Snubblade över detta, denna morgon...
http://www.dn.se/debatt/feministisk-...agen-mot-fred/
Jag vet inte om artikelförfattaren riktigt menar att vi kan avstyra något tredje världskrig genom att skicka in feministerna (eller kvinnor överlag) i beslutsfattandet kring internationella politiska konflikter, jag är faktiskt jävligt osäker på vad hen menar överhuvudtaget. Den som vill kan försöka dechiffrera artikeln skriven av den för mig okände heniten.
Jag undrar däremot vad som sker ifall dessa genusbaserade diplomatiska åtgärder inte fungerar, och kriget ändå bryter ut, gäller fortfarande principen om att andra hälften av befolkningen ska vara delaktiga? Ska kvinnor ut på fältet och panga på ryssar lika mycket som män? Vara vakna 2-3 dygn i sträck i upp till 40 minusgrader med knappt mer än bark att trycka i sig för näring? Tar "genusperspektivet" slut innan detta scenario uppenbarar sig?
Ursäkta mig i helvete, men ska kvinnor ut och lösa internationella diplomatiska konflikter genom att dela ut blåsjobb till vardera parter för att skapa harmoni och fred? Vad exakt är det i deras biologiska inre natur (som samtidigt förnekas av samma jävla genustroll) som gör att kvinnor bättre än män kan lösa konflikter? Särskilt när de ändå inte har samma incitament att undvika onödiga konflikter då de historiskt inte behövt göra mer än att ta hand om markservice så gott det går och eventuellt hjälpa till i vapenfabrikerna? Vilka är det som vill undvika krig mest av alla? Är manliga eller kvinnliga chefer bäst på att lösa konflikter inom och utanför sin organisation?
Ett citat som teaser (läs gärna hela artikeln):
Stadig vetenskaplig grund? Jag ser inte bifogandet av en enda källa eller ens en referens till en enda forskargrupp för stöd för hans uttalande. Vem är denna docent vid namn Robert Egnell?
För att styra upp diskussionen med en konkret frågeställning:
Är det en rimlig slutsats att feministisk utrikespolitik är den effektivaste vägen mot fred?
http://www.dn.se/debatt/feministisk-...agen-mot-fred/
Jag vet inte om artikelförfattaren riktigt menar att vi kan avstyra något tredje världskrig genom att skicka in feministerna (eller kvinnor överlag) i beslutsfattandet kring internationella politiska konflikter, jag är faktiskt jävligt osäker på vad hen menar överhuvudtaget. Den som vill kan försöka dechiffrera artikeln skriven av den för mig okände heniten.
Jag undrar däremot vad som sker ifall dessa genusbaserade diplomatiska åtgärder inte fungerar, och kriget ändå bryter ut, gäller fortfarande principen om att andra hälften av befolkningen ska vara delaktiga? Ska kvinnor ut på fältet och panga på ryssar lika mycket som män? Vara vakna 2-3 dygn i sträck i upp till 40 minusgrader med knappt mer än bark att trycka i sig för näring? Tar "genusperspektivet" slut innan detta scenario uppenbarar sig?
Ursäkta mig i helvete, men ska kvinnor ut och lösa internationella diplomatiska konflikter genom att dela ut blåsjobb till vardera parter för att skapa harmoni och fred? Vad exakt är det i deras biologiska inre natur (som samtidigt förnekas av samma jävla genustroll) som gör att kvinnor bättre än män kan lösa konflikter? Särskilt när de ändå inte har samma incitament att undvika onödiga konflikter då de historiskt inte behövt göra mer än att ta hand om markservice så gott det går och eventuellt hjälpa till i vapenfabrikerna? Vilka är det som vill undvika krig mest av alla? Är manliga eller kvinnliga chefer bäst på att lösa konflikter inom och utanför sin organisation?
Ett citat som teaser (läs gärna hela artikeln):
Citat:
En feministisk utrikespolitik är inte en missriktad idealism i en våldsam värld. Den är ingen ”kvinnofråga” och inget för mjukisar. En feministisk utrikespolitik står på en stadig vetenskaplig grund som visar att genderperspektiv och kvinnors deltagande leder till ökad effekt i våra strävanden efter fred, säkerhet och mänskliga rättigheter – nationellt, i närområdet och globalt.
Stadig vetenskaplig grund? Jag ser inte bifogandet av en enda källa eller ens en referens till en enda forskargrupp för stöd för hans uttalande. Vem är denna docent vid namn Robert Egnell?
För att styra upp diskussionen med en konkret frågeställning:
Är det en rimlig slutsats att feministisk utrikespolitik är den effektivaste vägen mot fred?