2013-05-13, 21:49
#1
ålder: 19
tidigare: weed, olika spicefabrikat, alkohol
den här gången: SPECIAL från TT, en lapp (150 µg)
Av diverse tillfälligheter beställer jag några lappar special. Jag får med mig några medmänniskor för att dela upplevelsen.
Vi har ett hus ute i skogen där vi kan vara (någorlunda) ostörda och på vägen dit så kollar vi brevlådan, visst, fyra lappar ligger det där så vi går in i huset och placerar dom under läppen. Där ligger dom i 30-40 minuter innan de sväljs. Smaken är inte så värst god, sträv och besk, men inte helt överväldigande äcklig. Mer obehaglig, så att säga. Läppen domnar också bort.
Eftersom ingen av oss brydde oss om / förstod tid så struntar jag i tidsangivelser och viss kronologi. Jag har ingen aning om i vilken ordning vissa episoder utspelade sig så allt är gissningar ändå.
Intag skedde ca klockan fem på eftermiddagen och nedkomst inföll ca klockan åtta alternativt ett.
Ett antal symptom på nervositet finnes, men också konstiga mag"smärtor", något konstigt svårdefinierat illamående som aldrig riktigt går över. Svårt att hantera men lätt att glömma bort (på den här drogen glömmer jag bort saker på löpande band).
(Kanske 80 minuter efter intag så börjar vi också gråta. Ögonen rinner rejält och jag känner mig halvförkyld, detta pågår i drygt 50 upplevda minuter kanske. Det är igentligen riktigt obehagligt men vi är för borta för att riktigt förstå/bry oss...)
Så börjar det. Vi är glada och spralliga och springer runt i huset för att titta på olika saker, en väggmålning, en trävägg, etc. Färger blir något helt annat än vad vi är vana vid, de nästan lyser, de är där de inte brukar vara, de läcker utanför saker... det är mycket rosa/gult/lime/turkost/lila, andra färger liksom drar sig lite mot dom. I ett rum är det fullt av prismor i fönstret som kastar små regnbågar överallt och här lägger vi oss helt enkelt bara ner på golvet och är förvirrade.
Mobiltelefoner var ypperliga framkallare av konstiga fenomen - när jag höll händerna så nära ansiktet så bröts de upp i kompositfärger som i ett prisma, skärmen fick ett djup så att all text/bild såg ut att sväva i någon sorts avgrund, tangentbordets geometri var totalt bortkollrad, inga 3-4 rader här utan mer ett moln av knappar.
Det är mycket god stämning men det blir skummare och skummare. Jag tittar på en vägg och kan inte upskatta hur bred den är. Det börjar bli svårt att greppa objekt, är tidningen en del av bordet? Som i gamla serier när färgen är tryckt lite utanför de svarta linjerna fast med i princip samtliga koncept. Det känns även som om det finns ett nät av relationer objekt emellan som är mycket djupt. Om någon flyttar på nån grej i rummet så är det (ibland nästan panikartat) svårt att anpassa sig till det och vad det innebär.
Ibland kom någon och bar på nån häftig grej de hittat och det ställde ju verkligen till det i den mentala kartan över verkligheten... särskilt när jag började titta på den.
Ganska fort märker vi att parallella raka linjer och allmäna mönster är mycket svåra att hantera, de flyter runt och rör sig och beter sig underligt. Golvrutor, blommor, blodådror, you name it - allt är mycket mer komplext och "dansar". Ingenting jag tittar på är still, allting andas och wobblar. Det finns också en sorts "inåtriktad" fraktal, det känns som om synen är otroligt förstärkt och det finns nivå på nivå av ännu mindre och intrikatare detaljer överallt, till den grad att jag i princip inte förstår vad det är jag tittar på.
När vi är utomhus så är trädkronor jättekomplexa ifs-fraktaler (bild på en sådan), och gräsmattan kan jag inte ens börja att beskriva. Moln är väldigt vackra och rör sig i spiraler. (efter comedownen kollade jag på träd och hur de rörde sig i vinden, och fick nästan en uppenbarelse - de rör ju sig på riktigt!)
Känslor och tankar går på högvarv, jag kan inte alls hänga med, det är som en storm inombords med glädje och lycka, förvåning, vördnad, sorg osv (nyfikenheten är konstant dock). Otroliga frågeställningar angående verkligheten och universum och de mest självklara/oförklarliga fenomen uppkommer hela tiden, och de flesta besvaras på ganska spektakulära vis, men det leder alltid till en ännu "djupare" fråga, och så fortsatte det konstant.
