2013-01-30, 08:47
#1
- Man
- 22 år
- 80-85kg
- 194cm.
Tidigare erfarenheter: Svamp, 4-ho-met, 25i-nbome, gräs, elk brew (tvi)
Substans och dos: Okänd substans 150µg är det enligt leverantören.
Då så. Det här kommer inte att bli en bra tripprapport, tyvärr, men jag har lovat att skriva så det ska jag! Jag kommer i princip bara att skriva av mina egna anteckningar, fast med lite förfining och klartydling... där det går.
Intag 22:26
Tungan domnar bort, ungefär som bedövning man får hos tandläkaren, fast bara på tungan.
Jävligt besk/bitter smak. Typ öronvax.
Börjar känna av 22:44
~Väldigt~ svaga andetag i böckerna.
Seg, vill bara ligga ner och chilla.
Härligt jävla buzz i hela kroppen, som att vara täckt av nallebjörnar.
Börjar skratta åt saker och vill dela med mig.
Svårt att hänga med i mina egna tankar
Peak 23:30~ (osäker på tiden, jag antog att jag peakade vid 23:42.)
Lite tankespel, tvärtemot 25i. Där kan jag lätt prata med mig själv utan att bli förvirrad eller hamna i argumentationer. Här blir jag dock lurad av mig själv gång på gång. Till slut så sitter jag bara som ett stort "WAT" och bara är. Går inte att tänka klart!
Ser alla parallela universum, fast ett i taget (?). Tänk er en dansare, som är filmad i 30fps. Varje ram är som en ny dimension. För varje ram så ser du dansaren från en annan vinkel, uppifrån/nedifrån osv. Det blir 3d... fast genom alla dimensioner och universum. Ganska svårt att förklara, som ni kanske förstår. Det var fint i alla fall.
Just det, det finns en värld utanför också. Dom försöker nå mig, jag kan se deras ögon bland dimensionsarken som dom river bort i sin ilska, dom vill få tag på mig. Jag följde med. Det var inte ilska jag såg i deras ögon, det var frustration. Dom har försökt nå mig länge, men inte lyckats. Nu är jag här! (jag håller på och läser DMT: The Spirit Molecule just nu, så det är väl därför jag kom in på den här banan... bra bok för övrigt). Kommer inte ihåg mer
Tänk om man kunde dela med sig av sina känslor! Vad fint, det skulle vara.
Så nu blir det bara lite sagostund, eller nåt. Jag vet faktiskt inte hur fan jag ska skriva ner allt det här, men vanligtvis när jag trippar så lyssnar jag på lite mysig drum and bass, med lite psytrance inblandat om jag orkar röra mig. Den här gången så tänkte jag dock testa att lyssna på dödsmetall. Ny drog, varför inte testa ny musik?! Så nu tänkte jag helt enkelt bara skriva vilken låt jag har lyssnat på, och vad jag kände/såg/upplevde när jag lyssnade på den låten. Och som innan så består det mest av anteckningar från trippens gång.
Nu tänkte jag bara upplysa diverse folk om att texten nedanför är väl typ definitionen på att vara våldsbenägen, om det inte vore för knarket. Bara så att ni vet. Ni kommer inte läsa om mig i Aftonbladet
Devourment - Fuck Her Head Off
Döds när man trippar är så fel, men så rätt. Det är konstigt. Det glada och färgglada är utbytt mot hat, ilska, vrede, och död. Som en konstant ström av ILSKA som slår emot hela min kropp. Varenda litet ljud i låten ekar, och det ekot krockar med ett annat eko, och skapar en kakafoni av oljud, men det funkar. Det finns en struktur i all denna kaos också. Även om syftet med denna struktur är att utvinna så mycket död och lidande som det bara går, så finns den. Det är okej. Så jävla coolt.
Devourment - Babykiller
Nedtrampad. Måste vara lagom störd för att tycka att detta passar som trippmusik. Men det gör det för mig, helt sjukt. Det är som en trans av våld och hat. Försökte mig på att tänka på annat medan jag lyssnade på låten, men den tanken varade knappt i ett NU innan den slogs bort av hat-vågen.
Defeated Sanity - Consumed by Repugnance
Avskyvärd, otrevligt, smutsigt, slödder, så kände jag mig. Det var som om låten handlade om mig
Defeated Sanity - Engulfed In Excruciation
Samma sak som ovan fast värre... såg scener från låten, snuff-tillverkning, mord osv. Helt jävla sanslöst otäckt men samtidigt... fascinerande, att det går att göra musik som får en att frukta för sitt liv typ
Och så till höjdpunkten.
Dissection - Night's Blood
Dissection - Unhallowed
Dissection - Where Dead Angels Lie
För er som är bekanta med Dissection så vet ni ju att dom är rätt melodiska av sig. På knark blev det som en saga. Direkt från 1500-talets Transylvanien med spirande slott, grotesques, och andra hemskheter! Som att besöka Djävulen själv och hans familj, och se saker som händer i hans slott.
Först ligger jag bara och flyter runt och njuter av landskapen jag ser (tänk er 1500-talets Transylvanien som sagt). Plötsligt skriker något tag i min kropp. Det är Jon som har börjat sjunga! Han blev min guide, på ett sätt. Han var Djävulen. Jag var där för att han ville visa mig vad riktig ondska faktiskt är.
