25I/C-NBOMe – Från himmel till helvete på 30 min, och natten på sjukhuset.

Substans: 25C-NBOMe och 25I-NBOMe

Dos: 0.5mg av varje

Min vikt: ca 75kg
Roberts vikt: ca 85kg


Inledningen:
Först och främst, det här blir en ganska lång rapport, men jag tror ni kan tycka det var värt att läsa hela i efterhand. Jag har beskrivit trippen väldigt detaljerat men jag har försökt dela upp texten så att ni kan skippa något ifall det inte intresserar er.

I alla fall så det hela började med att jag var hemma hos mina föräldrar en kväll och hade lite tråkigt. Jag hade några lappar med den aktuella substansen nere på mitt gamla pojkrum. Jag har en kompis vi kan kalla Robert, som jag är väldigt tight med och han brukar vara nyfiken på att testa knasiga saker. Han har dock inte prövat någon drog förutom alkohol och gräs förut. Jag själv är väl inte heller någon proffsknarkare men jag har ändå testat en del, och just dessa lappar har jag prövat kanske 3-4 gånger förut och haft kul på. Jag bestämmer mig i alla fall för att ta dessa lappar och bege mig till Robert för lite roligt.


Knarkningen:
Jag kommer fram dit och frågar helt enkelt om han vill pröva, han är på så vi stoppar in lapparna och väntar. Klockan är nu någonting mellan 21:30 och 22:00. Vi sätter oss och ser på tv och jag känner relativt snabbt av effekterna (typ efter 30 min). Jag får den där smått obekväma känslan av adrenalin och trötthet på samma gång, som jag har fått även de andra gångerna jag prövat denna drog. Men jag börjar se fina trails och mönstret i Roberts soffa börjar röra sig. Jag känner mig allmänt glad bara. Robert dock är lite ledsen då han inte känner av någonting. Mina OEV's blir starkare och starkare och jag blir helt fascinerad av golvet och soffan som fullständigt fångar mig och mina tankar. Robert klagar lite på att han inte känner något, fram tills det att han får syn på takfläkten. Det blir lite som en kickstart för honom och plötsligt ser han också trails och mönster som rör sig. Vi båda tycker att det är hur fett som helst och bara går runt i huset och är fascinerade av alla möjliga saker. Vi står till exempel och kollar på Roberts garagegolv i vad som känns som en evighet. Mina OEV's börjar bli kaftigare än något jag upplevt förut. Allt jag ser består typ av linjer i olika färger och en massa blurriga auror runt saker. Allt rör på sig, ALLT. Trailsen är spårade, där Robert har gått stannar en jättelång utdragen version av Robert. För jag armen sakta fram och tillbaka ser allt bara ut som en solfjäder.


Urspårningen:
Jag börjar nu bli lite orolig att det kanske blivit för mycket av det goda. Jag börjar svettas väldigt mycket och får svårt att andas, så jag vill gå ut för lite frisk luft. På vägen så hämtar jag ett glas vatten, och bara det var väldigt svårt för mig att genomföra. Robert följer i början efter men vänder just vid dörren och går in i ett annat rum. När han aldrig kommer ut så går jag in igen och går till Robert. Han står bara och kollar in i väggen. Helt plötsligt börjar han stirra på mig med en blick som om han hade sett sina mamma hängas upp och ner tömmas på blod ungefär. Sen säger han -"Nu är jag fan rädd fidellcastor, det här är fan inte roligt längre.". Han sätter sig på en säng och jag sätter mig bredvid honom och försöker lugna honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att få honom lugn. Han frågar hur man får det att sluta, och jag säger att det bara är att vänta ut det, det borde gå ur när som helst. Han sitter kvar och för stundom monologer som lyder ungefär;

-Make it stop.
-Get out of my head please.
-Min verklighet existerar inte nå mer.
-Det här är fan inte bra fidellcastor.