Ingenting var särskilt obehagligt, allting var vänligt men väldigt svårt att liksom förstå, alla tidigare föreställningar liksom bröts sönder och formades på nytt.
Vi lägger oss på en studsmatta. Den är svår att förhålla sig till, när jag ligger still förstår jag inte hur stor den är, var jag befinner mig relativt kanterna, hur man kommer av... vi ligger här ett tag och kollar igenom och ner på marken under, som är en helt annan värld, totalt bortkopplad från universumet vi nyss befann oss i. Senare befinner jag mig under den medan de andra ligger på, vi kollar på varandra och det är svårt att greppa hur långt bort de befinner sig.
At one point går jag ner i källaren (en kompis hade tidigare gått ner dit men kommit upp helt förskräckt, så jag ville också prova). Jag kommer kanske halvvägs ner för trappan innan jag ser min kompis där nere, han tittar på mig och säger något. Dock är han ju inte där, han är i köket ovanför mig... jag blir vettskrämd och springer upp igen.
Hela tiden känns det också som att världen har "blåsts upp", så att de vanliga 360 graderna är för få för att täcka hela horisonten, om jag rör mig kanske ett kvarts varv så rör sig världen hälften av det i samma riktning, så att jag i slutändan bara snurrat 1/8 varv. Alla väderstreck och riktningar blir på grund av detta helt kringkastade och jag har väldigt svårt att verkligen gå dit jag vill.
Personers ansikten är också mycket konstiga: en punkt på vardera kind och hakan bildar en nedåtriktad triangel som är det absolut första jag lägger märke till när någon kommer in i ett rum, etc. Runt varje öga ser jag också tre miniatyrer av ögat, formade som en triangel så att en miniatyr är under det riktiga och de båda andra i övre vänstra respektive högra hörnet. Under peaken ser jag också dessa ögontrianglar i hörnen av den större ansiktstriangeln.
Särskilt en person har också ett tredje öga i pannan (jag tror att det har att göra med att jag fokuserade någon annanstans och att de båda ögonens bilder flöt ihop).
Det börjar skymma och vi börjar komma ner. Då tar vi fram vårt hemliga vapen: spliffar! Fraktaler blir mer tydliga nu, världen "hoppar" inte runt lika mycket och fenomenet med att världen är för liten försvinner. Musik blir skönare att lyssna på, hungern börjar infinna sig, vi blir lugnare och kanske lite mer samlade (det tog oss en och en halv timme att börja röka den första spliffen, vi gick omkring och tänkte på annat, la den någonstans, hittade den en kvart senare (just det ja! vi skulle ju röka den här!), kom halvvägs ut igenom dörren, slarvade bort en kompis, letade efter honom, katten vill ha mat, hittar spliffen igen (wow, den här hade jag glömt!), letar efter tändare, måste byta låt, sätter oss i soffan och lyssnar på den, osv, osv).
Koncepttänkande blir mer begripligt men grundare nu. Vi går omkring i skumrasket och pratar i metaforer om vår tripp och hittar konstant nya vinklar och andrahandsmetaforer och försvinner mer och mer in i en skog av begrepp som vi trots allt har full (nåja) koll på.
Tillsist är vi väldigt trötta. Vi kom "ner" vid åtta, niotiden någonting men i och med weedet så fortsatte skummet till två på natten. Jag kan ju säga att det var inte ett vanligt weedhög!
Well, detta var ju min första hallucinogen så jag vet inte vad som hör till den specifika substansen och vad som hör till hela drogklassen. Inga intressanta CEV's så vitt jag förstår, blev ganska underwhelmed. Det kändes konstant som om vi var fler än vi var, att det alltid var två tre till i något annat rum, eller bredvid en, eller så. Ibland fanns där ljud som inte var riktiga men som hade kopplingar till rörelser och saker jag såg.
Dagen efter och kanske några fler var det som att jag hade sovit väldigt länge, även de mest vardagliga koncept framkallade "ojfan just det, kaffeautomater finns ju!", en sorts återupptäckningsfas av verkligheten.
Min slutgiltiga dom är att bieffekterna var läskiga men mestadels i retrospekt eftersom under själva trippen så fanns det intressantare saker att tänka på, så att säga. Jag vet inte hur jag ska bedöma det riktigt, eftersom jag inte har någon referenstripp att jämföra med! Underbart roligt och förvirrande var det iallafall. Kunde kanske varat lite längre.
the end
tidigare: weed, olika spicefabrikat, alkohol
den här gången: SPECIAL från TT, en lapp (150 µg)
Av diverse tillfälligheter beställer jag några lappar special. Jag får med mig några medmänniskor för att dela upplevelsen.
