Ålder: 19
Längd / vikt: 190 / 95
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis
Dos: 2,5-4g B/B+ Cubensis torkade
Klockan var halv två på en onsdag, var hemma pga. att jag var lite sjuk och mitt jobb inte tillåter att man jobbar om man är lätt febrig. Jag var även rätt så uttråkad.
Så vad gör man om man är uttråkad, lite modig (?) och har en påse svamp liggandes? Jo, man käkar lite av de!
Jag hade en gång tidigare käkat svamp, men då åt jag 3 gram utan att få någon effekt öht. Måste ha varit en dålig batch. Men sak samma, de jag tydligt minns från de 3 grammen var att de smakade ve och fasa. Nåja, nog om de, här kommer tripprapporten!
13.30 Jag plockar fram min påse och tar upp c:a 1 gram, minns att de smakade fan sist så jag strossar bort till köket och hämtar ett glas grapefruktjuice. Återvänder till mina svampar, slänger in dem i munnen, tar en sip av min juice och börjar tugga. Jag tuggar och tuggar tills de bara är en kletiga massa och sväljer de, sen väntar jag snällt på att de ska börja.
13.45 Har inte hänt något än, av någon anledning har jag fått för mig att de ska ta 10-15 minuter innan man börjar känna effekt. Så smart som jag är plockar jag fram påsen igen och slänger ihop vad jag skulle gissa på är 2-3gram, gör om samma process med att tugga och dra i mig lite juice för å slippa smaken. Sedan är de bara att ta sig ut med hunden.
Inga fler tidsstämplar nurå
Hunnit gå i kanske 5 minuter innan jag märker att marken rör sig i vågor i 10-15 sekunder i stöten och sen blir allt normalt igen i 30 sekunder. De är nästan vindstilla ute och eftermiddagsolen steker på lite behagligt, märker att alla färger börjar bli lite intensivare. Ett inre lugn sänker sig över mig och jag fortsätter gå, tänkandes att de inte kommer bli mer än såhär. Oj vad fel man kan ha
Sekunden jag kommer innanför dörren till huset så börjar jag le å fnissa för mig själv. Fnissandet övergick snart i skratt och i vanlig ordning så fattade jag ingenting! Men plötsligt så slutade skrattandet och jag blev helt klar i tankarna igen, mycket märkligt.
Denna klarhet var dock inte långvarig, å plötsligt så kände jag hur jag började le igen. Men leendet var inte heller långvarigt, utan försvann och allt blev klart igen. Skiftade mellan att skratta och inte förstå något och att vara helt klar i säkert 2-3 minuter innan min hjärna ställde in sig på att bra må bra.
Jag slänger iväg en blick mot min blåa vägg som är lätt texturerad. Alla detaljerna i texturen blev glasklara och den blåa färgen var väldigt... Blå. Onaturligt blå. Väldigt vackert.
Jag studerar väggen en stund innan mitt tak fångar min blick, och herre jävlar! Till saken hör att jag har ett trätak med väldigt mycket naturliga mönster i, och dessa mönster började nu röra på sig, flätas samman, krympa, växa, komma närmare mig, försvinna bort från mig.
De blev alldeles för mycket för min stackars oerfarna hjärna, kände mig trängd så att säga.
Så de var bara att försvinna ut!
På med en hoodie, mysiga harembyxor å joggingskor, sen va de ut å vandra!
Trodde jag iallafall. Så fort jag kommer ner för trappan känns de som att jag måste spy, så snabbt som sören in på toaletten och vänta på att man ska spy. När inget hänt på 2 minuter så gav jag upp och gav mig ut, vilket visade sig vara de smartaste jag hade gjort idag.
Väl ute så känner jag mig fri igen. Allt är så öppet och det finns inget som kan stoppa mig!
Alla färger är väldigt mycket klarare, mycket "färgigare" så att säga. Ni som tagit psykadeliska vet vad jag menar!
Nåväl, jag hinner gå i kanske 2-3 minuter innan jag börjar hulka igen och väntar på att spy. Åter en gång så kom inget upp. Återupptar mitt äventyr och låter mitt sinne leda vägen, och just denna vägen ledde ut över en åker. Medans jag går över åkern känner jag ett lätt illamående och blir även faschinerad över alla former, färger och detaljer i marken. Helvete vad coolt tänker jag!
Åkern är nu passerad och övergår istället till en liten äng, på denna lilla ängen ser jag en plats som är lite ljusare och det känns bara så in i helvetes rätt att lägga sig ner just där, så de gör jag. Även detta skulle visa sig vara en av de smartare sakerna jag gjorde den dagen.
