Mary Bell frigavs villkorligt 1980 och födde ett barn 1984. Hon "satt [inte] inne" när hon mötte mannen hon lever med och fick barn tillsammans med.
Jag har nu börjat läsa "Ohörda rop" (1998) av Sereny, som närvarade alla tolv rättegångsdagarna 1968 och därefter gav ut boken "Fallet Mary Bell".
Jag tycker inte det skiljer så väldigt mycket mellan svensk och brittisk tradition då det gäller att bedöma och döma i fall med minderåriga och unga förövare. I fallen Norma Bell 13 år respektive Mary Bell 11 år gamla så hade man tydligen redan före rättegången kommit överens om hur man skulle bemöta de bägge flickorna. Norma var i praktiken redan innan rättegången startade frikänd och bedömd psykiatriskt som otillräknelig och lättmanipulerad. Hon var redan inskriven på en psykiatrisk klinik och hennes familj ställde upp på hela det scenariot för att dottern inte skulle fälls som mördare. Mary Bell däremot undersöktes knappast alls och fick diagnosen "psykopat" redan som 11-åring och bedömdes som "farlig". Ett par psykiatriker träffade henne ett par timmar var och så ställde de upp som åklagarens sakkunnigar vittnen
Det hela påminner starkt om hur man i Sverige bedömde de betydligt äldre Sture Bergwall, där lärare, rektor och psykiatriker var mycket snara med att "sjukförklara" honom. Särskilt efter överfallen på småpojkarna på sjukhuskliniken där Bergwall var anställd som patientövervakare, var man väldigt snabba med att få honom inskriven för psykiatrisk vård. Så blev han visst frisk och fick åka hem till sina föräldrar igen. Ingen ville förstöra hans framtid utan alla verkade tro att hans bekymmer skulle växa bort och att han skulle mogna.
Jag kan tyvärr inte, av praktiska skäl, lämna sidhänvisningar till där de här sjukhusövergreppen beskrivs. Men nog påminner bemötandet i Sverige av honom (19 år gammal) med hanteringen av Norma Bell (13 år).