Han sitter och repeterar dessa fraser med en stunds tystnad mellan och bara stirrar ner i golvet. Jag går ut och hämtar andan och känner att jag håller på att fucka ur totalt. Min verklighet existerande inte heller längre och allt jag såg vibrerade och var i alla regnbågens färger. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara få det att sluta och vill bara lugna Robert. Jag fick panikångest över att jag fått Robert att må så dåligt och bli så rädd. Jag går tillbaka in och Robert har nu lagt sig i sängen. Han ligger bara och tittar rakt fram och fortsätter säga -"Det här är fan inte bra fidellcastor. Jag tror att jag håller på att dö". Han frågar om han har låg puls och jag är alldeles för beng för att kunna känna efter, men jag säger att han inte har det och att han inte kommer att dö för att lugna honom. Jag säger att vi ska försöka göra något roligt medan vi väntar på att det ska gå ur istället för att ligga och oroa oss. Så han ställer sig upp och vi går till vardagsrummet. Jag föreslår att vi ska gå ut, men Robert mår alldeles för dåligt, så han lägger sig i soffan. Han frågar åter igen hur man får det att sluta och jag erkänner att jag inte vet något sätt förutom att vänta ut det. Jag panikar och ber om förlåtelse för att jag utsatt honom för något sånt här utan att ha en nödplan. Han fortsätter att säga att håller på att dö. Jag ber honom lägga sig ner och försöka sova, och jag gjorde samma sak. Ni som testat vet ju hur det är att försöka sova med detta i sig. Miljarder med CEV's och triljarder färger och mönster. Det dröjer inte länge innan han säger att det inte fungerar och att vi måste skaffa hjälp. Jag velar ett himla tag och säger att det inte är nödvändigt, att vi kommer klara detta. Jag tror dock inte på detta själv då mina hjärna håller att få en rejäl overload och det känns som att allt kommer krascha snart. Allt bara blinkar i linjer och jag får ingen ro, jag har typ glömt hur man lever. Jag skulle behöva en handbok i hur man lever. Hela verkligheten var bara förstörd. Jag vill bara somna. Tillslut säger Robert, -"Vi måste fan ringa någon, jag behöver hjälp.". Jag känner då att nu går det inte att intala sig att det kommer bli bra längre. Det verkar inte gå ur, det blir bara värre och värre.


Väntan på hjälp:
Jag vill inte ringa ambulansen och ställa till med värsta scenen, så jag tar det tunga beslutet att ringa min mamma. Hon är ju trots allt sjuksköterska och kanske har någon aning om vad som kan hjälpa. Jag plockar fram telefonen och koncentrerar mig så mycket jag kan för att kunna ringa mamma. Inget svar. Jag får panik och ringer upp igen, den här gången svarar hon. Konversationen löd ungefär så här;

-Hej mamma. Du måste komma till Robert nu. Vi behöver hjälp.
-Vad har hänt?
-Vi har tagit någon knasig jävla drog och allt har fuckat ur. Vi behöver hjälp.
-Meeen fiiiiidelll, jag kommer.
Klick.