Lägger mig på rygg med armarna ut, lite som om jag blev korsfäst, och bara känner hur jag nu är fastförankrad i marken. Jag tittar upp på molnen och fashineras över hur de smälter ihop med varandra, hur kontrollerat fast ändå kaotiskt de rör sig. Men detta varade inte länge, för plötsligt så kändes de som att de bara blev för mycket.
Jag blundade i hopp om att finna ro, en paus ifrån hallucinationerna, men icke. När jag slöt ögonen så började mönster och färger uppenbara sig. Först abstrakta 2D former som konstant rörde sig, bytade form och färg, och sedan 3D former som snurrade in sig genom sig själva. Helvete, detta kaos ska jag behöva stå ut med i minst 3-4 timmar till? Fan har jag gett mig in på?!
Öppnar ögonen igen och är smått panikslagen, vad ska jag göra, jag har ingen kontroll, jag kan inte röra mig, eller kan jag det? Allt rör sig för mycket, de är ett kaos utan struktur. Vad händer?!
Tankarna rusade genom huvudet, snabbare och snabbare. Paniken växte sig allt starkare och starkare, hallucinationerna blev bara intensivare och intensivare, illamåendet var överväldigande.
Tid upphörde att existera, det känndes som att timmar, dagar, veckor, år, millenium bara flög förbi och jag var fast här, oförmögen åt att göra något åt det. Att jag vilken sekund som helst skulle slitas isönder utav kosmiska krafter.
Rädsla.
-poff-
Plötsligt så försvann allt vad panik och illamående heter. Inga negativa tankar eller känslor existerade. Ett lugn olikt något annat jag kännt innan la sig över mig. Mitt sinne var helt stilla, min andning var kontrollerat, mitt hjärta slog harmoniskt.
Det var nästan som att alla negativa känslor och tankar hade slagits ihop till en klump inom mig, bara ökat och ökat i massa tills den nådde en kritisk punkt där den exploderade. Inte helt olikt hur en stjärna avslutar sitt liv i en supernova, upphörde existensen av mina negativa tankar och känslor bara sådär.
Boom.
Ett statiskt ljud hördes, inte helt olikt de från lysrör på gammla sjukhus. Ljudet var dock inte ensamt, utan det följde med en typ av inre varm vibration som spred sig från mitten av kroppen ut i alla lemmar. De gick i vågor, pulserande.
Det var inte heller helt svart bakom ögonen, utan intensiva och lätt färgade mönster, röda och svarta för det mesta, visade sig. Dessa skiftade mellan 2D och 3D, och ett mellanting mellan 2D och 3D.
Mitt bland alla färger och former fanns dock ett vitt ljus, och så fort jag försökte fokusera på de så försvann det och mina ögon öppnades.
Whoa... De var de ända jag kunde säga när jag öppnade ögonen. Molnen hade ändrats sen sist, allt fick ett helt annat flow. Några fåglar kvittrade i närheten, och deras sång ekade i mitt huvud likt regndroppar på en stilla sjö. Varje fågels kvittrande ekade i mitt huvud tills det sakta å stilla dog ut, det var naturens egen sång.
Solen stekte fortfarande på rätt så skönt, en tröska körde runt i närheten, molnen flög vidare, luften var sådär lagom sval, det kom en vindpust då och då, och gräset är verkligen grönare på andra sidan. Min kropp, mitt sinne och universum var allt i perfekt balans och harmoni.
Life is good.
Sen började de, först som ett lätt fnissande och sen ett okontrollerat skratt!
Skratta eller gråta? Både och? Varför gråter jag ens? Helvete vad allt är vackert!
Det var tårar av glädje, eufori, harmoni, uppskattning, acceptans... Det är en väldigt vacker värld vi lever i, och vi borde verkligen uppskatta den mer än vad vi gör.
Jag lutade huvudet bakåt, fortfarande liggandes på rygg, och det skapade en effekt som lättast beskrivs som att allt var omvänt. Jag var fast uppe på marken och gravitationen höll mig ifrån att trilla ner i himlen. Det påminde lite om ett hav, och då kom jag på att vi faktiskt springer runt i ett hav av gas.
Science, bitch.
Jag låg kvar där och förundrades över hur vacker naturen är i säkert 2-3 timmar, klockan hade tydligen hunnit bli 6.
Studerade mina händer, mitt ansikte, gräset, molnen, träden. Hur känns jag, hur känns gräset?
Varför har det en sån textur? Rör de sig verkligen sådär?
Whoa.
När jag tillslut började gå neråt till ett mer nyktert sinnestillstånd igen så klarade jag äntligen att resa mig upp. Herre vad de var skönt! Jag kände mig som en helt ny person. Mindre bekymmer än innan, mycket lättare, friare, mer upplyst. Jag kände mig fylld med lycka och energi, allt var så jävla bra! Så telefonen for fram och lite musik börjades spela, Bakermat - Teach me, om jag inte minns fel.
