Religionsfrihet VS Yttrandefrihet

Det problem som ständigt dyker upp är hur vi i Sverige hanterar religion och religiösa trosuppfattningar. Sverige är ett sekulärt land och styrs av ett sekulärt tillvägagångssätt att styra landet. Vi har dock en lång kristen tradition bakom oss som ligger och pyr som en glöd bakom får sekulära fasad. Förmodligen är detta anledningen till varför vi ibland hanterar trosuppfattningar på ett mycket inkonsekvent sätt.

År 2010 vittnade media om en 28-årig muslimsk som inte fick en praktikplats. Vid mötet i maj år 2006 skulle mannen träffa en kvinnlig företagsrepresentant. När de skulle hälsa på varandra vägrade mannen att skaka hand med kvinnan och förklarade att hans religion förbjöd honom att vidröra kvinnor utanför familjen. Kvinnan förklarade att han kunde få möjlighet att tvätta sina händer, men för mannen var detta ej tillräckligt. Mannen fick aldrig någon praktikplats på företaget och enligt utsagon så ’’saknade han tillräcklig kompetens och erfarenhet’’.

Detta resulterade i att Arbetsförmedligen gav mannen 60,000 kronor i skadestånd.

Politikern Elisabeth Svantesson hamnade i blåsväder efter att information om att hon tidigare varit engagerad i Livets Ord läckt ut. Livets ord har bland annat uttalat sig kränkande om homosexualitet. Elisabeth var vid detta tillfälle även medlem i Kristet Center i Örebro. Kristet Center har också en mycket kränkande syn på homosexuella. Elisabeth fick behålla sin post inom Moderaterna.

Omar Mustafa, en politiker, anklagades för att det förbund han var medlem i hade bjudit in en antisemitisk talare. Detta resulterade i att han förlorade sin post inom Socialdemokraterna.


DISKRIMINERING
Till att börja med så blev den 28-årige muslimske mannen inte diskriminerad på grund av sin religion. Det är högst sannolikt att påstå att en person som säger till en arbetsgivare att hen vägrar skaka hand med vissa typer av människor riskerar att förlora chansen att få praktikplatsen oavsett om personen ifråga ärr muslim, kristen, eller ateist. Denna man förlorade inte chansen till jobb på grund av sin religion utan på grund av att han inte uppfyllde de krav som krävdes för praktikplatsen.

Det låter högst osannolikt att jag hade fått praktikplatsen om jag sade något liknande, som exempelvis att jag vägrar skakat hand med homosexuella, eller att jag vägrar skaka hand med religiösa. Att jag dessutom skulle få 60,000 i skadestånd låter onekligen extremt osannolikt, och ännu mer osannolikt låter det ifall att jag tillar att det inte är min religiösa trosuppfattning.

Dessvärre så tror jag att det undermedvetet hos vissa människor i samhället finns en orättfärdig och enormt inkonsekvent syn mot religiösa trosuppfattningar. Det är nämligen en sak att yttra sig nedvärderande om kvinnor för att ens religiösa trosuppfattning säger det, men en helt annan sak att yttra sig nedvärderande om kvinnor och inte att hänvisa till en religiös trosuppfattning.

Detta är en anledning till varför religionsfriheten rent praktiskt är överflödig. Vi har redan yttrandefrihet i Sverige och detta innefattar religionsfrihet. I ett rättvist samhälle ska ingen står över yttrandefriheten. Alla bör naturligtvis ha rätt att inte vilja skaka hand med kvinnor, homosexuella, eller mörkhyade, men ingen har rätt kräva att deras trosuppfattningar inte får ha några negativa konsekvenser för dem eller att de skall stå över samhällets grundlagar.


PRIVAT TRO
Som vi mycket väl vet så förlorade Omar Mustafa sin post för att han anklagades för att hans förbund (inte han själv alltså) har bjudit in en antisemitisk talare. Det ter sig för mig mycket märkligt att Elisabeth Svantesson inte förlorade sin post. Hon är en föredetta medlem av Livets Ord, och vid tillfället (vet ej hur det ser ut nu) så var hon medlem av Kristet Center, som avvisar homosexuella som ’’lever ut’’ sin läggning, det vill säga, homosexuella som inte lever i celibat.

En del människor menar att vi har rätt till vår privata tro utan att vi skall påverkas negativt inom politiken.

Min fråga är om detta är en rimlig utgångspunkt?

För det första: är det verkligen sant att all privat tro som inkluderar icke-demokratiska värderingar som exempelvis rasism eller homofobi, i praktiken respekteras? Är det möjligt för någon som tror på rasbiologi att få behålla sitt jobb som politiker? Eller syftar vi undermedvetet på att privat religiös tro skall respekteras?

För det andra: Om vår privata tro inte skall ha någon negativ påverkan på en svensk politikers arbete inom ett visst parti, hur kommer det sig att Omar Mustafa förlorade sin post men att Elisabeth Svantesson godtryckligt fick behålla sin post?

