Den svenska drogdebatten som kom av sig

För ett par år sedan var det ganska bra fart på den svenska narkotikadebatten. Gerhard Larsson presenterade sin rapport om förslag till en ny missbruksvård, tankesmedjan CATO publicerade tioårssummering av den Portugals mjuka linje, Kalifornien röstade om att legalisera cannabis och flertalet sydamerikanska presidenter lyfte frågan om en ny, internationell narkotikalagstiftning.

Maria Larsson fick backa både ett och två steg gällande substitutionsbehandling (som hon på bästa sändningstid i SVT:s Agenda berättade skulle bli mer tillgänglig) och massmedia avslöjade skandalen kring Narconon.

Nu, två delstatslegaliseringar senare, så verkar det ganska tyst. Då och då figurerar någon representant för stureplanscentern i TV och pratar sig varm om en reglerad cannabishandel, men frågan tycks i stort ha svalnat av rejält. Vad gäller missbruksvården så har åtminstone inte jag hört något intressant på ett bra tag.

Kom den svenska narkotikadebatten av sig?

Valdebatten kom emellan.

Man vågar inte ta debatten. Det har gått enorm prestige i att försvara The Swedish Way in absurdum.

För några år sedan skulle jag hålla med om den bedömningen, men inte längre. Sverige har tagit täten i en rad frågor som rör människors rättigheter och har idag världens kanske mest generösa invandringspolitik. Vi har omvärderat så många politiska områden att en omsvängning i narkotikapolitiken knappast skulle generera några höjda ögonbryn i vår omvärld.

Min personliga gissning är att den svenska opinionen är alldeles för ovillig att acceptera en mer tillåtande narkotikapolitik. Kanske är den rent av den sista frågan som opinionen faktiskt äger över politiker och media.

Nu har det blivit något fel i citatet eftersom det var jag som hade skrivit det där, nåja.

Tycker du verkligen att några riksdagspolitiker i dagsläget faktiskt tar debatten på en sansad nivå? Det är fortfarande samma sak fast med nya ord, det vill säga: drugs are bad, mmmkay... Tar man upp det här med sprutbytesprogram till exempel så blir det i 9 fall av 10 ett nej motiverat med något i stil med att "vi ska minsann inte uppmana människor till att injicera droger". Till och med Björn Fries har ändrat ställning i frågan men det är ändå ingen politiker som gör.

Viss tisslas det lite i ungdomsförbunden men tisslas är allt det gör och även om det är fantastiskt inför framtiden att det händer något men det betyder inte ens nästan att det kommer få något utslag i moderpartiet.

Det är ju Sveriges absoluta ignorans mot omvärlden i denna fråga och motvilja mot förändring som genererar höjda ögonbryn.


Snarare är det så att RNS ideologi fortfarande har grepp över opinionen inom riksdagen. Flera organisationer och myndigheter driver fortfarande agendan om ett "narkotikafritt" samhälle. Den folkliga uppfattningen har däremot svängt rejält, dock är svensken såpass försiktig och foglig att h*n inte kräver att politiken/politikerna rättar sig efter henom, snarare än tvärtom.

Antiknarklobbyn i Sverige är underskattad.

Jag skrev ett förslag på hur man förändrar den svenska narkotikapolitiken. Det är nog ganska enkelt, bara man trycker på rätt knappar.

(FB) Så här gör ni för att få CB legaliserat i Sverige

Den folkliga opinionen har faktiskt svängt något oerhört de senaste åren, i alla fall i de yngre generationerna. Kanske inte så att många är öppna för en fullskalig legalisering, men en hel del människor verkar i alla fall villiga att diskutera och utvärdera huruvida vår nuvarande nolltoleras mot (vissa) droger verkligen fungerar så bra.

Locket på precis som gällande den vansinniga asylpolitiken. Intressant är att båda influerats av extremvänstern, gällande narkotikapolitiken så var väl förbudsivraren Nils Bejerot en rabiat kommunist. Får ej ifrågasättas, att göra så är liktydigt med socialt självmord.

I och för sig var ju det svenska Vänsterpartiet det enda riksdagsparti som röstade nej till kriminalisering av eget bruk 1988 (då de ju hette Vänsterpartiet Kommunisterna) och straffskärpningen 1993. De har haft avkriminalisering som en punkt i deras officiella partiprogram sedan dess.

Min uppfattning är att vänsterpartiet i dagsläget faktiskt har den minst fascistiska hållningen gentemot missbrukare i riksdagen. Ingen slump att många gamla missbrukare röstar på Vänstern. Moderaterna är dom värsta. Moderaterna säger oftast NEJ till sprutbyte och för hårdare straff mot missbrukare.