Bruce Springsteen och de gråtande männen

Vad är det med Bruce Springsteen som får svenska män att gråta framför scenen ?
Finns det paralleller mellan de stämningar och texter han skrivit och de liv som svenska män lever eller levt ?
Eller gråter de för att de förnimmer något som de inte fått uppleva ? Eller bara för att det "är så jäkla bra". Vad är det för detaljer som framkallar känslorna ? Jag såg en diskussion i ett forum där en tjej tyckte att Springsteen inte var speciellt het. Och flera män skyndade direkt till försvar.

Kanske är det för att många av Springsteens låtar är ganska romantiska och "bitterljuva" och att de framförs med sådan passion och energi? Männen ifråga identifierar sig väl med Springsteens mix av manlig pondus, naiva drömmerier och känslosamhet?

Kanske bara är så dåligt så män börjar gråta därav ?

Haha, detta är faktiskt ett intressant fenomen. Att män fysiskt gråter till Springsteen är nog ovanligt, men varför denna starka idoldyrkan av honom, själva personifieringen av machoromantikern americana, av svenska män (och kvinnor) födda på 50-tal/tidigt 60-tal.

Springsteen-älskaren arbetar oftast inom industrin och är stolt medlem av IF Metall. Har hund. Kvinnorna jobbar inom sjukvården/äldrevården eller är bara allmänt WT. Mona Sahlin och Stefan Lövén är urtyperna av Springsteens-fans.

Aftonbladet brukar också bombardera med information angående Springsteens förehavanden. Var finns den kopplingen? AB:s filmrecensent Jens Peterson ser också ut som en typisk Springsteen-fan.

Är Springsteen allt dessa män aldrig blev? Är han en kanalisering för deras hemliga drömmar? Finns där möjligen en latent homokoppling? De tillhör ju den sista generationen som inte riktigt "kom ut" så kanske Springsteen blir något slags guilty pleasure?

Om det ändå vore så lätt, att folk grät när de såg på någon som blev något stort genom att bara vara sig själv.