Gjort slut, mår dåligt.

Fast en del av mig vill ha henne, men en annan del vill vara singel. Jävla svårt det här asså. :/

Jag tror att du har gjort rätt. Du kommer att må bättre, ska man vara tillsammans så ska det inte vara så som du beskrev det. Då är det bättre att både för din skull OCH hennes att ta en paus eller göra slut.

Gammal tråd, men känner att jag behöver skriva av mig lite.

Efter många svängar fram och tillbaka, verkar det nu som att det är helt över mellan mig och tjejen.
Vi bodde ihop i 3,5 år innan jag tröttnade och valde att flytta till en egen lägenhet. Hon blev jätteledsen för detta. Hon bad mig om att försöka igen ändå, som särbos. Det var okej för mig, för jag hade känslor kvar men kunde inte bo kvar med henne pga alla bråk och en herrans massa andra saker.
Det är nu nästan 5 månader sedan jag flyttade ifrån henne. Det har gått upp och ner kan man säga. Jag älskar att vara med henne, då vi har ett par gemensamma fritidsintressen. Vi har mycket kul ihop. Man kan sammanfatta vårat förhållande att det är jävligt bra när vi har det bra, men förjävla dåligt när det inte är bra. Och det var det dåliga som vägde över när jag valde att flytta.
Det har som sagt varit upp och ner under de här 5 månaderna. Men idag kom hon hem till mig och såg väldigt ledsen ut. Sedan började det samma gamla pratet om vårat förhållande, att jag känner si och hon känner så. Hon vill verkligen ha mig i sitt liv, vet inte hur många tårar hon fällde under den här pratstunden, men det var många! Det är verkligen hjärtskärande att se henne så här. Så jag blir ledsen för att hon är ledsen. Men samtidigt känner jag att det inte kommer fungera mellan oss igen, jag är väldigt säker på att jag skulle ångra mig om jag skulle gå tillbaka till henne. Och skulle jag göra det, så är det för att jag tycket synd om henne.
Det gör så jävla ont att se henne så här.
Ena sidan säger åt mig; Gå tillbaka! Ge det en sista chans! Det kanske är så att det blir bra den här gången. Vi har kanske lärt oss våra läxor av alla misstag.
Den andra sidan säger; Nu är du ju fri! Det var det här du ville från början! Hon kommer över det här och träffar snart en ny kille! Det kommer bli bra!

Jag blir tokig på mig själv!
Varför kan jag bara inte sluta tycka synd om henne? Jag har själv blivit sårad som hon, men inte fan fick jag någon medkänsla för det. Vilket säkerligen är rätt!

Är så jävla förvirrad! Vad hade ni gjort?

Broder, - att ha en relation med någon du tycker synd om är helt offside.
Tiden vi har är utmätt och du kommer både att anklaga henne och dig själv för att ha satsat på nåhot du visste var fel från början. Alla uppbrott är svåra i början, men tiden är en bra vän i det läget.

Tack för ditt svar! Och jag tror du har helt rätt!

Jag älskar henne fortfarande som person, men flickvän-känslorna är liksom inte där de borde vara.
Jag trodde det inte skulle bli så här jobbigt att vara den som bryter upp med någon.

Kan bara instämma i Hurdys ord med ett litet tillägg.
Oavsett hur en relation är så måste båda ha samma målsättning med relationen för att man ska kunna vårda den.
Ni två har inte det.

Här är något du kommer lära dig fort. Man kan aldrig bli vänner efteråt.

Finns ingen qvick fix. Du visar både omsorg och empati mot henne. Egenskaper (mycket manliga och mänskliga) som är sällsynta. En livsresa utan att såra eller bli sårad är inte mycket att eftersträva i slutändan. Och du älskar henne som människa.....fattar du hur stort det är.