Jag grips av ren och skär skräck för det som händer, men samtidigt har jag en sån jävla ... eufori, kanske, som hjälper till att banka bort skräcken för att jag ska kunna ta mig genom det här.
Låg i 10-15 minuter i samma position och var rädd/njöt.
Skräckfilmer är skapta för att påminna folk om såna här jävla hemskheter, men dom är som en lätt vårpust i ansiktet. Man tar inte åt sig. Det här är något helt annat. Jag ser det hända, jag är med, jag är där när en ängel blir dödad.
Så jävla skadat.
Döds när man trippar är så fel, men så rätt. Det är konstigt. Det glada och färgglada är utbytt mot hat, ilska, vrede, och död. Som en konstant ström av ILSKA som slår emot hela min kropp. Varenda litet ljud i låten ekar, och det ekot krockar med ett annat eko, och skapar en kakafoni av oljud, men det funkar. Det finns en struktur i all denna kaos också. Även om syftet med denna struktur är att utvinna så mycket död och lidande som det bara går, så finns den. Det är okej. Så jävla coolt.
Devourment - Babykiller
Nedtrampad. Måste vara lagom störd för att tycka att detta passar som trippmusik. Men det gör det för mig, helt sjukt. Det är som en trans av våld och hat. Försökte mig på att tänka på annat medan jag lyssnade på låten, men den tanken varade knappt i ett NU innan den slogs bort av hat-vågen.
Defeated Sanity - Consumed by Repugnance
Avskyvärd, otrevligt, smutsigt, slödder, så kände jag mig. Det var som om låten handlade om mig
Citat:
Ohyggligt jävla otäckt och otrevligt. Men samtidigt bra, och rätt. Hur kan man göra musik som är så jävla sjuk och motbjudande? Varenda litet ljud utvinner mer och mer terror i det jag ser.
Ursprungligen postat av Consumed by Repugnance
finding myself useless
in a world i despise
attracted to the other side
as i'm ending my
pitiful existence
i will take everybody with me
in a world i despise
attracted to the other side
as i'm ending my
pitiful existence
i will take everybody with me
Defeated Sanity - Engulfed In Excruciation
Samma sak som ovan fast värre... såg scener från låten, snuff-tillverkning, mord osv. Helt jävla sanslöst otäckt men samtidigt... fascinerande, att det går att göra musik som får en att frukta för sitt liv typ
Citat:
Ursprungligen postat av Engulfed In Excruciation
Awaking, drugged bound and gagged
Strapped onto the table
Mutilated with the hacksaw
Narcotic unstable
Yet the dosage kept high enough
Preventing the victims to pass out
Engulfed, your forced to watch
Vast portions of your flesh slowly being stripped
Strapped onto the table
Mutilated with the hacksaw
Narcotic unstable
Yet the dosage kept high enough
Preventing the victims to pass out
Engulfed, your forced to watch
Vast portions of your flesh slowly being stripped
Och så till höjdpunkten.
Dissection - Night's Blood
Dissection - Unhallowed
Dissection - Where Dead Angels Lie
För er som är bekanta med Dissection så vet ni ju att dom är rätt melodiska av sig. På knark blev det som en saga. Direkt från 1500-talets Transylvanien med spirande slott, grotesques, och andra hemskheter! Som att besöka Djävulen själv och hans familj, och se saker som händer i hans slott.
Först ligger jag bara och flyter runt och njuter av landskapen jag ser (tänk er 1500-talets Transylvanien som sagt). Plötsligt skriker något tag i min kropp. Det är Jon som har börjat sjunga! Han blev min guide, på ett sätt. Han var Djävulen. Jag var där för att han ville visa mig vad riktig ondska faktiskt är.
Jag grips av ren och skär skräck för det som händer, men samtidigt har jag en sån jävla ... eufori, kanske, som hjälper till att banka bort skräcken för att jag ska kunna ta mig genom det här.
Låg i 10-15 minuter i samma position och var rädd/njöt.
Skräckfilmer är skapta för att påminna folk om såna här jävla hemskheter, men dom är som en lätt vårpust i ansiktet. Man tar inte åt sig. Det här är något helt annat. Jag ser det hända, jag är med, jag är där när en ängel blir dödad.
Så jävla skadat.
Det blev även en sorts... egodöd, tror jag. Antagligen inte. Jag vet inte. Det var helt blankt i skallen, som myrornas krig, i ca 5 minuter. Ingen aning om hur jag kom dit, eller hur jag tog mig ur det, men jag fortsatte trippa efter det, så ja.
Har lite svårt att säga exakta tider på allting, men jag märkte att det började dala efter lite mindre än 5 timmar. Kunde inte längre se tydliga föremål med stängda ögon.
Nu, efter snart 11 timmar, så är jag helt klar i skallen. Bara lite trötthet och ett litet bultande i skallen.
Och slutligen då: Sjukt intensiv drog, mycket skarpa visuella fenomen, med en hel del tankegång bakom. Gillar det skarpt. 5/5
__________________
Senast redigerad av gloryhole 2013-01-30 kl. 08:50.
Senast redigerad av gloryhole 2013-01-30 kl. 08:50.