Vi väntar och jag blir snabbt otålig. Jag har vid det här laget tagit av mig allt på överkroppen och kavlat upp byxbenen p.g.a all svett. Vi går ut på gårdsplan och väntar där. Robert tar med sig en kudde och sätter sig på asfalten. Jag ser en bil komma, i hissnande fart och tänker, äntligen. Men märker snart att det inte är mamma, utan det är en av våra kompisar, vi kan kalla honom Gösta. Han hoppar ut ur bilen och ser hur glad ut som helst. Jag skriker bara -"Inte läge gösta!! inte läge! Du kunde fan inte ha valt ett sämre tillfälle!", han ser fundersam ut och jag förklarar i väldigt korta drag vad som står på. Han sätter sig och och väntar med oss och säger att vi ser helt normala ut och jag svarar att inget ser normalt ut för mig. Roberts grannar går då förbi med deras hund och frågar om allt är bra, Robert svarar -"nä, vi tog ett piller sen blev världen upp och ner". De svara något i stil med att ungdomar ska då experimentera med allt. Så kommer äntligen mamma. Hon hoppar ur och frågar vad vi tagit och jag säger att det är någon kemisk nätdrog jag inte kan namnet på och att jag bara vill bli sövd nu. Jag skulle helt ärligt ha betalat någon för att slå mig i huvudet med ett bollträ vid det här laget. Mamma säger att jag ska klä på mig och sen ska vi fara till sjukan, jag svarar att jag skiter fan i bara jag blir sövd, sen hoppar jag in i bilen. Gösta hjälper Robert in i bilen och sedan kör vi iväg. På väg till sjukhuset så börjar mammas telefon att ringa och jag känner bara hur jag får psykbryt på ljudet. Jag tar upp hennes telefon och ser att det är min syster som ringer. Jag svarar och säger -"inte läge, inte läge." och lägger på. Vi kommer fram till sjukhuset och vi kliver ur bilen. Jag får panik när jag inte fattar vart jag ska gå in. Mamma ber mig lugna mig och visar vägen. Vi kommer till luckan på akuten och mamma förklarar vad som hänt. Kvinnan i luckan börjar då predika om att knark är dåligt och jag berättar för henne att det skiter jag fullständigt i för tillfället. Den informationen hjälper mig inte alls i nuläget. hon stänger luckan och vi får vänta utanför väntrummet. Det känns som en evighet och jag tar av mig sockarna och kastar dem då jag håller på att svettas ihjäl. Robert sätter sig på golvet och bara stirrar ner. Robert säger att han skulle skjutit sig själv om han hade haft en pistol. Jag börjar fråga varför det inte händer något och ifall dom har fattat hur allvarlig situationen är. Jag ber om att få bli intagen och sövd ett antal gånger. Sedan går jag ut och lägger mig på asfalten och jag har alltså endast uppkavlade byxor på mig. Robert säger ett flertal gånger att de måste snabba sig och att han behöver hjälp snabbt. Vi blir till slut insläppta i väntrummet men direkt jag ser hur många det är där så vänder jag och går ut igen. Jag förstod att vi hade blivit scen-apor för dessa människor och jag orkade verkligen inte träffa fler människor än absolut nödvändigt. Så vi sitter där utanför och lever om ett tag till medan mamma försöker lugna oss.

Fortsättning.


