Svamptripp Ozora 2011. "Psykedeliska linjer har jag alltid kunnat se"

Jag: Man, 20-nånting
Tidigare erfarenheter: Cannabis och MDMA
Dos: Ingen aning, tyvärr. Vet dock att det inte var toppisar eftersom att de ser annorlunda ut.

En snabb ordlista innan vi sätter igång:
Chillen - hattliknande byggnad som spelade relativt lugn musik
http://i47.tinypic.com/4h62oj.jpg
Main-stagen - Som det låter, huvudscenen, väldigt trippigt inredd!
http://i50.tinypic.com/v3qgsn.jpg

Psykedeliska linjer har jag alltid kunnat se

Daniel hade uppenbarligen lite tveksamheter inför vad som stundade men vem hade inte det? Jag var full av iver men blev samtidigt mer nervös för varje minut som gick, vad som skulle komma visste ingen. En utav de stora skillnaderna mellan svamp och LSD – om jag har förstått det rätt – är att när du tar LSD kan du åtminstone någorlunda veta vad du har att vänta, svamp varierar från sort till sort och till råga på allt visste ingen vilken sort vi hade. Dagen hade passerat ganska lugnt som jag minns det, det hade till största delen bara varit mental förberedelse för vad kvällen skulle erbjuda, Daniel var på det viset väldigt noga med att markera att detta inte var någon barnlek. Efter lite diskussioner oss emellan beslutade vi oss för att ta det när solen hade gått ner, på det sättet skulle vi enligt Daniel få bäst effekt av det visuella. Vi satt som vanligt i campet och drack lite öl när solen började dala, det var dags att förtära svampen. En process som började med en konversation som gick någonting i stil med;

”Ska vi ta det da?”
”Ja men typ”
”Aight, aight, aa men då kör vi då…”
”Ja… eller asså va säger du?”
”Jo men typ… eller… ja men typ”
”Dåså… jag ska bara på muggen…”

Med andra ord var vi båda väldigt nervösa inför vad som väntade, något som Daniel hade förklarat var ett bra tecken, är man inte nervös har man heller inte tillräckligt mycket respekt för drogen. Vi hade köpt en dos som enligt hippien vi köpte det av skulle räcka för att trippa hårt en hel dag. Det lät som att det skulle duga till oss båda. Ytterligare ett tips från Daniel; lita aldrig på en hippiedos. Vi hade även bestämt oss för att dela upp dosen ytterligare en gång, en fjärdedel var, sedan skulle vi låta det sätta igång innan vi tog resten, detta för att få en mer utdragen effekt. Jag var även livrädd för att svampen skulle smaka tillräckligt illa för att jag reflexmässigt skulle spotta ut den. Därmed hade jag bestämt mig för att svälja allt, utan att känna efter några smaker, något som visade sig vara ganska svårt när det kommer till ganska stora svampbitar. Jag tog min beskärda del som innehöll mestadels småkrafs plus de ovan nämnda större delarna, det hela blev lite farsartat då jag satt med en vattenflaska i högsta hugg och försökte svälja ner alldeles för stora bitar. För varje vattenklunk jag tog blev det bara mer och mer fullt i munnen och jag kunde verkligen känna den sörja som hade bildats därinne. Samtidigt var jag ironiskt nog nära på att spotta ut allting, på grund av mina försök till preventiva åtgärder. Tillslut gick det dock, graciöst kan man inte säga men ändå.

Som vanligt när man tar någonting nytt är den första tiden en ständig jakt på känslor som indikerar att det har satt igång. Jag satt och ”trodde att det hade kickat igång” trots att det bara hade gått några enstaka minuter sedan vi tog det. Efter den initiala attacken av nyfikenhet hände dock det motsatta, jag började neka till att jag kände någonting överhuvudtaget, trots att det vid det laget faktiskt hade satt igång.

