Är idealismen i svensk politik död?

En gång för länge sedan var politik en folkrörelse som engagerde och sysselsatte många
på sin fritid.Då fanns en tydlig gräns mellan höger och vänster.I dag verkar den parlamentariska
politikens skilljelinjer mest handla om att tillåta eller förbjuda vinster i välfärd.
Det har gått så långt att höjden av socialism är att förbjuda vinster i välfärden.
I bland funderar jag om riksdagen bara är ett skådespel när TV-kamerorna slocknat
sitter moderater och vänsterpartister skrattandes med ett glas i handen.

Är det den otydliga skilljelinjen mellan höger och vänster som gjort att många svenskar
inte bryr sej.Eller har vi det så bra?.Det är tveksamt, då utvecklingen i skola och annat
i välfärden inte gått framåt .

Jag har länge funderat över den här distanserigen mellan politiker och dess väljare.
Själv är jag partipolitiskt obunden men en bra bit till vänster om S.När jag hörde Stefan Löfven
tala om vanliga löntagare på radion och i det omfatta de som tjänar upp till 60k i månaden satte
jag kaffet i halsen.

Mina frågor är: Finns det någon idealism i sverige?

Har de politiska partierna förminskats till ett varumärke?.Som att hålla på ett lag i fotboll?

Svaret är nej, det finns ingen idealism kvar. De i Sverige helt dominerande ideologierna liberalism och socialism, är både icke-idealistiska ideologier som bygger en materiell världsåskådning. Det är således människans förhållande till materiella förhållanden som är det rådande paradigmet.

Idealismen är död, vilket är skälet till att jag inte längre röstar. Numer handlar det bara om en massa sakfrågor som egentligen bara konkret påverkar en liten del av befolkningen. Jag är en person som vill se visioner och övergripande värden som basis för politik. Sen vet jag att det i praktiken inte alls blir så men jag vill ändå se visionerna.

Vi har lärt oss ett par saker från tidigare händelser.

När Vänstern gick ut med att de var delvis kommunister så tappade de röster. När Moderaterna gick ut med att den offentliga sektorn måste kraftigt skäras ner så tappade de röster.

Detta gör att hela landet är i en form av limbo. För att få så många röster som möjligt måste man träffa rätt i ett få antal frågor, och strunta i alla begrepp.

Ett mycket bra, och givetvis helt korrekt svar, även om det, trotts allt, faktiskt fotrfarande finns dissendeter till det dominerande paradigmet, så helt död är nog inte idealismen än.

Idealism bygger väl på en tro och när systemet var under uppbyggnad så kunde man ju tro. Nu har saker blivit mer etablerade och folk har lärt sig vad som funkar och vad man får utdelning för. Idealisterna gallras fort bort och hamnar på kyrkogården...

Idealismen dog med Olof Palme. Hur ska man kunna vara idealist i en värld som skjuter idealister?

Den finns på kommunal nivå men rensas ut allt eftersom folk gör karriär inom partierna. Idealismen har fått ge plats för ideologi där partiets nycker och profil är viktigare än något annat. De idealister som finns bränns snabbt ut för de får dra det tunga lasset i partierna medan ideologerna kör floskelbingo. Partierna bygger till stor del på att locka till sig nyttiga idioter som kan ragga röster och medlemmar medan karriäristerna sitter på kansliet och skickar email, de som gör grovjobbet bränns snabbt ut när de förstår att allt arbete de gör till stor del är meningslöst och partierna är snabba med att ersätta dem.

Sedan tror jag att det är rätt så svårt för någon som inte föds in i politiken att ta sig in i den. S är det enda etablerade partiet jag tror man fortfarande kan arbeta sig upp i, V, FP och SD är sådär öppna men man får nog vakta sin tunga och ha extrem tur om man hoppas på en karriär. Resterande partier ser jag som helt slutna där man skall ha fötts in i partiet för att ha en chans, C tror jag är värst på denna punkt.

Den finns men den är liten och utrotningshotad...

Jo, vi är några stycken, men dessa motståndsfickor, som vi utgör, har ingen reell politisk betydelse i dagens Sverige. Vi får se vad framtiden för med sig.

Haha så rätt Sedan tycker jag nog att en del idealister ändå verkar ha kommit fram inom politiken som ex Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson, Marit Paulsen inom FP och en hel drös MPare. Problemet är bara att dessa sk idealister många gånger är värre då de aldrig verkar vilja inse hur verkligheten ser ut och fungerar utan bara kör på med sin verklighetsfrämmande politik.

Idealismen i svensk politik är död, det handlar endast om att försöka vinna val kortsiktigt och därmed få makten att påverka. Det saknas visioner, ledarskap och så vidare. I princip är de flesta av dagens politiker endast ett gäng byråkrater som bedriver politik för att rättfärdiga sina egna löner, de har inget som helst intresse av att identifiera sig med väljarna/folket.