Min slutsats är härmed att Svea Rike är inkonsekvent i frågan om religionsfrihet och yttrandefrihet. Min åsikt är att antingen så skall alla trosuppfattningar behandlas lika av lagen oavsett om de är religiösa trosuppfattningar eller icke religiösa trosuppfattningar. Ingen trosuppfattning skall stå över den andra genom att särbehandlas. Ingen skall kunna åberopa religionsfrihet-kortet för att på så sätt särbehandlas och uttryckligen stå över svensk lagstiftning.

Förslag på diskussionsfrågor

Hur bör man hantera frågor som i exemplet med den 28-mannen?

Skall en persons privata tro påverka deras chanser inom arbetslivet?

Hur bör politiker som har antidemokratiska värderingar hanteras?

Religionsfrihet kan dra åt helvete, hade vi ett förbud mot dem tre våldsreligionerna Kristendomen, Islam och Judendomen hade allt vart så jävla bra.

Helt korrekt i sak, men är nödgad att informera eder om att 'hen' är en felskrivning då 'denne' är det korrekta ordet för att referera till en person där vi icke vet genus. 'Hen' är därmed inte bara en fånig ideologiskt laddad nymodighet utan också fullkomligt onödig i en rent praktiskt bemärkelse. Ett fult ord påhittat av skadade flickor som önskar de hade snopp.


Ja. Så borde 'samhället' ha sett på saken. Jag upplever dock inte att det i första hand är vår kristna tradition som (exklusivt) är att hålla till svars för den särbehandling (rörande just särbehandling) som muslimer (och vissa andra grupper) åtnjuter i Sverige.


Taget till sin spets så är "problemet" att religion respekteras över huvud taget. Paradigmen i ett sekulärt samhälle borde (givetvis) vara att 'sånt där trams får ni, i värsta fall, hålla på med hemma med lyset släkt - men drar ni ut vansinnet på allmän plats så spärrar vi in er tillsammans med resten av våra icke tillräkneliga medborgare'.
"Problemet" är alltså att man söker göra två icke-kompatibla företeelser kompatibla genom vackra ord, och just 'inkonsekvent behandling' av de olika avarter som därmed oundvikligen uppstår är endast mycket ytliga symptom på denna fundamentala logiska röta.


I den mån man inte kan hålla sin 'tro' till sängkammaren så kommer det att påverka vare sig samhället vill det eller inte. Arbetslivet är oftast en social dynamik mellan människor och vissa åsikter sinkar helt enkelt arbetet. Att förbjuda en arbetsgivare att ta detta i beaktning är vansinne.


Det är väljarnas sak att avgöra - är man av någon som helst annan uppfattning är man nämligen inte demokrat själv och bör omedelbart hålla käft.

Det är bisarrt att åsikter om religion ska ha ett särskilt skydd. Uppenbarligen är inte alla åsikter "lika mycket värda". Om man nu måste hålla på och lagstifta om åsikter och yttranden så bör rationella ståndpunkter ha företräde framför religiösa vanföreställningar.

Religionsfrihet är lika mycket friheten att tro på vilken religion som helst som friheten att inte tro. Hade vi inte haft religionsfrihet hade kanske nåt pucko fått för sig att förbjuda ateism och vända klockan tillbaka till 1800-talet, då många av de som flydde till Amerika gjorde det för att de tillhörde olika typer av frikyrkor och därmed blev förföljda av svenska staten. Kanske måste Sveriges ateister i så fall fly till andra länder i Europa, likt Irans kristna och sekulära högutbildade flydde landet när det blev islamistiskt i slutet av 70-talet?

Dessutom får man inte glömma statsateismen i länder som Sovjetunionen och Albanien. Vem som än förföljs kommer alltid att bli starkare i sin tro, och förbuden kommer att få totalt motsatt effekt. Därför är det bättre att låta folk tro vad man vill, och inte tro att man kan lagstifta bort något så starkt och viktigt som folks religiösa tro.

Sedan får det förstås inte leda till särlagstiftning och radikalisering, men det är något helt annat. Just radikalisering är för övrigt något som gynnas av förbud, då man skapar martyrer helt i onödan.

Religionsfriheten var väl urspungligen till för att hindra staten från att tvinga medborgarna att delta i religionsutövning. Alltså en begränsning av religiös verksamhet. Vi borde ta mer fasta på den aspekten. Ingen skall behöva stå ut med att få någon annans religionsutövande upptryckt i ansiktet.

Och respekt för religion finns inte ens på kartan.

Religionsfriheten i regeringsformen 2 kap 1 § p. 6 skyddar enbart mot religiös förföljelse av staten. Alltså inte i närheten av att skydda någon som tycker sig bli diskriminerad i 28 åringens fall. Istället handlar fallett om diskriminering p.g.a. religion. Det är två skilda saker som måste skiljas åt.

Skyddet från EKMR gäller inte heller för religionsfrihet i det här fallet. Istället får man i.s.f. gå på diskrimineringsskyddet. Tänkte bara säga det så ni vet vad ni ska diskutera om är diskrimineringsförbudet och inte religionsfriheten.

För övrigt är jag starkt tveksam till att 28 åringsfallet skulle hålla i HovR/HD eller ens i Europadomstolen.