Vi har ett hus ute i skogen där vi kan vara (någorlunda) ostörda och på vägen dit så kollar vi brevlådan, visst, fyra lappar ligger det där så vi går in i huset och placerar dom under läppen. Där ligger dom i 30-40 minuter innan de sväljs. Smaken är inte så värst god, sträv och besk, men inte helt överväldigande äcklig. Mer obehaglig, så att säga. Läppen domnar också bort.
Eftersom ingen av oss brydde oss om / förstod tid så struntar jag i tidsangivelser och viss kronologi. Jag har ingen aning om i vilken ordning vissa episoder utspelade sig så allt är gissningar ändå.
Intag skedde ca klockan fem på eftermiddagen och nedkomst inföll ca klockan åtta alternativt ett.
Ett antal symptom på nervositet finnes, men också konstiga mag"smärtor", något konstigt svårdefinierat illamående som aldrig riktigt går över. Svårt att hantera men lätt att glömma bort (på den här drogen glömmer jag bort saker på löpande band).
(Kanske 80 minuter efter intag så börjar vi också gråta. Ögonen rinner rejält och jag känner mig halvförkyld, detta pågår i drygt 50 upplevda minuter kanske. Det är igentligen riktigt obehagligt men vi är för borta för att riktigt förstå/bry oss...)
Så börjar det. Vi är glada och spralliga och springer runt i huset för att titta på olika saker, en väggmålning, en trävägg, etc. Färger blir något helt annat än vad vi är vana vid, de nästan lyser, de är där de inte brukar vara, de läcker utanför saker... det är mycket rosa/gult/lime/turkost/lila, andra färger liksom drar sig lite mot dom. I ett rum är det fullt av prismor i fönstret som kastar små regnbågar överallt och här lägger vi oss helt enkelt bara ner på golvet och är förvirrade.
Mobiltelefoner var ypperliga framkallare av konstiga fenomen - när jag höll händerna så nära ansiktet så bröts de upp i kompositfärger som i ett prisma, skärmen fick ett djup så att all text/bild såg ut att sväva i någon sorts avgrund, tangentbordets geometri var totalt bortkollrad, inga 3-4 rader här utan mer ett moln av knappar.
Det är mycket god stämning men det blir skummare och skummare. Jag tittar på en vägg och kan inte upskatta hur bred den är. Det börjar bli svårt att greppa objekt, är tidningen en del av bordet? Som i gamla serier när färgen är tryckt lite utanför de svarta linjerna fast med i princip samtliga koncept. Det känns även som om det finns ett nät av relationer objekt emellan som är mycket djupt. Om någon flyttar på nån grej i rummet så är det (ibland nästan panikartat) svårt att anpassa sig till det och vad det innebär.
Ibland kom någon och bar på nån häftig grej de hittat och det ställde ju verkligen till det i den mentala kartan över verkligheten... särskilt när jag började titta på den.
Ganska fort märker vi att parallella raka linjer och allmäna mönster är mycket svåra att hantera, de flyter runt och rör sig och beter sig underligt. Golvrutor, blommor, blodådror, you name it - allt är mycket mer komplext och "dansar". Ingenting jag tittar på är still, allting andas och wobblar. Det finns också en sorts "inåtriktad" fraktal, det känns som om synen är otroligt förstärkt och det finns nivå på nivå av ännu mindre och intrikatare detaljer överallt, till den grad att jag i princip inte förstår vad det är jag tittar på.
När vi är utomhus så är trädkronor jättekomplexa ifs-fraktaler (bild på en sådan), och gräsmattan kan jag inte ens börja att beskriva. Moln är väldigt vackra och rör sig i spiraler. (efter comedownen kollade jag på träd och hur de rörde sig i vinden, och fick nästan en uppenbarelse - de rör ju sig på riktigt!)
Känslor och tankar går på högvarv, jag kan inte alls hänga med, det är som en storm inombords med glädje och lycka, förvåning, vördnad, sorg osv (nyfikenheten är konstant dock). Otroliga frågeställningar angående verkligheten och universum och de mest självklara/oförklarliga fenomen uppkommer hela tiden, och de flesta besvaras på ganska spektakulära vis, men det leder alltid till en ännu "djupare" fråga, och så fortsatte det konstant.
