Roll spel -På det gamla goda sättet...

Jag saknar rollspelstiden när jag var 10-12 år och spelade, ett barns fantasti och inlevelseförmåga kan inte jämföras med en vuxen mäniskas sinne fullt av praktiska problem och tankar. Jag startade igång med ett par kamrater igen, men vi jobbar alla mycket och då blir rollspelandet en sak som lättast kan prioriteras bort när det enda man längtar efter är en god måltid och en varm säng. Men det är många fina minnen jag har från den tiden.

Kul att läsa om allas upplevelser och tankar.

Jag tycker nog nästan tvärtom när det gäller karaktärskoncepten. Min erfarenhet är att de blir mer och mer genomtänkta och nyskapande med tiden! Själv är jag oftast SL, och jag lägger märke till att mina SLPer har ett helt annat djup och personlighet än de hade på yngre dagar.

Men jag tror att den allra viktigaste förutsättningen för ett lyckat karaktärsgalleri är inspiration. Efter att jag läst bokserien A game of thrones, till exempel, förändrades min syn på vad som var en bra karaktär väldigt mycket. Sen läste jag Rigante-serien av Gemmell, och sedan dess har det blivit mycket lättare att sätta sig in i karaktärsdialoger.

Haha, ja det är rätt svårt att få till spelkvällar nu i vuxen ålder, men truppen är nu samlad och ikväll blir det Dungeons & Dragons!

Men fan vad man kan saknar gymnasieåren, när det spelades nästan varje helg och halva spelgruppen gravt bakfulla

Vad gäller rollspelen vs datorspelen så har jag inte fastnat för datorspel på samma sätt som rollspelen. Jag tror att det beror just på samspelet mellan spelarna sinsemellan och gentemot spelledaren, man skapade ju helt enorma världar som ingen dator kan simulera. Samt att alla spelkaraktärer blev ju helt unika, man kunde ju göra sina gubbar nästan som man ville.

Genomtänkta och nyskapande personligheter absolut, men jag tycker ändå att man just nu pressar spelens gränser. Speciellt när det gäller fantasyspel där arketypen magiker, krigare, tjuv etc betyder mer än vad den gör i realistiska spel.

Mina karaktärer blir ju mer och mer personer ju längre man spelar, det andra tar en passagerarplats. Men det känns ändå som det blir tjatigt att rolla sin 47e storstadssamuraj eller magiker om du förstår vad jag menar.

Min nuvarande EON karaktär är t.ex. av en arketyp jag aldrig skulle kunnat tänka mig att spela när vi började men det är nog den karaktär jag har haft roligast med hittils just för att han har mer av en personlighet + en ny arketyp. Men det kommer också att bli tjatigt om jag pressar vidare på det.

Helt enkelt så har fantasyspel kortare livslängd tror jag.

Dungeons & Dragons är ett spel som jag spelar mycket. Där finns det mycket att testa, mycket att kombinera och bygga på. Därför håller det länge (3.5).

Oj ja, det kan jag bara hålla med om! Vi kör systemlöst Storytelling-rollspel, och jag måste erkänna att jag aldrig har saknat "klasser" nämnvärt. Om något, så begränsar det karaktären eftersom det är så lätt att tänka fast sig i gamla inkörda banor.

En tjuv till exempel, ska vara girig och svekfull. Han ska ofta vara kvicktänkt och syrlig mot sina motspelare. Om man däremot lägger in tvetydigheter och paradoxer i tjuvens personlighet så blir tjuvkonceptet kanske mer intressant!

Eller vad sägs om en tjuv som mer påminner om Oliver Twist? En godhjärtad figur med ett sorgligt förflutet. Han kämpar mot ett drogmissbruk och kan inget annat än stjäla, som han blivit upplärd till från barndomen. Han är laglös, och kan inte längre skaffa sig ett hederligt arbete, fastän han kanske skulle vilja.

Nu kämpar han för att skaffa sig upprättelse och självrespekt genom att stjäla tillbaka artefakter och gods som stulits ur tempel av olika krigståg och rövarklaner. Bara ett ytligt exempel, men onekligen en karaktär med mer utvecklingspotential än många "klassiska" tjuvar.