facebook historia - Utförsäkrad av försäkringskassan

En kille har skapat en sida på facebook där han klagar på att han har blivit utförsäkrad av försäkringskassan.

Han skriver så här:


Jag brukar inte vara så allvarlig här på FB, men i fredags när jag satt och åt lunch ringer försäkringskassan och säger att du har blivit utförsäkrad. Då är det dags att bli allvarlig..!

2006 då fyra år ung drabbades våran dotter Meja av cancer en hjärntumör, vi fick veta att hon måste akutopereras medans hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent.

Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra "kan du höra att pappa är här" nöp hon mig i fingret ibland.

månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor, men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord.

Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre, hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med våran hjälp och pratade bra. Meja började skolan, hon var inte som alla andra men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen, vi ville inte tro det värsta men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.
Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med våran älskling vi reste till ställen som Meja gillade Disneyland, kolmården, varberg mfl, även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysters skull, men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta.

Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre, hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv, men sista veckarna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket, jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på alltanen, jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.

22 oktober somnade Meja in hemma i våran säng, jag och linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas. Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.

Vardagen börjar sakta komma tillbaka, sorgen finns hela tiden närvarande men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.
Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskasan. och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt, dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig, hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå som heter Marlene Larsson.

Marlene Larsson har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår, och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att "JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!"
Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan, men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin agen takt.


Alla uttrycker sina sympatier för killen och spyr ut sitt hat mot försäkringskassan i kommentatorfältet på sidan.

Är det bara jag som håller med FK här? Ska man få gå hemma och sörja i flera månader när en familjemedlem dör?

Vad tycker ni?

Ja, men då ska man heller inte ha några pengar. Säger fan sig självt, är helt och hållet med både dig och försäkringskassan.

Såg också den där på Facebook men vågade inte kommentera för då hade jag fått mina vänner på mig. Märkligt att nöten anser han ska ha pengar för att hans unge dött. Tänk på gamla goda tiden när ungarna dog åt höger och vänster och likförbannat så fick man jobba för att överhuvudtaget få några pengar.

Nej, folk är bortskämda så inåthelvete numera!

hehe... ja självklart ska man få sörja så länge man vill... men som du säger - utan lön.

Jag blev lite chockad att sidan har fått så många delningar och att alla håller med han..

Jag skulle gärna skriva vad jag tycker på hans sida men då får jag väl en arg mobb efter mig....

Ja det är lite dumt att man inte ska våga skriva vad man tycker, men folk är fan galna på facebook...

Han orkar dock gå på gymmet och bygga om bilen.

http://www.facebook.com/media/set/?s...8062935&type=3

6 November:Har just påbörjat vinters projekt! Såå jag har det jag gör, och finnes i garaget...

Tycker han har rätt. Han har varit med om något fruktansvärt som måste ha orsakat psykiskt och existentiellt lidande. Har svårt att känna ilska mot någon som har förlorat sin dotter i en hemsk sjukdom. Det är lätt att hoppa på folk på nätet, men tycker de är värda respekt. Texten var lite gröti men han sökte väl ändå jobb på 50-75% ? Så inte direkt att han endast sitter hemma o tittar på teve.

Finns mycket sämre grejer som staten länger ut pengar på.

Får lite rättshaveristvibbar av inlägget, i synnerhet benägenheten att upprepade gånger namnge sin handläggare vid FK som dessutom pådyvlas att "lite stolt" ha lämnat beskedet.

I övrigt rätt svårt att uttala sig, kanske finns ett läkarintyg på depression men det framgår inte.

Känslokalla ni är, hans dotter har dött för guds skull; klart man inte orkar arbeta heltid då. Sedan kan man givetvis diskutera om det ska berättiga full ersättning för den förlorade arbetstiden eller någon reducerad ersättning. Jag kan tycka att systemet är lite stelbent och likställer "utbrända" och personer vars barn just avlidit (ja, i detta sammanhang får några månader sägas vara "just", det bär man med sig resten av livet).

Dock lite lågt att peka ut en anställd på FK, det är inte hon som satt reglerna och att bryta mot dem är inte något man gör bara sådär.

Jag håller helt klart på Försäkringskassan här, systemet fungerar inte om alla ska kunna bestämma själva hur länge de ska gå hemma med försörjningsstöd från försäkringskassan. Han har ändå haft fem månader på sig att rycka upp sig, räcker inte den tiden så att han inte orkar gå till jobbet på heltid så får han kontakta psykolog. Det ÄR jobbigt när nära går bort, och jag kan inte ens föreställa mig den smärta, ångest och sorg han känner över vad som hänt. Men livet går vidare för alla andra, varför inte för honom? Han kommer inte att bli bättre av att gå hemma, tvärtom.

Heja Försäkringskassan!

Vet inte om du har barn själv, känns inte så. Alla är vi olika och jag kan bara tala för mig själv, men jag skulle ju återkomma till arbetslivet snabbare efter amputation av benen än om något skulle hända min grabb.

Vad är det som gör att ni tycker att fysisk sjukdom gör att man ska få pengar av FK men inte psykisk (i det här fallet sorg)? Jag tycker att eran kyla inför detta är obehaglig. Vi måste ta hand om vårt folk. Hem med alla somalier och araber istället för att hugga huvudet av föräldrar vars barn precis gått bort.

Det stora problemet med FK är att handläggarna som ska ta personliga beslut från fall till fall faktiskt inte klarar av att bära det ansvaret. De flesta följer enbart några påhittade "riktlinjer" som dom påstår sig "vara tvungna" att följa. JA MEN KRINGGÅ DOM IBLAND DÅ FÖR I HELVETE!

Jag har en liten pojk själv och vet att jag skulle gå under helt om han dog men hur mycket ska man ha rätt att kräva av staten egentligen?

Han klarar ju som sagt att gymma och mecka bil, klarar han inte att jobba heltid då?