2012-11-05, 05:50
#1
Jeanette Erikssons pappa och morfar (samma person) började förgripa sig på henne när hon var 3-4 månader gammal. Hon tvingades uppleva sitt första samlag när hon var 4 år gammal och blev regelbundet våldtagen fram till hon var 15 år och flyttade hemifrån.
Övergreppen skedde genom att Jeanette spändes fast i bojor och fick en kudde placerad över ansiktet och när hennes pappa/morfar var klar kom mormor, som var väl medveten om övergreppen, och tvättade rent från blod och smörjde Jeanette med idomin.
Som 6-åring fördes hon till sjukhus då benen fastnade i "samlagsställning". Kramperna hindrade henne från att gå och flertalet åtgärder sattes in för att komma till bukt med problemet. Sjukhuset och myndigheterna visste om och tittade på, hennes signaler var tydliga men ohörda. Under tiden spelades en film in om Jeanettes tillstånd och efter 6 månader på sjukhuset då hon lärt sig att gå igen sattes hon i en taxi hem till sin pappa/morfar och incesten fortsatte i ytterligare 9 år.
Idag är Jeanette den enda i hela Sverige som är förtidspensionerad pga incest. Hon kan inte gå själv och har problem med att stoppa saker i munnen, t ex äta och borsta tänderna. Myndigheterna vägrar henne behandlingen hon ansökt om i 20 år och ingen vill ta upp fallet pga att det är preskiberat. Hon har medverkat i artiklar och även i radio och uppmuntrats av många till att skriva en bok. Idag försöker hon belysa och informera om övergrepp på barn men det är för döva öron.
Artikelserie från nyheter24:
15 år med incest - Del 1
15 år med incest - Del 2
15 år med incest - Del 3
Radiodokumentären Inferno av Bengt Bok (Rekommenderas!)
Hon beskriver hur hon sedan hon var liten fantiserat om att strypa sin mamma och plocka ut hennes ögon och hur hon hatar sin kropp. Man får även höra delar av filmen. Väldigt svårt att ta till sig men väldigt viktigt att veta!
Jag sökte på detta men fann ingen tråd om henne vilket det är hög tid för! Det Jeanette vill är att folk ska lyssna och ta till sig och att en förändring ska ske. Hon säger att hennes eget liv är förstört men att det fortfarande finns framtida barn att hjälpa och rädda från det hon råkat ut för.
Vi kan väl börja med att diskutera om hur samhället ser ut för barn som utsätts för sexuella övergrepp av en familjemedlem. Hur bemöter vi incest och är det någon skillnad idag jämfört med då? Vad kan man som privatperson göra för att förändra och förbättra? Har ni själva någon insyn i eller erfarenhet från detta tabubelagda ämne?
Övergreppen skedde genom att Jeanette spändes fast i bojor och fick en kudde placerad över ansiktet och när hennes pappa/morfar var klar kom mormor, som var väl medveten om övergreppen, och tvättade rent från blod och smörjde Jeanette med idomin.
Som 6-åring fördes hon till sjukhus då benen fastnade i "samlagsställning". Kramperna hindrade henne från att gå och flertalet åtgärder sattes in för att komma till bukt med problemet. Sjukhuset och myndigheterna visste om och tittade på, hennes signaler var tydliga men ohörda. Under tiden spelades en film in om Jeanettes tillstånd och efter 6 månader på sjukhuset då hon lärt sig att gå igen sattes hon i en taxi hem till sin pappa/morfar och incesten fortsatte i ytterligare 9 år.
Idag är Jeanette den enda i hela Sverige som är förtidspensionerad pga incest. Hon kan inte gå själv och har problem med att stoppa saker i munnen, t ex äta och borsta tänderna. Myndigheterna vägrar henne behandlingen hon ansökt om i 20 år och ingen vill ta upp fallet pga att det är preskiberat. Hon har medverkat i artiklar och även i radio och uppmuntrats av många till att skriva en bok. Idag försöker hon belysa och informera om övergrepp på barn men det är för döva öron.
Artikelserie från nyheter24:
15 år med incest - Del 1
Citat:
Hon lärde sig tidigt att vissa saker pratade man inte om. Det där som gjorde ont och blödde var en sådan sak. Det där med handbojorna och kudden som placerades över hennes ansikte var också en sådan sak. Men trots att ingen pratade, visste alla om övergreppen. Inte minst mormor som tog hand om Jeanette efter varje gång morfar förgripit sig på henne.
Citat:
Journalerna från 1967 svarar själva på frågan:
"Det är nödvändigt att flickan kommer från morfar. Ingen vet, men av flickans uppträdande befarar man någon slags incest från morfars sida mot flickan", står det med knackiga skrivmaskinsbokstäver.
"Det är nödvändigt att flickan kommer från morfar. Ingen vet, men av flickans uppträdande befarar man någon slags incest från morfars sida mot flickan", står det med knackiga skrivmaskinsbokstäver.
15 år med incest - Del 2
Citat:
Jeanette pratar annars ofta om att "dra härifrån". Hon är trött på att allting i livet ska påminna om övergreppen hon blev utsatt för under 15 års tid av sin morfar. Trött på att ha en kropp som inte gått vidare, med stela ben som krampar och ibland blir lama precis som när hon var sex år och blev våldtagen varje dag. Hon är trött på att inte få jobba då hon blivit förtidspensionerad. Trött på att inte kunna sova, borsta tänderna eller bli kvitt minnesbilderna av morfar.
15 år med incest - Del 3
Citat:
– Jag kunde inte förstå varför du skickade hem mig till morfar när du visste att han våldtog mig, säger Jeanette och fortsätter:
– Du såg ju mina teckningar där jag hade målat massa rött.
– Men jag hade ingen uppfattning om att det var någon som sårade dig så att du blödde, man fick vara väldigt försiktig med sina tolkningar och man visste inte på den tiden att barn blev sexuellt utsatta, svarar Renate Josefsberg.
– Du såg ju mina teckningar där jag hade målat massa rött.
– Men jag hade ingen uppfattning om att det var någon som sårade dig så att du blödde, man fick vara väldigt försiktig med sina tolkningar och man visste inte på den tiden att barn blev sexuellt utsatta, svarar Renate Josefsberg.
Radiodokumentären Inferno av Bengt Bok (Rekommenderas!)
Hon beskriver hur hon sedan hon var liten fantiserat om att strypa sin mamma och plocka ut hennes ögon och hur hon hatar sin kropp. Man får även höra delar av filmen. Väldigt svårt att ta till sig men väldigt viktigt att veta!
Jag sökte på detta men fann ingen tråd om henne vilket det är hög tid för! Det Jeanette vill är att folk ska lyssna och ta till sig och att en förändring ska ske. Hon säger att hennes eget liv är förstört men att det fortfarande finns framtida barn att hjälpa och rädda från det hon råkat ut för.
Vi kan väl börja med att diskutera om hur samhället ser ut för barn som utsätts för sexuella övergrepp av en familjemedlem. Hur bemöter vi incest och är det någon skillnad idag jämfört med då? Vad kan man som privatperson göra för att förändra och förbättra? Har ni själva någon insyn i eller erfarenhet från detta tabubelagda ämne?
