Måste skriva av mig lite (sambon har en livskris)

Hon är det bästa som har hänt mig och skulle göra allt för att få en till chans. Min bearbetning går ju ut på att försöka glömma så det blir så spretigt i huvudet nu.

Ja, det är otroligt svårt. Samtidigt som man känner sig riktigt dålig inombords så visar man sig stark och slänger på ett leende. Jag gjorde samma sak när exet var här och hämtade sina saker. Jag kände dock att jag inte behövde hjälpa till att bära några saker så jag tog en dusch och satt på balkongen medan dom lastade bilen.

Måste också säga att i mitt fall var det ganska skönt att hon hämtade sina saker. Det hade ändå tagit två månader och jag frågade mig själv många gånger om jag bara skulle slänga ut allting. Men det hade jag inte mage till att göra. Hon hade sånt extremt psykologiskt övertag av att ha sakerna kvar här och det gick inte att komma ifrån tanken att hon kanske väntade för att hon var osäker. Sen när hon slutligen "glömde" saker här på ett väldigt uppenbart ställe så kom jag in på samma tankebanor igen. Att hon själv kände sig lost och ville ha någon sorts hållhake på en. Men dom tankarna har jag kunnat släppa nu och ser det som att om det skulle vara så så är hon ett ännu större svin än vad jag tidigare tänkt, hehe.

Var stark, Berne88! Det blir sakta men säkert bättre! En sorgeprocess tar olika lång tid för olika människor, men vi kommer alla tillbaka.