Psykiskt sjuka människor och politiska åsikter

Innan jag skriver något så vill jag bara poängtera att det är inte är menat som en attack mot psykiskt sjuka personer. Det är redan svårt nog att vara psykiskt sjuk i samhället. Det jag kritiserar är snarare de saker som leder fram till att psykiskt ohälsa ökar.

Man brukar ju rösta utifrån den situation som man själv befinner sig i. Rika personer röstar blått och fattigare röstar rött. Det fick mig att fundera över den ökade psykiska sjukdomen i samhället och vad det leder till för samhällsutvecklingen. Vid t.ex. en depression så påverkas ens tankar kraftigt av sjukdomen och gör att man tänker på helt andra vis än vad man skulle göra när man mår bra. Det värsta är om man saknar sjukdomsinsikt och tror att världen är lika rutten som den känns.

Jag brukar prata med personer som har rätt så spridda politiska åsikter och något som knyter samman både vänsterextrema, "PK-extrema", högerextrema, djurrättsfanatiker och extremfeminister är att de verkar sakna förmågan att vara rationella (har inte pratat med religiösa extremister som islamister och livets ord). Det handlar inte om politik, utan man använder politiken för att jaga någonting personligt. Kanske ger gruppen samhörighet, ett enkelt svartvitt tänkande som gör det lätt att definiera problemen i livet och ett enkelt mål som hela gruppen kan ställa sig bakom. Extremism ger trygghet och enkla svar.


Det som oroar mig är hur samhället i framtiden kommer påverkas av att unga mår allt sämre.

Detta handlar dock inte om psykisk sjukdom i medicinsk mening utan om att samhällets ökande komplexitet och automatisering gör att ribban för arbetsmarknaden hela tiden höjs. Folk som på farfars tid hade setts som fullt arbetsföra ("han saknar läshuvud, han får börja som springpojke") klarar inte av dagens krav och måste därför sjukskrivas, förtidspensioneras, eller i bästa fall anställas med lönebidrag.

Att fler och fler inte behövs i samhället kommer säkerligen att leda fram till mer extrema åsikter men frågan är om det leder nånvart eller att folk bara blir passiviserade bidragsberoende vrak.

Du har helt rätt i, att extremister saknar förmågan - eller... de kanske snarare saknar viljan - att vara rationella.

Den som är rationell inser, att det finns *begränsningar* för vad man kan åstadkomma mha *acceptabla* metoder och därför finns det begränsningar för vad man BÖR göra.

Med utgångspunkt från extremisters irrationalitet, så postulerar somliga, att extremister är jag-svaga personer, som försöker kompensera för något som de saknar i sin personlighet eller saknar i sitt eget liv. Det du skriver verkar vara i samma stil:


Jag är personligen rätt skeptisk till att extremister i genomsnitt skulle vara MER jag-svaga eller MER trygghetssökande än icke-extremister.

Extremister är ff.a. hänsynslösa... och enl. min erfarenhet så är hänsynslösa personer inte primärt varken mer jag-svaga eller mer trygghetssökande.

Vänsterextremister brukar ofta projicera sin egen oduglighet på nån, något annat, oftast USA, borgare, SD, vita heterosexuella män etc. Oftast lider dessa av en kombination personlighetsstörning och psykiatriska problem.

Tror mer det handlar om att människan tvingas kompromissa sin egen tillvaro för att kunna uppfylla samhällets krav. Idag går ju det mesta också ut på att bara jobba 8 h per dag men det är inte så mycket fokus på vad man uppnår eller om arbetet är rationellt eller effektivt. Folk blir också rätt så hjärntvättade genom hela skolgången och lär att anpassa sig eller få ett straff. Problemet är att vi saknar mål och mening i livet där allting bara rullar på i samma ekorrhjul. Samtidigt hänger mycket på individen själv att kunna uppnå sina mål och det finns möjligheter idag som tidigare generationer bara kunde drömma om.

Politik liksom det mesta i livet är en typ av spel där anpassning krävs och anpassning sker till den som har makten och vad den bestämmer är normativt. Politiken drar också till sig individer som ställer upp på detta och också kan identifiera sig med den kulturen och på så sätt blir det väldigt indoktrinerat. Frågan är väl om det inte alltid har varit så och speciellt i Sverige?

Det resonemanget får mig att tänka på utbrända akademiker. Tittar man lite närmare på dem brukar det komma fram att det är personer som försökt göra karriär för att kompensera för jobbig barndom mm.

Hade en bekant som som på högstadiet fick för sig att forska på läkemedel för att bevisa att hon var smartare än mobbarna. När hon 7-8 år senare var klar med universitetet och började jobba på ett läkemedelsbolag kom beskedet att verksamheten skulle outsourcas till något låglöneland och hon fick ett nervöst sammanbrott.

Sicket sammanträffande att det även faller inom ramen om man slår ihop V, MP och FI.

Kan väl själv erkänna att min politiska inriktning i viss mån är påverkad av att jag medvetet sorterar bort min empati, ty annars består merparten av min vardag av att tycka synd om mig själv, tycka synd om barnen i afrika, anse att jag är värdelös för att jag inte kan rädda alla i hela världen och allt det där etnomasochistiska man får lära sig i skolan.
Känns mycket bättre att helt enkelt må lite mindre och istället kunna fokusera på att finnas för min familj, göra min flickvän glad och förklara för andra varför svensk välfärd är till för svenskar och inte för alla sämre ställda satar i precis hela världen.