2005-05-19, 01:39
#1
Jag har under de senaste åren med tilltagande harm sett att människor som med knapp nöd kan ta hand om sig själva erhåller rösträtt. Detta gäller på båda sidor om livet. Snorvalpar som fortfarande bor hemma hos mor och far röstar på olika obskyra vänsteralternativ utan egen erfarenhet av vare sig livsföring eller egenhushåll. Vid 18 års ålder sitter man på pojk/flickrummet hemma i villan i Danderyd, knyter näven och på fullaste allvar hävdar att kommunism är rätt väg till lyckan. Detta utan att ha tjänat en sekin själva. Det är ju som bekant lätt att vilja dela på kakan när man inte har några ingredienser med sig själv.
Samma sak gäller "di gamle". 85-åriga gubbar med mer än ena benet i graven sitter på hemmet och under de stunder dom glider ur seniliteten så pass mycket att dom kan samla tankarna så hävdar dom inbitet att sossarna är rätta alternativet. Dom minns minsann Per-Albin, den var en redig karl som hade fått Lejonborg att göra i byxan. Och Tage, sen... Han var visserligen svår på fruntimmer, men det var en jävel på politik. Och så vidare... Dessa senildementa vårdpaket som med visshet inte lever till nästa valrörelse innehar den röst som kan vara tungan på vågen och avgöra vilket styre Sverige ska nästkommande fyra år. Är det verkligen rätt att deras gruvarbetarvisioner från 30-talet ska ställas likvärdigt mot en upplyst och påläst debattör som jag själv?
Min tanke här är att helt enkelt fastställa den röstberättigade åldern till åren mellan 25-65. Innan 25 kan man inte förväntas ha erhållit den mognad och erfarenhet som krävs för att kunna besluta om vårt lands framtid. Sammaledes gäller åren efter pensionen, vilken ofta infaller under det 65:e levnadsåret. Det finns en anledning till varför man beräknas vara för gammal och trög för att sköta sitt arbete vid 65, då borde det finnas en anledning till att man kan misstänkas vara för gammal för att kunna besluta om rikets framtid. Visst, det finns rasande pigga 80-åringar, men det finns även senildementa paket som inte är åldre än 70. Så för enkelhets skull borde man röstberättiga de människor som tillför samhället något, d.v.s. folk i arbetsför ålder med viss erfarenhet. På det viset hade vi fått bort idiotpartier som Miljöpartiet ur riksdagen.
// Roger P.
Samma sak gäller "di gamle". 85-åriga gubbar med mer än ena benet i graven sitter på hemmet och under de stunder dom glider ur seniliteten så pass mycket att dom kan samla tankarna så hävdar dom inbitet att sossarna är rätta alternativet. Dom minns minsann Per-Albin, den var en redig karl som hade fått Lejonborg att göra i byxan. Och Tage, sen... Han var visserligen svår på fruntimmer, men det var en jävel på politik. Och så vidare... Dessa senildementa vårdpaket som med visshet inte lever till nästa valrörelse innehar den röst som kan vara tungan på vågen och avgöra vilket styre Sverige ska nästkommande fyra år. Är det verkligen rätt att deras gruvarbetarvisioner från 30-talet ska ställas likvärdigt mot en upplyst och påläst debattör som jag själv?
Min tanke här är att helt enkelt fastställa den röstberättigade åldern till åren mellan 25-65. Innan 25 kan man inte förväntas ha erhållit den mognad och erfarenhet som krävs för att kunna besluta om vårt lands framtid. Sammaledes gäller åren efter pensionen, vilken ofta infaller under det 65:e levnadsåret. Det finns en anledning till varför man beräknas vara för gammal och trög för att sköta sitt arbete vid 65, då borde det finnas en anledning till att man kan misstänkas vara för gammal för att kunna besluta om rikets framtid. Visst, det finns rasande pigga 80-åringar, men det finns även senildementa paket som inte är åldre än 70. Så för enkelhets skull borde man röstberättiga de människor som tillför samhället något, d.v.s. folk i arbetsför ålder med viss erfarenhet. På det viset hade vi fått bort idiotpartier som Miljöpartiet ur riksdagen.
// Roger P.