Jag sitter och vntar p en buss som ska ta mig till den angivna mtesplatsen. Klockan nrmar sig tio (p kvllen) och i min jeansjackas hgra brstficka ligger en snusdosa med lite gott gott som ska gra det hr marathonrendet lite mer behagligt. Fr att vara lite mer konkret: 900 mg lyrica, och ca 210 mg kodein.
Jag gr det hr, dels fr att jag inte har mycket till vers fr social interaktion, och fr att jag lskar knark. Det lter kanske sorgligt (fr vissa), men jag r s pass cynisk att det inte spelar ngon roll.
Nvl, bussen rullar in i sitt block p terminalen och en stillsam mobb inklusive jag sjlv rr sig mot glasdrren som ppnats. Jag slr mig ner p ett ste nrmast fnstret och efter kanske tre stationsstopp r det dags fr oss att kliva av. Ja, oss, andra statister hamnande fga otroligt p samma buss som jag. Tillsammans rr vi oss mot mtesplatsen som r ett slags garage i ett industriomrde.
Vi vlkomnas hastigt och frpassas till ett slags hemsnickrat vntrum, och uppmuntras att ta av buffn som de stllt upp: ppelskivor, kaffe och ostmackor. Jag plockar p mig lite kk och slr mig ner p en stol.
Filmen ska gestaltas i en 70-tals milj, s snart blir vi bortfrda till ett slags showroom som r luftigt och har klder p galjar i massor. Jag fr ett par bekvma bootcut brallor och sen r det bra med det.
Hur som helst slinker jag in p toaletten och tar fram ngra piller. 90 mg kodein och 300 mg lyrica inmundigas och svljs med hjlp av lite vatten frn en pappkopp. En sn som en gng funnits i ett lngt rr av koppar.
Nu brjar det bli intressant, fr det drjer inte lnge innan effekterna smyger sig p. Jag gr ut och stter mig bland rkarna p parkeringen, vissa ensamma, andra i grupper.
. Ett ofelbart lugn brjar sl rot i mig. Det r massivt. Det r som ett behagligt utrymme som jag fr tillgng att handla ifrn. Annars brukar det vara ngest och sjlvhat, men nu r det nt annat.
Fler och fler statister kommer ut frn showroomet med karaktristiska 70-tals utseenden och utstyrslar. Det ger mig en lagknsla som jag inte knt p jag vet inte hur lnge. Knslan av att jag r en del utav ngot som jag r stolt ver och vrnar om. Jag knner att jag har utrymme att vara mig sjlv till 100 %, men jag r fortfarande en del utav gnget.
Tiden tuffar p och jag mr bra. Snart stter vi oss p en buss fr att ta oss till inspelningsplatsen. Nr vi kommer fram visar det sig dock att vi inte ska brja filma frens om ett par timmar, s vi blir frpassade till en nrliggande skolmatsal.
Dr finns det nnu mera plock och jag gr ivg till toan och poppar ngra piller till. Det r helt otroligt hur bra jag mr nr jag sedan sitter dr p min stol i matsalen och bara betraktar alla. Min bordsgranne verkar inte vidare sugen p konversation, s jag bara tittar och tittar p alla, i fascination. Jag mrker att mina blickar sprider ngot som kan kallas samhrighet. En stilla, men ndock inte att frglmma, samhrighet..
Ruset avtar mot slutet av inspelningsdagen, men jag knner mig inte srskilt ledsen fr det. Det har varit fantastiskt och jag r glad ver att ha funnit kombon.
lyrica + kodein = ++++ av +++++ mjliga.
Jag gr det hr, dels fr att jag inte har mycket till vers fr social interaktion, och fr att jag lskar knark. Det lter kanske sorgligt (fr vissa), men jag r s pass cynisk att det inte spelar ngon roll.
Nvl, bussen rullar in i sitt block p terminalen och en stillsam mobb inklusive jag sjlv rr sig mot glasdrren som ppnats. Jag slr mig ner p ett ste nrmast fnstret och efter kanske tre stationsstopp r det dags fr oss att kliva av. Ja, oss, andra statister hamnande fga otroligt p samma buss som jag. Tillsammans rr vi oss mot mtesplatsen som r ett slags garage i ett industriomrde.
Vi vlkomnas hastigt och frpassas till ett slags hemsnickrat vntrum, och uppmuntras att ta av buffn som de stllt upp: ppelskivor, kaffe och ostmackor. Jag plockar p mig lite kk och slr mig ner p en stol.
Filmen ska gestaltas i en 70-tals milj, s snart blir vi bortfrda till ett slags showroom som r luftigt och har klder p galjar i massor. Jag fr ett par bekvma bootcut brallor och sen r det bra med det.
Hur som helst slinker jag in p toaletten och tar fram ngra piller. 90 mg kodein och 300 mg lyrica inmundigas och svljs med hjlp av lite vatten frn en pappkopp. En sn som en gng funnits i ett lngt rr av koppar.
Nu brjar det bli intressant, fr det drjer inte lnge innan effekterna smyger sig p. Jag gr ut och stter mig bland rkarna p parkeringen, vissa ensamma, andra i grupper.
(Sjlv snusar jag)
Fler och fler statister kommer ut frn showroomet med karaktristiska 70-tals utseenden och utstyrslar. Det ger mig en lagknsla som jag inte knt p jag vet inte hur lnge. Knslan av att jag r en del utav ngot som jag r stolt ver och vrnar om. Jag knner att jag har utrymme att vara mig sjlv till 100 %, men jag r fortfarande en del utav gnget.
Tiden tuffar p och jag mr bra. Snart stter vi oss p en buss fr att ta oss till inspelningsplatsen. Nr vi kommer fram visar det sig dock att vi inte ska brja filma frens om ett par timmar, s vi blir frpassade till en nrliggande skolmatsal.
Dr finns det nnu mera plock och jag gr ivg till toan och poppar ngra piller till. Det r helt otroligt hur bra jag mr nr jag sedan sitter dr p min stol i matsalen och bara betraktar alla. Min bordsgranne verkar inte vidare sugen p konversation, s jag bara tittar och tittar p alla, i fascination. Jag mrker att mina blickar sprider ngot som kan kallas samhrighet. En stilla, men ndock inte att frglmma, samhrighet..
Ruset avtar mot slutet av inspelningsdagen, men jag knner mig inte srskilt ledsen fr det. Det har varit fantastiskt och jag r glad ver att ha funnit kombon.
lyrica + kodein = ++++ av +++++ mjliga.
__________________
Senast redigerad av alicesnaps 2013-06-16 kl. 17:57.
Senast redigerad av alicesnaps 2013-06-16 kl. 17:57.
