Asocial, sitter bara hemma.

Känner igen mig rätt mycket. Man är väl en misantrop och folk känner det på sig. Vissa människor har jag själv tagit avstånd ifrån medan vissa inte verkar vilja veta av en, eller så är dom bara upptagna med sig själva. Vid enstaka tillfällen händer det att folk helt plötsligt kan höra av sig för att vilja fylla ut sällskapet på en fest, bowlingkväll eller dylikt för att få så mycket status på facebook som möjligt. När detta sker så ger dom intrycket av att dom gillar ens sällskap och att man är accepterad. Men sedan när spriten har gått ur deras kroppar är det lika tyst som innan. Har typ slutat att bry mig, jag har en bra vän kvar som jag umgås med och det är jag glad för. Trivs rätt bra med mig själv och med att sitta hemma, fast det ligger och skaver i bakhuvudet att något är galet. Min vän brukar även påpeka att jag är "sjuk" när jag berättar om hur jag lever mitt liv, fast han skrattar samtidigt åt det på ett accepterande sätt.

Förut tyckte jag att jag hade många vänner och så, men när jag insåg att det egentligen bara var jag som tog initiativ till att umgås så fick jag nog. Sa till mig själv att jag inte ska höra av mig till folk på ett tag, för att se om dom hör av sig till mig. I slutändan var det inte många kvar som hörde av sig och det gör mig rätt förbannad. Men som sagt jag bryr mig inte längre, men jag hoppas verkligen inte dom har anledning att komma tillbaka till mig någon dag om dom blir dumpade av sina respektive eller nått liknande.

Kaymano, det är väl inte du på bilden? För då borde du inte ha problem med det sociala om man säger så.

Det nästsista stycket speglar allt om mig! Är också lite av en "låt oss se om de kontaktar mig om jag inte kontaktar de". Men har nog aldrig bestämt träff med kompisar en sen kväll utan endast i skolan... Där jag trots allt är humoristisk.