Akuten:
Tillslut så kommer en läkare och vi får gå in i ett akutrum. Jag kollar på klockan på väggen och den är strax före tolv, STRAX FÖRE TOLV! Det har alltså endast gått cirka två timmar sedan vi tog drogen men det känns som ett dygn. Läkaren frågar vad vi har tagit och jag svarar att jag inte kommer ihåg namnet riktigt men att vi hade det under läppen och att det är beställt på nätet. Han säger att han måste veta för de kan inte söva oss om de inte vet vad vi tagit och att det kanske finns motgift om vi har tur. Jag säger att bara jag får internet så kan jag visa. Jag börjar kuta runt och lyfta på saker och letar efter internet, precis som jag väntade mig att det skulle stå en burk med en liter internet i något skåp. Läkaren tar då fram internet på en dator i rummet och visar mig. Jag ska nu försöka knappa in flashback.org men tangentbordet är en enda röra. Efter många om och men så kommer jag till forumet. Jag ska då hitta drogavdelingen, så jag scrollar upp och ner men allt är bara kladd. Jag trycker på ctrl+f och skriver "drog". Jag fattade inte var fan jag kunde se mina sökresultat och utbröt i ett vrål -"Kommer jag dö av fucking internet explorer 10 så är det fan komiskt! Det borde fan förbjudas!", men till slut så hittade jag namnet på drogen och pekade på namnet. Läkaren skrev ner det och sprang iväg. Robert låg nu på en brits och sa -"Nu dör jag.". Jag sprang till honom och lade min hand på honom i fullständig panik och ångest vi kollade varandra djupt i ögonen och jag trodde att jag hade dödat min bästa vän. Jag kunde inte alls greppa vad som hände, men känslan jag fick var nog den värsta jag haft i hela mitt liv. Mamma och sjuksköterskan försökte lugna oss och sa att han inte dör. Då kände jag en himla lättnad men ville fortfarande bara bli sövd. Robert Sätter sig upp efter ett tag och och frågar om han är vid liv. Vi svarar att han är det, men han tror inte på det så han frågar några gånger till. Han sitter sen tyst ett tag, sen säger han -"Vart är jag ens? vad är det här?", vi berättar för honom att han är på akuten. Han säger då -"Vart är farbror doktorn? Är han här bakom?" och lyfter på ett draperi. Han börjar fortsätter att fråga efter efter farbror doktorn och letar lite. Mamma och sjuksköterskan förklarar att han har sprungit iväg och kollat upp vad vi fått i oss. Själva "nu dör jag-är jag vid liv- var är vi" händelsen upprepar sig sedan ett flertal gånger och kan ställer frågorna totalt säkert 50 gånger under kvällen. Jag känner att det sakta men säkert börjar bli bättre för mig, det håller äntligen på att gå ur. Robert ser ut som att han ska spy, men säger att han inte ska det. Han börjar sedan gå runt och öppna alla luckor så jag frågar vad han letar efter. Han svarar att kan ska spy i något. Mamma letar fram en sån där dålig jävla spy-äggförpackning typ. Robert skrattade när han fick den och sa -"Jag ska inte spy... Eller ska jag det?" sen kollade han på mig. Jag svarade att jag har ingen aning. Läkaren kommer tillbaka och säger att han inte får tag i någon information om drogen vi tagit. Vi frågar om vi kommer att dö men han svarar att ingen kommer att dö. Vi ber om att få bli sövda ändå och jag tror att de då tillkallade narkosläkare. Robert fortsatte att yra omkring som fan och inte visste om han levde. Jag var väldigt förvirrad, alla agerade som att vi höll på att dö men de sa att ingen skulle dö, så jag fattade inte alls vad som hände och paniken blev ännu värre av den känslan. De hade under tiden läkaren varit borta tagit blodtryck på oss båda. Jag har fått höra av mamma sen att vi båda hade väldigt högt blodtryck men att Roberts var extremt. Vi yrade omkring i rummet och frågade varför inget hände. De sa att de skulle lägga in oss på intensivvården men att vi levde om för mycket för att placeras med de andra patienterna. Det kändes så fult att andra också fick vara jättedåliga samtidigt som vi, och att vi borde prioriteras. Idiotisk tanke förstår man ju i efterhand. Tillslut så sa Robert att han började känna sig bättre. Boom så släpptes en sten från mitt bröst. Paniken släppte ganska snabbt men den kom lika snabbt tillbaka, så höll det på fram och tillbaka ett bra tag. Efter ett tag så spydde plötsligt Robert i kartongen han fått av mamma. Han kollade på spyan helt förtvivlat, sträckte fram spyan mot mig och sa -"Vad är det här fidellcastor?" med den ledsnaste rösten man kan tänka sig. Han såg bevisligen inte sin spya som en vanlig spya. Jag vände mig om direkt och paniken eskalerade igen. Dödskänslan var tillbaka. Mamma lugnade oss och vi blev efter ett tag väsentligt bättre. Vi började då skratta och känslan vi hade innan allt ballade ur var tillbaka.