Ingenting var särskilt obehagligt, allting var vänligt men väldigt svårt att liksom förstå, alla tidigare föreställningar liksom bröts sönder och formades på nytt.
Vi lägger oss på en studsmatta. Den är svår att förhålla sig till, när jag ligger still förstår jag inte hur stor den är, var jag befinner mig relativt kanterna, hur man kommer av... vi ligger här ett tag och kollar igenom och ner på marken under, som är en helt annan värld, totalt bortkopplad från universumet vi nyss befann oss i. Senare befinner jag mig under den medan de andra ligger på, vi kollar på varandra och det är svårt att greppa hur långt bort de befinner sig.
At one point går jag ner i källaren (en kompis hade tidigare gått ner dit men kommit upp helt förskräckt, så jag ville också prova). Jag kommer kanske halvvägs ner för trappan innan jag ser min kompis där nere, han tittar på mig och säger något. Dock är han ju inte där, han är i köket ovanför mig... jag blir vettskrämd och springer upp igen.
Hela tiden känns det också som att världen har "blåsts upp", så att de vanliga 360 graderna är för få för att täcka hela horisonten, om jag rör mig kanske ett kvarts varv så rör sig världen hälften av det i samma riktning, så att jag i slutändan bara snurrat 1/8 varv. Alla väderstreck och riktningar blir på grund av detta helt kringkastade och jag har väldigt svårt att verkligen gå dit jag vill.
Personers ansikten är också mycket konstiga: en punkt på vardera kind och hakan bildar en nedåtriktad triangel som är det absolut första jag lägger märke till när någon kommer in i ett rum, etc. Runt varje öga ser jag också tre miniatyrer av ögat, formade som en triangel så att en miniatyr är under det riktiga och de båda andra i övre vänstra respektive högra hörnet. Under peaken ser jag också dessa ögontrianglar i hörnen av den större ansiktstriangeln.
Särskilt en person har också ett tredje öga i pannan (jag tror att det har att göra med att jag fokuserade någon annanstans och att de båda ögonens bilder flöt ihop).
Det börjar skymma och vi börjar komma ner. Då tar vi fram vårt hemliga vapen: spliffar! Fraktaler blir mer tydliga nu, världen "hoppar" inte runt lika mycket och fenomenet med att världen är för liten försvinner. Musik blir skönare att lyssna på, hungern börjar infinna sig, vi blir lugnare och kanske lite mer samlade (det tog oss en och en halv timme att börja röka den första spliffen, vi gick omkring och tänkte på annat, la den någonstans, hittade den en kvart senare (just det ja! vi skulle ju röka den här!), kom halvvägs ut igenom dörren, slarvade bort en kompis, letade efter honom, katten vill ha mat, hittar spliffen igen (wow, den här hade jag glömt!), letar efter tändare, måste byta låt, sätter oss i soffan och lyssnar på den, osv, osv).
Koncepttänkande blir mer begripligt men grundare nu. Vi går omkring i skumrasket och pratar i metaforer om vår tripp och hittar konstant nya vinklar och andrahandsmetaforer och försvinner mer och mer in i en skog av begrepp som vi trots allt har full (nåja) koll på.
Tillsist är vi väldigt trötta. Vi kom "ner" vid åtta, niotiden någonting men i och med weedet så fortsatte skummet till två på natten. Jag kan ju säga att det var inte ett vanligt weedhög!
Well, detta var ju min första hallucinogen så jag vet inte vad som hör till den specifika substansen och vad som hör till hela drogklassen. Inga intressanta CEV's så vitt jag förstår, blev ganska underwhelmed. Det kändes konstant som om vi var fler än vi var, att det alltid var två tre till i något annat rum, eller bredvid en, eller så. Ibland fanns där ljud som inte var riktiga men som hade kopplingar till rörelser och saker jag såg.
Dagen efter och kanske några fler var det som att jag hade sovit väldigt länge, även de mest vardagliga koncept framkallade "ojfan just det, kaffeautomater finns ju!", en sorts återupptäckningsfas av verkligheten.
Min slutgiltiga dom är att bieffekterna var läskiga men mestadels i retrospekt eftersom under själva trippen så fanns det intressantare saker att tänka på, så att säga. Jag vet inte hur jag ska bedöma det riktigt, eftersom jag inte har någon referenstripp att jämföra med! Underbart roligt och förvirrande var det iallafall. Kunde kanske varat lite längre.
the end
__________________
Senast redigerad av khrysothemis 2013-05-13 kl. 21:58.
Senast redigerad av khrysothemis 2013-05-13 kl. 21:58.
