Era mest smärtsamma kärlekssorger?

Spill it! Vad har fått er att bli hatiska, tycka att en snara i taket verkar tilltalande eller helt enkelt bara gjort att ni har gått vidare - en smärtsam erfarenhet rikare?

Och nej, jag har inte sökt. Och ja, jag ruttnar totalt om någon moderator kommer och smätter mig med handduken och gapar sök eller slänger min tråd. Grrr. För fan.

När min hustru totalnekade till att hon träffat en ny. Jag visste det direkt, alla tecken fanns där. Intresset för tatueringar, för att gå ut och roa sig varje helg, alltid med samma 'nya' kompis.

Men hon vägrade erkänna att det var nått, hävdade att jag var dum som var svartsjuk och att hon minsann inte förtjänade min misstro.

Inte ens när han skickade SMS och ville att hon skulle komma till henne en söndagkväll kl 2100 och kolla på video, kunde hon erkänna att nått var fel i vårat förhållande...

Så jag tvingade henne att erkänna, ordnade nytt boende och flyttade på en vecka. Inte en tår av sorg har jag fällt över denna totalfalska människa, det är hon inte värd.

EDIT: Insåg att det här inte handlade om kärlekssorg...

tur för dig att jag inte är mod här i S&S längre då.......

Jag har inte ännu upplevt så många relationer, och alltså då inte upplevt någon kärlekssorg... Jag är glad så länge det är på den vägen.

Finns en del kärlekssorg ute i samhället. Det är väl snart hälften av alla barn som har skilda föräldrar i sverige. Usch.

Jag lyckades spara över en save-fil till det första Final Fantasy en gång i tiden. Det var iofs inte kärlekssorg utan bara sorg vid närmare eftertanke. Annars har jag varit sorgfri.

Tillhör det förresten inte kotym att trådskaparen inleder med att själva besvara frågeställningen?

Mest smärtsamma är när exet drog med tre ungar.
Det var väntat men ändå hårt när det hände.
I samma veva så hände det en hel del livsavgörande till mesta delen negativa saker.
Här sitter jag nu styrkt av ovanstående händelser!
Men hoppas att det dröjer till nästa liv innan mitt liv återfår samma intensitet som då,

Har inte så värst stor erfarenhet av förhållanden. De gånger det varit som mest smärtsamt är nog när jag lyckats bli kär i helt fel flicka, någon kompis som inte riktigt haft liknande känslor för mig utan bara sett mig som vän (vilket jag alltid blir). Finns nog inget som smärtar så mycket som att dels se den personen vara kär och dels önska att man inte kände så själv (och hata sig själv för det), eftersom man faktiskt inte heller vill riskera vänskapen. Försöker numera undvika att bli förälskad alls (inte helt lätt, går bra ibland, sämre andra gånger) eftersom jag inte vill uppleva det igen.

Däremot det där med att hata känner jag inte igen mig i (bortsett från mig själv då, men det är okej). Blir sällan (aldrig?) arg när jag lyckas bli olyckligt kär, utan mest bara ledsen. Självmordstankar däremot, jo det har väl hänt.

Blir lite nyfiken på vad du har för upplevelser. Vad var det som fick dig att starta den här tråden?

Värsta som hänt var när min gymnasiekärlek och jag började träffa varandra några år efter gymnasiet och hon dör i en bilolycka två månader senare. Föraren i bilen överlevde....

Den tog hårt den händelsen och efter närmare 5 år lyckades jag känna samma känsla för någon. Ansåg att jag behandlat det på ett vettigt sätt, snackat med psykolog om skiten också, men det är först på senare tid som jag insett att jag lyckades skaka av mig det sista av den händelsen ca 5 år senare. Mådde piss varje sommar under den veckan då det hände.

I övrigt så va det rätt svårt när man blev dumpad av sitt X. Men nu 7 månader efter är det nog fan bland det bästa som hänt mig.

Träffade en underbar tjej i sommras, trist bara att hon bor i London för tillfället och flyttar till Paris i höst. Kommer bli tufft det här.......

Mest smärtsamma är när mitt ex dumpade mig och jag ett tag efteråt får reda på att hon har ett förhållande med min styvfar.
Och att de hade en relation medans vi var ihop och min mor fortfarande var gift med honom.

Har varit nära att åka och slå dem sönder och samman efter vissa incidenter men har kompisar som talat mig till rätta.

Idag så känner jag ingen smärta längre, men situationen har gjort att jag har svårt att lita på tjejer.

Jo, de ska även ha barn snart. Hoppas det blir något fel på barnet.

När jag var 19, efter 4 1/2 års förhållande lämnar min pojkvän mig helt utan förvarning. Två veckor senare är han tillsammans med en 6 år äldre arbetskamrat som han festat rätt mkt med innan han gjorde slut, även sovit där två ggr, dock med andra arbetskamrater närvarande.
Vid den åldern är man så jävla sårbar, så jag gick ner mig totalt efter det.

Träffade sedan en ny pojkvän, bara fem-sex månader senare (eller var det tre? kommer inte ihåg.), helt underbar ,störtkära båda två, han bad mig flytta in, vilket jag gjorde.
Det tog sju månader, sen började han uppföra sig konstigt. Han ville ha uppehåll helt plötsligt, det höll en vecka sen kom han och bad mig komma tillbaka, vilket jag gjorde.
En massa konstiga samtal och sms samt övernattningar hos hans chef senare så fattar jag att något är fel. Det visar sig att han under uppehållet satt på en arbetskamrat, "kommit på" att han älskar mig och ville ha mig tillbaka. Sen när hon visade sig vara kär i honom, och ringde mitt i nätterna, sms:ade och höll på, så föll allt. De ggr han sovit hos chefen hade hon varit inneboende där, och de hade sovit i samma säng. Vad jag vet gjorde de väl inget då, men man vet fan aldrig.

Vi gjorde slut (JAG) rätt snabbt, och vi höll väl kontakten ett tag. Tilsl den dag jag får reda på att "hon ska bara bo här några veckor, hon har ingen annanstans att bo.. Vi är bara kompisar."
Yeah right. Dra åt helvete. KK kallas det.
De var aldrig tillsammans, och idag har faktiskt han och jag rätt bra kontakt (p.g.a. andra omständigheter), om än väldigt sällan.

Tredje snubben som gjorde något sånt här mot mig, var jag inte bättre mot själv. Men det gjorde fortfarande ont. Han åkte till en vän i Uppsala för att tänka över en helg. Jag åkte till en vän jag var kär i och spenderade helgen där. Han hade egentligen varit hos ett internetragg och lekt dunderkär hela helgen.. Jag och mitt 'KK' är tillsammans än idag.

Pojken min ger mig hjärtesorg då och då ibland, dock inte pga fysiska grejjer, men det finns saker som sårar en lika mkt.. Speciellt som att min historia ser ut som den gör.

Gawd. Vissa män ÄR svin.

var är hagge?

Jag har bara haft olyckliga kärlekar än så länge, inget värt att ta upp

"smärtsamma kärlekssorger?"

Det finns väl inga "skojiga" kärlekssorger? Kärlek är smärta, alltid...


/Cody, som har haft många av dem...

Min mest smärtsamma kärlekssorg började på tåget och slutade i rätten fem år senare.