Det börjar sätta igång
Vi befann oss på en promenad mellan main-stagen och chillen när min förnekelse hade tagit över (vi har nu alltså hoppat framåt en dryg halvtimme i tiden). Vi hade först varit vid scenen för att se X-dream men jag insåg att jag inte hade någon lust till att vara kvar och vi hade beslutat oss för att gå tillbaka. Daniel var lite förundrad över mina uttalanden eftersom att han tydligt kunde höra att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. Vi stannade vid ett matstånd som serverade pasta när jag äntligen började inse att jag kanske började känna något. Lukten från den stora grytan med tomatsås var väldigt distraherande och jag erkände att jag kände mig efterhög, ungefär som känslan två till tre timmar efter det att man rökt en spliff. Detta blev extra tydligt när jag försökte bilda meningar. Jag minns att jag hade försökt förklara mitt mentala tillstånd, trots att vi egentligen hade gått och pratat om just under hela promenaden.

”Asså, jag känner mig inte… så… öhm”

Här börjar jag titta på Daniel som tittar med en något avvaktande blick, han väntar tålmodigt på att meningen ska avslutas, så mycket kan jag förstå. Jag tittar tillbaka på honom med en utforskande blick och försöker på det sättet komma ihåg vad exakt det var som jag skulle säga. Tiden går. Nu börjar det bli lite konstigt. Daniel tittar på mig som om jag höll på att säga något, kan det verkligen stämma? Vad pratade vi om innan, förresten? Jag vänder bort blicken. Det måste bara vara min inbillning, vi stod förmodligen bara och väntade på att maten skulle komma.

Därefter tog Daniels tålamod slut och han frågade vad det var jag hade tänkt säga. Jag svarade lite tveksamt att jag inte riktigt mindes, och så fortsatte vårt väldigt tröga samtal.

Efter att jag hade fått min mat rörde vi oss mot chillen för att träffa på Max och Marie som satt och hade en liten pick nick. Vi slog oss ner och jag slängde i mig den våldsamt neutrala pastasåsen. Därefter kan man säga att det började verka på riktigt. Jag minns att jag satt med ett stort leende på läpparna och knapphändigt försökte förklara för Marie och Max hur det kändes, samtidigt som jag avbröt mig själv regelbundet med fniss och andra udda läten. Jag hade väldigt svårt att hålla en konstant tanke och tappade väldigt lätt tråden om något hände runt omkring mig. Jag tror att jag hade försökt förklara hur väldigt skönt allt kändes i runt en halvtimme när något helt annorlunda hände.

Jag satt och stirrade upp på chillens halmtak som dekorerades ytterligare av färgglada och blinkande strålkastare som bildade ett sammelsurium av färger. Då plötsligt såg jag ett ansikte precis som en av strålkastarna tändes igen, häpnad av vad jag hade sett upphörde jag med det jag försökte ha sagt – det hade förmodligen inte gått speciellt bra i all fall – och riktade allt fokus mot stället där jag hade sett ansiktet. Rätt vad det var kastades jag aggressivt bakåt av mina egna muskler som tydligen ville imitera känslan av att sitta i en berg- och dalbana. Jag flög bakåt för att sedan räta upp mig själv och började sedan skratta hejdlöst. Bara några sekunder senare hände det igen, men den här gången upplevde jag båda illusionerna samtidigt, jag såg ansiktet plus att jag ännu en gång befann mig i vad som kan liknas med det andra stupet i Jetline på Grönan. Nu hade det definitivt kickat igång.

Marie hade under tiden fixat ihop en liten spliff och var sugen på att röka lite. Jag tackade inte nej och fick min beskärda del, dock tog rökat slut ganska snabbt. Jag erbjöd en färdigrullad som jag hade liggandes uppe i campet mot att hon gick och hämtade den. Detta gick hon snabbt med på och satte av upp mot campet. Samtidigt som detta skedde skulle det även till en förflyttning inåt i chillen för att komma undan från den sjunkande temperaturen. Vi upptäckte en plats som verkade idealisk bara några tiotals meter ifrån där vi satt och bestämde oss för att flytta oss dit. Daniel lät inte tiden gå till spillo utan ställde sig direkt upp, tog med sig allt han kunde bära under armarna och satte av inåt mot den plats som vi hade kommit överens om. Samtidigt stod jag och Max, ovissa om att Daniel redan hade försvunnit iväg, och försökte reda ut hur filten skulle vikas och vem som skulle ta vilka saker. När vi var färdiga med det övergav vi snabbt idén om att sitta där vi först hade tänkt utan begav oss istället mot en plats som var mycket mer lättåtkomlig. Daniel hade under tiden lyckats försvinna spårlöst.

