DN trakasserar oppositionell journalist (Julia Caesar/Barbro Jöberger)

Klockan är kvart över tre på eftermiddagen. Jag sitter och pratar med en väninna på Skype när det knackar på dörren. Nu har jag lärt mig att alltid ha dörren låst och nyckeln på insidan. Jag måste alltid vara på min vakt. Bilen är också alltid låst.

Genom en springa i köksfönstret ser jag en okänd man på trappan utrustad med kamera med ett långt objektiv. Jag förstår direkt vad det är frågan om. Går tillbaka till min fåtölj och fortsätter prata med min väninna. Jag har inte för avsikt att öppna dörren och släppa in de objudna besökarna.

Han står där och vrålstirrar på mig

Det lilla huset är i ett plan och har fönster åt alla håll. Rummet där jag sitter har inga gardiner. Det finns ingenstans jag kan gömma mig. Jag är helt oskyddad för insyn.

Mannen med kameran ställer sig tätt intill ett stort fönster som vetter rakt in mot den plats där jag sitter. Han står på 2-3 meters avstånd och vrålstirrar in på mig. Han stirrar länge. Senare ska jag ge hans signalement till Polisen: Han är blond, något över medellängd, har markerade, modebetonade mörka glasögonbågar och är klädd i en ljus t-shirt som det står MALMÖ på.

Står utanför fönstret och gestikulerar och skriker

När jag ser hans t-shirt förstår jag att han inte är ensam. Han har Niklas Orrenius med sig. Jag förstår att de båda har rest från Malmö under dagen med avsikt att utsätta mig för ännu ett oönskat hembesök. Det fjärde.

Fotografen kommer tillbaka till fönstret gång på gång och ställer sig och stirrar rakt in på mig. Hans blick är oerhört aggressiv. Han är uppenbart frustrerad och förbannad över ett uteblivet knäck. Gång på gång gestikulerar han att jag ska öppna dörren.

Sedan ställer sig även Niklas Orrenius vid fönstret och gestikulerar och skriker. Jag försöker fortsätta samtalet med min väninna, som blir lika chockad som jag över vad som händer. Hon vet att jag är förföljd, nu får hon uppleva det online. De båda männen står och stirrar, gestikulerar och skriker utanför fönstret i 30 minuter. När de ger upp är klockan 15.45.

Jag sitter kvar och skakar i hela kroppen
Jag sitter kvar i fåtöljen och skakar i hela kroppen. Jag är i chock. Jag är mycket tacksam för att min väninna finns kvar på Skype och att jag kan prata med henne i mitt upprivna tillstånd.

Jag känner mig fruktansvärt utsatt och skyddslös. Jag är ensam. Inga närboende grannar. Jag är kvinna. Jag är 70 år gammal och har flera funktionshinder. Jag medicinerar för hjärt-kärlsjukdom och ett knippe andra sjukdomar. Huset är handikappanpassat för att jag ska kunna bo där.