.”

”Meningen med livet är att leva, vad annars?”

”Vad händer när gud börjar undra kring sin egen existens? Är vi gud? Är vårt medvetande gud?”

Sakta men säkert återgick mitt sinne till det nyktra stadiet och jag ville inget hellre än att bara somna, det var dock inte lätt… Jag låg och vred mig och tänkte, och tänkte. När klockan började närma sig fyra lyckades jag tillslut somna, och den långa kvällen var slut.

Det känns skönt att skriva om det på morgonen efter och låta andra veta det jag fick erfara. Jag gillar att få ur mig det snabbt för att kunna diskutera det och inte glömma något, det är därför jag alltid skriver rapporter väldigt snabbt efter händelsen.

Tack för att ni läste.

En analyserande och utforskande rapport, schysst. Men jag vet inte, förutsatt att människan inte lyckas utrota sig själv så kommer nog forskning ge svar på alla de ultimata frågorna!

Hehe, kanske, men jag tvivlar på det

Det va en härlig rapport!

Tror inte heller vi kan få svar på allt. Forskningen kanske kan förklara Big Bang men inte VARFÖR

Väldigt bra skriven! Har läst två andra tripprapporter på svamp av dig, gillar dem skarpt. Bilden var fräck också.

Riktigt bra rapport som fokuserade på det intressanta (dina tankar) och inte om en massa strunt.

Jag förstår dig fullt ut, du har riktigt bra ideologier! Jag har varit inne på EXAKT samma tankebanor. Att vi ens existerar.. det är helt jävla sjukt. Att livet går ut på att vi ska vara lyckliga, glada, ledsna, arga, knulla, hoppa fallskärm, umgås, lyssna på musik, utbyta tankar och att leva.. är så simpelt uttryckt - onödigt och omeningsfullt för vi kommer ju ändå att dö. Men å andra sidan så är det ju precis därför vi lever, för att upptäcka dem där sakerna. Jag hänger inte med riktigt.

Det blir väldigt svårt för vetenskapsmännen att ta reda på något utanför vårt universum här inifrån. I och med teorier som t.ex. strängteorin har vetenskapen kommit så långt att många forskare anser det omöjligt att komma vidare, och det enda vi egentligen vet säkert är att vi inte vet nånting alls.

Som tur är finns alla svar redan i våra huvuden, det gäller bara att söka lite. Det är också trevligt att det finns substanser som tar oss bortom universums gränser så att vi kan se sånt som vetenskapen är blind för.


Inom alla stora religioner är, på ett eller annat sätt, empati vägen till himmelriket. Vi har en syn på bestraffning som att det måste komma från ett yttre håll när det ju faktiskt är så att den onda mannen straffar sig själv. Är man inte en bra människa kommer man inte att må bra i sig själv heller och det finns inget som ger sånna lyckokänslor som att hjälpa en människa i nöd. Vad som skulle behövas är att fler inser att det mest egoistiska vi kan göra är att hjälpa varandra och sprida kärlek. Det kan bara bli win-win.

Sen är ju såklart frågan vad man har för mål i livet. För mig är det en självklarhet att målet är att vara så lycklig som möjligt, men dom flesta verkar tyvärr ha mer materiella mål.

Tack för alla svar!

Dnim: Ideologier är nog lite fel ord, jag avsäger mig allt vad ideologier innebär, men du kanske menar idéer

ghost: Jo, klart alla vill vara så lyckliga som möjligt, men många tror att materiella ting är det som ger dem lycka. Egentligen behöver de såklart bara kärlek

Detta är bara för tragiskt.

Du borde söka hjälp. Svampen förstör ditt liv och förstör din framtid.

Hur då menar du?