Övernattningen och hemgång:
Mitt i detta kommer narkosläkaren som blivit inkallad på jour in och kollar till oss. Han säger att de ska separera på oss så vi får då fara till olika rum. Mamma följer med mig och jag talar ut om alla mina drogvanor till henne, vi kramas lite och jag förklarar hur tacksamt jag är för hjälpen vi fått. Jag frågar om hon tycker att jag skämt ut henne i och med att hon känner de flesta som jobbar där på sjukhuset. Hon säger att hon inte bryr sig om det utan att jag bara har gjort henne väldigt, väldigt rädd. Jag är nu ganska lugn men det mesta ser fortfarande bengt ut. Klockan på väggen lever sitt eget liv. Jag frågar om jag får ringa dit någon kompis när mamma far hem och sover. Jag ville inte vara ensam hela natten. Det fick jag dock inte. Jag fick lugnande och blev nu flyttad till intensivvården där det kopplade på massa kablar och saker på mig. Efter ett tag så for mamma hem och jag försökte sova men det var omöjligt. Klockan på väggen där levde också sitt eget liv. Jag ringde på klockan och fick lite mer lugnande, sen sa de att jag inte kunde få nå mer av det utan att jag skulle försöka göra det bekvämt för mig. Right, det var ju som att ligga under ett datorbord med alla dessa kablar runt en. Gick ju bara att ligga still. Jag försökte roa mig med att manipulera alla linjer på den där apparaten som de kopplat upp mig på. Jag kom fram till att jag jag kunde manipulera dom genom att styra min andning, klämma på saken på fingret, samt genom att spänna mig. Dock så började den pipa jättemycket när jag lekte lite för mycket, så då slutade jag. Jag låg vaken till någon gång efter 06:00. när jag sedan vaknade igen så stod en läkare där och förklarade för mig att vi kunde få fara hem om vi ville, eller så kunde vi käka frukost och stanna ett tag. Jag tänkte att jag ville ut så fort som möjligt och jag såg att det stod en påse kläder bredvid sängen som min syster varit förbi med medan jag sov. Robert kom till min säng och var redo att gå. Jag slet av mig alla kablar och klädde på mig och sedan gick vi ut. Robert hade för övrigt blivit väckt av Gösta som råkar jobba på intensivvårdsavdelningen. Jag var fortfarande vinglig men det var underbart att äntligen vara i friskluften och se normalt igen. Vi gick hem till Robert, (Robert hade inga skor så han gick barfota hela vägen.) och såg på tv ett tag och pratade lite om vad som hänt. Han har tydligen väldiga minnesluckor, medan jag (som ni ser) kommer ihåg det mesta. Efter ett tag for jag hem till mamma och pappa. Pappa var borta på affärsresa men han hade fått höra om händelsen och hade försökt nå mig på telefonen, men då telefonen hade varit hos Robert hela tiden så hade jag inte kunnat svara. Han var väldigt orolig, precis som min syster. Mamma var dock hemma då hon inte hade kunnat sova på natten och hade därför stannat hemma från jobbet. Jag kom hem, jag fick en kram, vi kokade kaffe och vi pratade. Jag höll sedan en liten symbolisk ceremoni med min syster när hon kom hem, där vi eldade upp de lapparna jag hade kvar.

Betyg och sammanfattning:
Den här trippen är det värsta jag har varit med om i mitt liv. Jag kommer troligen aldrig att använda uttrycket "Jag trodde jag skulle dö" igen, för nu vet jag hur det känns när man tror att man ska dö. Känslan när man tror att man ska förlora sin bästa vän, känslan att bara villa bli knockad, att vara villig att betala någon för att slå en med bollträ, det är inga trevliga känslor.Jag har alltid varit nyfiken på droger och villig att pröva det mesta, det har nu förändrats. Visst är jag fortfarande nyfiken men jag kommer aldrig någonsin pröva något jag är det minsta lilla osäker på. Jag hade som sagt prövat denna drog förut och gillat den. Den kändes rätt safe, men likförbannat gick det åt helvetet. Min repsekt för droger är så mycket större nu. Jag kommer aldrig riskera att återuppleva något liknande. Jag skulle inte ge denna drog åt mina värsta fiender. Jag avråder alla från att köpa den, och till er som känner er säker med denna drog, ha i åtanke att det kan balla ur totalt ändå. Jag försöker föreställa mig själv hur illa jag kände mig den kvällen, men det är omöjligt. Det går inte att föreställa sig, och är ännu svårare att förklara. Men jag hoppas alla tänker till en extra gång ifall de tänker bruka denna drog efter att ha läst detta. Jag hoppas verkligen att drogen illegaliseras snarast så att handeln försvåras. Visst borde det alltid vara upp till var och en, men detta är en dålig jävla drog, och den kvällen så blev jag en onödig belastning på Sveriges vårdapparat.

Trevlig rapport! Har haft samma känslor på denna drog men hade två vänner som kunde lugna ner mig vid det tillfället och jag insåg att det skulle gå över, så jag väntade bara ut det även fast jag mådde skit. Kan även ha berott på att jag var förkyld och det kändes som att jag bara skulle ramla ihop och dö

När ska folk lära sig set & setting?

+1

Det finns en tredje faktor också, mängden av substans!

Men det är inte det enda som spelar in.

Hur mycket du än har förberett dig så kommer det inte att hjälpa om du får skyhögt blodtryck och svettningar från helvetet och verkligen fruktar för ditt liv.

Finns nog inte många som ligger kvar i sängen då och lyssnar på bra musik och tittar på sina tända ljus eller hur man nu riggat för sig.

