Ursprungligen postat av LarsFox
Har upplevt sann, manlig vänskap ett par gånger i mitt liv och det är nog det starkaste bandet en vuxen man kan känna. Så känner iaf jag det. Samförståelse, lojalitet, hjälpsamhet, intelligenta diskussioner och givande samtal samt humor och kul, alltihop på ett så djupgående sätt som jag aldrig upplevt med någon tjej, och nog aldrig kommer att göra.
Jag vet inte riktigt vad det beror på. Killar tenderar att vara mer logiska och sakliga, och iom det mer allergiska mot skitsnack. Med skitsnack menar jag emotionella utlopp som kan vara i flera timmar utan att man egentligen kommer fram till något, inte får något sagt. Killar går mer till botten med saker och ting, och är de genuint intresserade av något (vilket de/vi alltid är) tar de reda på så mycket som möjligt av det och sprider kunskapen vidare. En killpolare som gillar bilar kommer laga din bil när den pajar, helt enkelt därför att han kommer sitta på kunskapen hans intresse har givit honom. Han kommer också vara tillräckligt lojal för att vilja hjälpa dig och inte kräva nånting tillbaka i gengäld, eller använda det mot dig nästa gång ni grälar.
Med killar kan man snacka tjejer med. Man kan vara 100% ärlig med utan att någon tar illa upp därför att ingen riskerar att bli objektifierad eller negligerad pga ytliga attribut. Man kan kommentera blondinens sillisar utan att höra en massa gnäll om att det är "insidan som räknas" eller riskera knäcka polarens självförtroende, vilket är fallet om det är en tjejkompis. Med killar kan man vara rakare, råare utan att det lipas. Beter sig killpolaren som en whinig bitch säger man åt honom, följt av en bitchslap och han kommer rent av tacka en efteråt. Dylikt beteende är helt oacceptabelt hos en tjej. Satan vad de bölar ännu mer då.
En killpolare föraktar inte ens svaghet och de tillfällen man inte riktigt orkar ända fram. Är man tillsammans med en tjej är man det delvis för att hon finner trygghet i en, och förväntar sig att man ska vara stark och ta hand om henne när hon krisar, och sig själv. Stark är jag gärna, men det finns tillfällen då jag inte är det. Vid motgångar och då allting känns skit kommer jag inte vara stark, och då kommer jag backa tillbaka några steg för att fixa till det. Under den här tiden kommer tjejen (om hon får reda på det) till en början känna sympati för mig men likväl registrera min svaghet och därmed tappa känslor för mig. Är jag riktigt svag under en längre period kommer hon bli ordentligt elak och rent av förakta mig, och antingen dumpa (under riktigt förnedrande former) eller vara otrogen. Dessa är reglerna man får leva med som man.
En manlig vän ser det annorlunda. Han har förståelse för han har varit i samma sits själv och kommer supporta, ärligt och välvilligt. Bara själva "jag förstår"-kommentaren kan lyfta en som fan, och vetskapen att båda är på samma frekvens och förstår varann skänker trygghet. Dessutom kommer han ge rak, genuin hjälp och vettiga tips till situationen och även hugga i själv, helt osjälviskt, för min skull. För sin väns skull. Han kommer fatta att det gör ont att säga sanningen men kommer ändå göra det därför att han vill mitt bästa.
Ens killpolare slänger sig också på idioten och dennes gäng som nyss hoppade på mig, och räds inte blåmärken eller sitt eget skinn utan offrar sig för sin kompis, även om vi båda ligger i kraftigt underläge. Det är en genomgående lojalitet som är svår att greppa om man inte har upplevt det själv, och jag börjar fan nästan fälla en tår när jag tänker på det. En riktig vän som ställer upp för en, helt utan tanke på egen vinning och offrar liv och lem för ens egen skull. Jag har upplevt det ett par gånger i mitt liv, och det är storslagna ögonblick jag är djupt tacksam över att få upplevt.
Hot mot kvinnor eller inte, jag skiter ärligt talat i vilket. Vettiga kvinnor kommer se det positiva i det och bejaka att män finner välbefinnande i det. Rubbade kvinnor, ni vet alla vilka jag menar: de maktkåta; de sadistiska; feminister; de misslyckade, ser det som ett hot därför att de vill in och rota överallt och fixar inte att män har något de aldrig kan ta del av. De ser också styrkan i det och inser att de aldrig kommer kunna hunsa männen så länge dessa håller ihop och litar på varann.
Manlig vänskap är något speciellt, och de banden man känner, den trofastheten och lojaliteten som finns där går inte att beskriva. Jag skiter i alla som tolkar in homoerotik i det. Jag är 100% ärlig och talar direkt ur hjärtat. Vänskap, alltså sann vänskap, har man killar/män till. Kärlek och sex med kvinnor. Det är så det ser ut för en heterosexuell mans del, och jag ser bara vettiga poänger i det.
Som sagt: jag är 100% ärlig och det är så här jag ser det. Allt är direkt från hjärtat. Må väl med er
