Islamisters politiska avancemang i Sverige

Mustafa Al-Sayed Issa
3 tim ·
Jag förbjöds att besöka Syrien på grund av regimens konspiratoriska mentalitet. 'Om pappa tillhörde MB i Syrien så gjorde även hela hans familj det'.

Men tydligen är det inte bara diktaturen i Syrien som lider av denna konspiratoriska mentalitet. Utan även upplysta liberala debattörer och självutnämnda experter i Sverige.
På något märkligt sätt anser de att ideologiska uppfattningar ärvs biologiskt.
Det är känt att Assadregimens säkerhetsmän är lågutbildade, men har även liberala debattörer hoppat av högstadiet? Var inte det typp i 8:an man lärde sig biologi och lite anatomi?

Jag är inte medlem i MB, varken i Syrien eller Egypten.

Sameh Egyptson: Muslimska brödraskapet talar med kluven tunga
Muslimska brödraskapet talar med kluven tunga: De säger en sak till svenska myndigheter och en annan till sina egna.
---
För precis ett år sen publicerade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) en studie om Muslimska brödraskapet. Den blev av forskarkåren den kanske mest utskällda rapporten i ämnet. När nu MSB kommer tillbaka med en fördjupning hoppas jag att vi kommer att få en mer konkret och saklig diskussion om politisk islams maktutövning inte minst här i Sverige.

Jag deltog aldrig i MSB-debatten eftersom det handlade om rapportens källor och jag hade fullt upp med att slutföra en studie som jag arbetat med i många år om just Sverige och Muslimska brödraskapet. I dag finns min studie på arabiska på ett arabiskt förlag och håller på att översättas till engelska och svenska med titeln ”Vita heliga lögner”.

Det kan synas djärvt att sätta en sådan rubrik på en studie. Anklagelser om lögner är just vad man förknippar med hård debattpolemik men i det här fallet gäller det en fatwa, religiös tillåtelse, som benämns just ”vita lögner”. Det är rörelsens ledande ideolog al-Qaradawi som med fatwan tillåter sina anhängare att använda lögner för att nå sina mål.
---
Al-Qaradawi har utvecklat strategin under åren, framför allt i hans bok ”Awlawiyat al-Haraka al-Islamiya” och boken ”Al-Din wa-al-Siyaasah”. Han talar om olika metoder för att nå den politiska makten bland annat Awlawiyat, prioritering av fiende, och, al-Tadarug, metod när det gäller att nå sina mål och al-muwazanat, balansen av nyttan när man tar politiska beslut.

Man fann också interna dokument som speglar denna strategi när man gjorde razzior mot ledande personer i rörelsen i Schweiz, USA och Egypten.

Dokumenten beskriver hur brödraskapet ska infiltrera politiska och samhälleliga organ. En sådan strategi kan man även finna i Al-Qaradawis europeiska fatwaråd, som ger klara rekommendationer att skapa parallella samhällen för sina medlemsorganisationer i Europa, bland annat de utpekade svenska organisationerna.

Svenska muslimska organisationer inom Muslimska brödraskapets inflytelsesfär poängterar inför svensk offentlighet att man vill vara med och spela en roll när det gäller att integrera nysvenskar och hjälpa till att forma det framtida Sverige i en positiv riktning, men man preciserar inte vad man menar med integration. Studerar man beslut från olika års deklarationer från det europeiska fatwarådet får man bilden att integration är identisk med muslimska brödraskapets vision för islam och muslimer och som förverkligas av utpekade organisationer.

I mina källor på arabiska finner jag också många personliga kontakter mellan ledande personer i den utpekade svenska huvudorganisationen och egyptiska och internationella organisationer. När man granskar olika interna dokument teologiskt, organisatoriskt och historiskt ser man hur det stämmer med hur ledande personer i de utpekade organisationerna har agerat.

Går man djupare in i dokumenten och källorna framträder bilden av dubbla budskap, eller det al-Qaradawi uttrycker som ”vita lögner”, för att skaffa sig en position och makt. Inför egna trosfränder i arabvärlden framställer svenska ledande personer i den utpekade organisationen bilden av Sverige som ett av de värsta exemplen, ett samhälle på fall som ”muslimer” ska rädda och ta över när det är dags. Medan man hos svenska myndigheter och kristna samfund talar om dialog och bekämpning av olika fobier, integration och jämlikhet.

- Ja vi har exempel i vår stadsdel, på pappret följer värdegrunder, i praktiken gör man det inte, utan stänger ute mnsk på olika sätt.

Hur stort är det här problemet?

-I de utsatta omårdena ett stort problem, vi har inte rätt siffror o rätt bedömningar,''

Den så kallade shariadomen i Solna tingsrätt som ledde till Centerns uteslutning av Ebtisam Aldebe aktualiserar kravet på alla partier att ta avstånd från den politiska ideologin islamism. Ett sådant öppet ställningstagande skulle åter göra religionskritik och fördömandet av religiös extremism möjlig utan rädsla för att exempelvis begå islamofobiskt värdegrundsbrott.

För islamisternas långa marsch genom institutionerna har understötts av politiker från alla läger. De folkvalda har så normaliserat islamismen och bidragit till brunsmetningen av protesterande sekulära muslimer som demokrater oberoende av färg och tro.
[...]
Så den stora frågan är hur och varför islamister blivit insläppta i organisationer och partier? Det beror nog inte endast på att forskare som Mattias Gardell legitimerat ideologin, dess organisationer och företrädare och lyckats misstänkliggöra kritiker med begreppet islamofobi.
[...]
För jag tror inte på naiva och okunniga politiker utan på medvetna strategier som förklaring.

Den socialdemokratiska föreningen Tro och solidaritet slöt exempelvis 1999 ett avtal med Sveriges muslimska råd och dåvarande ordförande Mahmoud Aldebe.
[...]
Och islamisternas politiska inflytande skulle växlas mot muslimer som röstar rätt.

Det är skrämmande att Sveriges partier i praktiken, likt Labour i England, satsat skattemiljoner på att skapa ett så kallat muslimskt civilsamhälle med självutnämnda representanter som i utbyte ska fösa valboskap mot röstlokalerna. Och att dessa fejkföreträdare för alla Sveriges muslimer inte ger ett vitten för den sekulära rättstat som närt dem i namn av värden som mångfald och demokrati.
[...]
Jag antar att det spekulativa valfiskandet också kan förklara det uteblivna officiella stödet från den partipolitiska vänsterfeminismen till de iranska kvinnornas hijabuppror. För sociala medier kommer inte att fyllas med bilder på vänsterpolitiker med sjalar på en pinne i solidaritet med de kvinnor som riskerar sina liv både där som här. De stöder inte en feministisk frihetskamp av fruktan för att stöta sig med en väljargrupp som ser barhuvade kvinnor som horor som förtjänar helvetet. Är inte politikernas rädsla en sorts islamofobi?