Marie kom till slut tillbaka – jag vågar inte säga hur länge det tog för henne att ta sig tillbaka med tanke på mitt tillstånd – med den ovan nämnda jointen. Jag tänkte mig att vi solidariskt skulle vänta på att Daniel skulle dyka upp, vilket han ännu inte hade gjort. Under tiden hade dock Marie redan hunnit tända på och bolmandet var i full gång. Jag övergav min solidaritet till förmån för att bli hög, utan en tanke på att jag var under en pågående svamptripp. Eller rättare sagt trodde jag att svampen redan hade gått över, ett antagande jag byggde på den felaktiga idén om att min berg- och dalbanaupplevelse innebar slutet på trippen. Därmed var det alltså – enligt min egen skeva uppfattning – helt lugnt att njuta av en ganska starkt blandad spliff.

Cannabisen startar igång det ordentligt
När jointen var upprökt hade jag inte längre några större bekymmer över att Daniel fortfarande var borta, han skulle väl dyka upp förr eller senare. Jag lutade mig istället tillbaka och njöt av musiken och stämningen och mitt eget lugna tillstånd. Efter ett tag dog konversationen ut i och med att både Marie och Max somnade in. Jag höll mig dock vaken men med ögonen stängda för maximal avslappning, jag hade fortfarande inte ork för att gå ut och leta efter Daniel.

Rätt vad det var började mina sinnen ta över, jag lade märke till linjer som började röra sig horisontellt från utsidorna av mitt synfält in mot mitten. Linjerna hade de vanliga psykedeliska färgerna (självlysande rött, blått, gult, grönt och så vidare) och bildade olika mönster i sin färd inåt mot mitten. De vanligaste figurerna var rektanglar av olika slag, cirklar, konstiga figurer och vad som såg ut som stora L. När de sedan hade tagit sig till mitten började de helt enkelt åka vidare mot andra sidan synfältet för att sedan fyllas på av nya linjer.

Jag lyckades ganska snart att bemästra dessa linjer och fick dem att göra som jag ville. Först gjorde jag något som liknade asfalten på en förbirusande motorväg, detta utvecklades snart till en krökt cylinder som rörde sig i samma hastighet. Tuben rörde sig neråt mot dess första anhalt, en stor kub som linjerna passerade runt med stor aktning för de exakta linjer och kanter som krävs för att göra en kub till just en kub. Därefter fortsatte linjerna i en ny cylinder som snabbt blev till ny kub, vid det här laget hade jag en ganska fin överblick över min egen kreation. För varje form som lades till förflyttade jag mig lite längre ifrån vad jag skapade, på det sättet kunde jag beskåda allt samtidigt som det gav ett häftigt djup i min inre bild. Dessvärre bröts mönstret abrupt när någon gick förbi med ficklampa som kastade mig tillbaka in i verkligheten. Jag lade dock snabbt märke till att linjerna inte hade försvunnit trots att jag hade öppnat ögonen. Istället gjorde de sig påminda i bakgrunden och tenderade att leka harmoniskt kring konturerna av saker och människor som jag tittade på.

Jag minns inte exakt hur det gick till men helt plötsligt stod Daniel bara där i öppningen till chillen, svampen hade även påverkat honom men på ett helt annat sätt. Jag var förvisso ganska nedrökt och hade säkert cannabisen att skylla på min otroliga seghet, Daniel däremot var raka motsatsen. Han stod totalt upprätt, som en pinne, med ett stort leende på läpparna och njöt. Han vände sig bort lite då och då med ett något förvirrat uttryck, när han sedan vände sig tillbaka verkade det som att han ännu en gång förstod vad som hände i och med leendet som han då, varje gång, levererade. Han försökte förklara sitt sinnestillstånd genom att återberätta sitt äventyr – som alltså hade utspelats sedan han försvann i väg när vi skulle förflytta oss. Han hade först gått upp till campet där alla hade varit mycket roade över hans obehindrade skratt och fnitter. Sedan hade han fortsatt vidare mot scenen, beställt en öl och sedan gått tillbaka till chillen. Han förklarade det hela med stor passion och lade stor betoning i hur mycket han trivdes på de olika platserna han besökte. Exempelvis hade en avfyrat ett leende av grövsta kalibern till bartendern som instinktivt gett detsamma tillbaka, detta trots att jag själv aldrig såg dem le under hela festivalen. Allt som allt var han mycket nöjd med kvällen och även med att stå just där han stod, han njöt vart han än gick helt enkelt. Jag förklarade även min egen lilla tripp som hade börjat bakom ögonlocken men som nu alltså hade letat sig ut i den stora vida världen.