Men vad vet jag, jag har aldrig trippat men läst en hel del i ämnet.

Grym läsning. Verkligen fängslande. +++++

5/5! Jag har sneat lika hårt. Men jag försökte jag tänka att jag kommer leva imorn och då skulle jag ångrat mig om jag ringde 112. Det är nog det värsta jag har varit med om..

Bra rapport, 5/5. Internet-delen var riktigt jävla rolig

Mådde Robert så fysiskt dåligt att han trodde att han skulle dö, eller blev det bara "för mycket" med allt det visuella och mindfucken och allt? NBOMe är ju långt ifrån ofarligt, det kan ju ge vasokonstriktion vilket kanske förklarar det höga blodtrycket (jag vet inte, kan inte så mycket om sånt). Men det brukar gälla väldigt höga doser, 3mg eller mer. De doserna ni tog borde vara helt safe.

När jag tog 1mg 25I-NBOMe så kände jag konstiga spänningar i nacken/halsen och hade stundom svårt att svälja, men jag tänkte att så länge jag kan andas normalt är det lungt, men det var lite läskigt. Det hade gått över när jag vaknade dagen efter.

En kompis jag har som är diabetiker får alltid känslan av att han är helt sjukt låg, vilket han säger är läskigt ibland, men det går över efter en stund. Magont och sånt får jag och alla mina kompisar av NBOMe och liknande RCs.

För mig känns det som om det skulle jävligt mycket till innan jag skulle ringa ambulans eller mamma, så Robert måste ju verkligen ha mått skit.

Robert måste ju ha mått ganska fysiskt illa då han spydde och hade problem att gå. När vi har pratat om det efteråt så sa han att det bara kändes som att allt liv bara sögs ur honom och sen blixtrade det till i hjärnan och sen blev det bara svart, som att han inte fanns längre. Han trodde att han hade blivit återupplivad efteråt när han började se igen.

Jag tror att det måste ha varit väldit skev dosering på lapparna, för jag har som sagt testat dessa förut och det har varit långt, långt ifrån samma nivå på det visuella. Jag har aldrig känt de dåliga efftekterna som jag kände den här gången, förutom känslan av trötthet och adrenalin på samma gång. Jag hade även ätit bra och var liksom i bra form den dagen så jag kan inte tänka mig någon annan anledning att det spårade så mycket nu.

Att jag ringde mamma var som sagt ett sjukt tungt beslut, men det hade liksom kommit till den nivån att jag var orolig för både Roberts och mitt eget liv. Jag kände att min mamma skulle verkligen göra allt för att hjälpa oss så därför ringde jag till slut henne när allt bara fortsatte att bli värre.


Tack för all trevlig respons!

En dödlig dos LSD är på 12000 microgram, dvs 1,2 milligram om jag inte blandar ihop saker. Tycker man ju hade kunnat vara ett riktmärke men inte då, battlesmurf snackar om doser på 3 mg, låter minst sagt självmordsbenäget, var har du läst rapporter om sådana höga doser? Att sedan ta doser av en okänd substans som är uppe och nosar på den dödliga dosen av LSD är ju riktigt briljant. Sen har ni ingen aning om vem som har gjort lapparna, vemsomhelst kan beställa flera gram Nbome från kina. Kan va nån utan en susning om kemi som gjort en ojämn batch o har råkat klanta till 10 mg på en lapp. Bra att du brände lapparna, man ska inte syssla med något man inte har tillräcklig kunskap om och sedan gråta ut hos morsan. Jävla 90-talister som förstör för alla andra med sunt förnuft.

Gött att hävda sunt förnuft efter att du velat dosjämföra två helt skilda substanser.

@TS: Riktigt bra tripprapport. Tog själv tripp-oskulden med 0,8 25I + 0,4 25C-blandning. Känslorna du och din kompis upplevde verkar mer ha varit av ovana för ruset än någon faktisk snedtripp. Att ni skrämt upp varandra och inte haft en sitter har förmodligen bara ökat till er ängslighet. Lysande beslut att ta modet och ringa när det kändes för illa, tummen upp för det! Allt från det att läkevården blandas in var hilarious. Synd på dina erfarenheter, men nu vet du bättre till nästa gång.