2012-05-16, 11:37
#1
Det är så att jag har flyttat hemifrån till egen lägenhet när jag är 23 fyllda år. Trots att jag bara flyttat 10 minuters cykelpromenad bort så har jag extrem ångest. Känner mig som en svikare..
Problemet är antar jag att egenskaperna som frambringar detta, har jag haft sen jag gick på dagis.
Redan då hatade jag att vara hemifrån och stod i fönstert tittade i väntan på att bli hämtad igen.
Sedan var det väldigt sällan jag var hemifrån och träffade kompisar utan det var oftast bara en del träning och sånt. Kan tillägga att om jag gymmade tex så kunde jag få dåligt samvete av att jag tränade 5 dagar istället för 3 ett tag för jag var ju inte hemma större delen av den tiden.
Många som flyttar hemifrån har redan sen dem var tonåring nästan aldrig varit hemma och det blir väl ingen större ändring då antar jag. Jag har istället vanan att alltid äta den där lunchen med föräldrarna, sen kaffe o.s.v.
Antar att ni som alltid varit iväg hos kompisar istället för hemma varje kväll inte riktigt förstår min situation eller hur jag känner. Jag har tex en någorlunda fin utbildning och skulle kunna få mycket bättre jobb om jag flytta till en större stad men det är helt uteslutet. Inte en chans att jag lämnar staden jag hör hemma i.
Men jag önskar att man kunde leva som i tex barnen i bullerbyn eller något där föräldrarna är i huset brevid. JA jag vet att ni tycker det låter hur löjligt som helst, men jag älskar mina föräldrar sanslöst mycket och dem har alltid gjort allt för mig. Dem är mina bästa vänner! Varför skulle jag inte vilja umgås med dem så mycket jag bara kan?
Men eftersom att jag nu var så jävla dum och flyttade (med tankarna att jag "måste" flytta för annars blir det aldrig något av mig, även om jag nu hade varit nöjd med att vara patetisk om jag bara fått vara kvar), hur fan ska jag göra??
Har ändå varit hemma där i flera timmar varje dag och ätit lunch, ibland cyklat dit 2 omgångar. Men sen kommer jag hit och ska sova, och på förmiddagen sitter jag här och känner mig som en svikare igen.
Kan tillägga att jag gjorde ett försök med lumpen en gång också men det kan ni ju begripa att jag tog mig där ifrån så fort jag bara kunde.
Hur får jag bort denna smärtan?
Problemet är antar jag att egenskaperna som frambringar detta, har jag haft sen jag gick på dagis.
Redan då hatade jag att vara hemifrån och stod i fönstert tittade i väntan på att bli hämtad igen.
Sedan var det väldigt sällan jag var hemifrån och träffade kompisar utan det var oftast bara en del träning och sånt. Kan tillägga att om jag gymmade tex så kunde jag få dåligt samvete av att jag tränade 5 dagar istället för 3 ett tag för jag var ju inte hemma större delen av den tiden.
Många som flyttar hemifrån har redan sen dem var tonåring nästan aldrig varit hemma och det blir väl ingen större ändring då antar jag. Jag har istället vanan att alltid äta den där lunchen med föräldrarna, sen kaffe o.s.v.
Antar att ni som alltid varit iväg hos kompisar istället för hemma varje kväll inte riktigt förstår min situation eller hur jag känner. Jag har tex en någorlunda fin utbildning och skulle kunna få mycket bättre jobb om jag flytta till en större stad men det är helt uteslutet. Inte en chans att jag lämnar staden jag hör hemma i.
Men jag önskar att man kunde leva som i tex barnen i bullerbyn eller något där föräldrarna är i huset brevid. JA jag vet att ni tycker det låter hur löjligt som helst, men jag älskar mina föräldrar sanslöst mycket och dem har alltid gjort allt för mig. Dem är mina bästa vänner! Varför skulle jag inte vilja umgås med dem så mycket jag bara kan?
Men eftersom att jag nu var så jävla dum och flyttade (med tankarna att jag "måste" flytta för annars blir det aldrig något av mig, även om jag nu hade varit nöjd med att vara patetisk om jag bara fått vara kvar), hur fan ska jag göra??
Har ändå varit hemma där i flera timmar varje dag och ätit lunch, ibland cyklat dit 2 omgångar. Men sen kommer jag hit och ska sova, och på förmiddagen sitter jag här och känner mig som en svikare igen.
Kan tillägga att jag gjorde ett försök med lumpen en gång också men det kan ni ju begripa att jag tog mig där ifrån så fort jag bara kunde.
Hur får jag bort denna smärtan?
Alltför många drar hemifrån och struntar i hur sina familjer har det. Du däremot känner närjet till dem, vilket är ett ljus i samhällets mörker.