Jag hade tyvärr i mitt maximalsega läge lite svårt att ta in denna anstormning av positiv energi. Daniel försökte locka med mig på ytterligare upptäcktsfärder men jag kände mest för att gå tillbaka till campet och samtala. Jag hade dessutom fortfarande den konstiga idén om att svamptrippen var avslutad, de visuella hallucinationerna trodde jag var ett resultat av rökat och inget annat. Efter lite övertalningsförsök från både mig och Daniel slutade det med att vi begav oss två olika håll. Jag satte av upp mot campet i hopp om att hitta någon att konversera med medan Daniel begav sig tillbaka till maingolvet.

Solotrippande
Väl uppe vid campet insåg jag dock att jag hade gjort fel val, alla hade redan gått och lagt sig. Även Marie, som bara hade gått upp för någon minut sedan – inte troligt med tanke på tidsuppfattningen men ändå – hade redan hunnit gå och lägga sig. Jag stod där ett tag och njöt av musiken som kom ifrån main-golvet samtidigt som jag lekte runt lite med mina psykedeliska linjer som inte verkade försvinna i första taget. Ett tag var jag dessutom övertygad om att de var en del av min vanliga syn, att det var sådär jag alltid hade sett världen. Min förnekelse om att svamparna fortfarande hade effekt visste kort sagt inga gränser.

När jag hade stått i campet i några tiotals minuter och dividerat med mig själv om huruvida jag skulle; 1: gå tillbaka till main-scenen utan något med mig, 2: gå till main-scenen men rulla en joint först eller, 3: bara gå och lägga mig. Efter lite fundering beslutade jag mig för att gå utan att ta något med mig, jag kände mig för seg för att rulla en till och hoppades istället på att mina linjer skulle vara kvar även när jag kom fram till golvet.

På vägen ner från campet stötte jag dock på ett problem, många nya campare hade tydligen anlänt samma kväll till festivalen och hade beslutat sig för att sätta upp sina tält i den förut väldigt tältfria backen. Jag kryssade mellan utspända tältfästen och handdukar, som tycktes ligga exakt överallt, och var nära att ramla flera gånger i mina försök att inte gå ner någon stackares bostad. När jag nästan var nere vid slutet av backen var jag tvungen att avbryta min promenad eftersom att jag plötsligt blivit omringad av mattor och annat löst i alla riktningar. Först tänkte jag att jag måste ha gått fel väg, trots att jag hade gått samma backe ner säkert 100 gånger redan, men då hade det inte varit lika mycket bråte överallt. Det var inte för än jag stannade upp för att bedöma eventuella utvägar som jag till min förvåning insåg att det inte fanns någonting i flera meters radie runt omkring mig. Jag tittade upp i backen och såg en helt tältfri backe, precis som den hade varit den senaste gången jag hade gått ner. Först blev jag förbryllad av att jag hade kunnat inbilla mig alla dessa saker i backen ner. Sedan slog det mig hur otroligt löjligt det måste ha sett ut för en utomstående att se mig navigera runt hinder som inte existerade, den tanken roade mig under resten av promenaden till main-stagen.

Väl vid golvet började jag känna att det här kanske var en liten halvdålig idé, jag hade nämligen lyckats tappa bort mig igen. Dansgolvet var utformat som en halvcirkel med åtminstone åtta pelare längs med halvcirkelns yttre gräns. Dessa pelare höll upp dukarna som skapade ett imponerade mönster i taket. Tyvärr var den pelare där vi alltid stod, den andra pelaren från höger sett ifrån scenen, borta. Jag gick fram och tillbaka åtminstone fem gånger och försökte lista ut exakt hur formen på dansgolvet såg ut. Jag hade lite svårt att bilda mig en uppfattning om det eftersom att det verkade som att jag gick i cirklar. Detta berodde sannolikt på att jag hade börjat gå samma sträcka fram och tillbaka. Jag promenerade från pelare ett från höger – sett ifrån scenen – bak till den mittersta pelaren, när jag väl hade kommit till mittenpelaren stannade jag upp och insåg att jag hade gått för långt. Jag vände mig om och började gå tillbaka, säker på att jag den här gången skulle hitta rätt men var plötsligt tillbaka där jag började, vid pelare nummer ett. Jag vände mig om och slogs igen av att jag fortfarande inte kände igen mig, trots att jag för bara någon minut sedan hade befunnit mig exakt där jag nu var igen. Jag började gå tillbaka och kände inte igen mig för än jag var vid den mittersta pelaren igen.

Denna procedur upprepade jag fyra-fem gånger innan jag äntligen förstod att jag hade gått förbi ”vår” pelare varenda gång.

När jag fann pelaren jag sökte rörde jag mig närmre scenen och började dansa lite lätt till musiken. Bara någon minut senare dök Daniel upp från ingenstans med en öl i handen, fick syn på mig och ramlade nästan ihop av skratt. Han undrade extatiskt hur jag hade kommit dit och jag fick förklara min något trippiga och väldigt förvirrade resa. Vi begav oss bort ifrån dansgolvet i hopp om att hitta en liten mer avslappnad plats. Vi ställde oss på säkert avstånd från scenen och det var nu jag ”insåg” var mina linjer kom ifrån. Epicentret av allt var förstås scenen med allt ljus som kom ifrån den, här bröt linjerna alla regler som hade hindrat dem innan och satte istället av i alla möjliga och omöjliga riktningar, innehållandes helt oförutsägbara former. Natten var sannerligen rätt tidpunkt att ta svampar.

Efter allt detta gick vi lugnt tillbaka till chillen, där tempot hade skruvats ner ganska mycket sedan sista gången vi var där. Vi satte oss utanför och gick igenom kvällen och festivalen i stort, det var en stillsam avslutning på en väldigt hektisk kväll som passade alldeles utmärkt. Vi gick först tillbaka till campet när effekten hade avtagit för både mig och Daniel. I takt med att effekten försvann kunde jag något besviken konstatera att psykedeliska linjer inte var något som jag vanligtvis ser, även om det faktiskt bekräftade att jag hade blivit påverkad av svamparna, trots att jag envist hade försökte motbevisa det under nästan hela kvällen.

Sammanfattning
Den här upplevelsen var för mig otroligt givande. Det var dels det roligaste momentet under hela festivalen men det lämnade också ganska mycket kvar. Det är lite svårt att sätta fingret på. Egentligen är jag numer en mycket mer utåtgående och positiv person än vad jag var innan. Det kan visserligen ha att göra med hela festivalen mer än bara trippen, det är svårt att veta.

Jag inser just som jag skriver detta att det är svårt att precisera exakt vad det är som har förändrats. Jag ser allt på ett mer positivt sätt och försöker hela tiden att påminna mig själv om att inte försöka se ut som något jag inte är. Jag vet att jag i grund och botten är positiv och utåtriktad och jag försöker inte längre dölja det bakom ett lager av ”coolhet”.

Om någon har stått ut att läsa så här långt kan jag bara säga att svampar var bland de bästa upplevelserna i hela mitt liv och det är definitivt värt att prova, så länge ni undviker hippie-dosering =)

Riktigt kul läsning! Låter som en mysig tripp, på rätt ställe (OZORA är så jäkla grymt (synd bara att det fr.o.m. i år ska bli mer kommersialiserat efter att crew:et stack)) och allt!

Daniel låter som en skön typ, helt i extas över att han står där han står .

Min första tanke efter att ha läst allt var "Jag måste till OZORA innan jag dör". Kan föreställa mig hur ni bara är några i mängden på hela tillställningen.

Hur var ljudet i chillen?

Ozora är sannerligen helt rätt plats att trippa på, inte för att jag provat någon annanstans men allt är som gjort för det! Och dessutom, som du säger, att man är rätt anonym också.

Angående ljudet är jag lite osäker på om du menar volymen eller hur ljudeffekt blev iom utformningen. Volymen var i alla fall väldigt hög, för hög för en normal konversation men samtidigt lite lägre än på main-golvet. Jag är tyvärr inte rätt person på att svara angående eventuella ljudeffekter eftersom att jag faktiskt aldrig var inne i mitten av "hatten", tyvärr.