Efter att ha slått en sjua så började jag gå hemmåt, väl framme (2-3 minuters gång) så for jag in i trädgården och förundrades över hur vackert allt var, alla färger och skuggor, hur otroligt vackert eftermiddags / kvälls solen lös upp allt. Hur varmt allt såg ut att vara.
Jag gick sedan genom trädgården och såg en massa coola mönster uppenbara sig bland lövverken.
Fortsatte ut på vägen, solen stekte i ansiktet på mig och åkrarna som var nyskördade bara löst upp något så otroligt vackert!
Efter att jag tagit mig hem igen så hände inte mycket mer.
Alla färger var fortfarande mycket klarare, och jag var otroligt välmående och lugn.
Tankar
Jaa, vad ska jag säga... Det var en ny upplevelse.
Har även märkt att jag är mycket gladare även nu, 4 dagar efter trippen. Jag ler mer än vanligt, och får typ helt sjuka feelgood känslor lite då och då, så jag tänker inte klaga!
Detta var ju då även min första resa, som dessutom var helt oplanerad och oförberedd, så set och setting var kanske inte helt optimal. Eller så blev den det, vem vet.
I vilket fall som helst så ser jag iallafall fram emot nästa resa, då jag tänkte ta de jag har kvar (6-7g ish).
Längd / vikt: 190 / 95
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis
Dos: 2,5-4g B/B+ Cubensis torkade
Klockan var halv två på en onsdag, var hemma pga. att jag var lite sjuk och mitt jobb inte tillåter att man jobbar om man är lätt febrig. Jag var även rätt så uttråkad.
Så vad gör man om man är uttråkad, lite modig (?) och har en påse svamp liggandes? Jo, man käkar lite av de!
Jag hade en gång tidigare käkat svamp, men då åt jag 3 gram utan att få någon effekt öht. Måste ha varit en dålig batch. Men sak samma, de jag tydligt minns från de 3 grammen var att de smakade ve och fasa. Nåja, nog om de, här kommer tripprapporten!
13.30 Jag plockar fram min påse och tar upp c:a 1 gram, minns att de smakade fan sist så jag strossar bort till köket och hämtar ett glas grapefruktjuice. Återvänder till mina svampar, slänger in dem i munnen, tar en sip av min juice och börjar tugga. Jag tuggar och tuggar tills de bara är en kletiga massa och sväljer de, sen väntar jag snällt på att de ska börja.
13.45 Har inte hänt något än, av någon anledning har jag fått för mig att de ska ta 10-15 minuter innan man börjar känna effekt. Så smart som jag är plockar jag fram påsen igen och slänger ihop vad jag skulle gissa på är 2-3gram, gör om samma process med att tugga och dra i mig lite juice för å slippa smaken. Sedan är de bara att ta sig ut med hunden.
Inga fler tidsstämplar nurå
Hunnit gå i kanske 5 minuter innan jag märker att marken rör sig i vågor i 10-15 sekunder i stöten och sen blir allt normalt igen i 30 sekunder. De är nästan vindstilla ute och eftermiddagsolen steker på lite behagligt, märker att alla färger börjar bli lite intensivare. Ett inre lugn sänker sig över mig och jag fortsätter gå, tänkandes att de inte kommer bli mer än såhär. Oj vad fel man kan ha
Sekunden jag kommer innanför dörren till huset så börjar jag le å fnissa för mig själv. Fnissandet övergick snart i skratt och i vanlig ordning så fattade jag ingenting! Men plötsligt så slutade skrattandet och jag blev helt klar i tankarna igen, mycket märkligt.
Denna klarhet var dock inte långvarig, å plötsligt så kände jag hur jag började le igen. Men leendet var inte heller långvarigt, utan försvann och allt blev klart igen. Skiftade mellan att skratta och inte förstå något och att vara helt klar i säkert 2-3 minuter innan min hjärna ställde in sig på att bra må bra.
Jag slänger iväg en blick mot min blåa vägg som är lätt texturerad. Alla detaljerna i texturen blev glasklara och den blåa färgen var väldigt... Blå. Onaturligt blå. Väldigt vackert.
Jag studerar väggen en stund innan mitt tak fångar min blick, och herre jävlar! Till saken hör att jag har ett trätak med väldigt mycket naturliga mönster i, och dessa mönster började nu röra på sig, flätas samman, krympa, växa, komma närmare mig, försvinna bort från mig.
De blev alldeles för mycket för min stackars oerfarna hjärna, kände mig trängd så att säga.
Så de var bara att försvinna ut!
På med en hoodie, mysiga harembyxor å joggingskor, sen va de ut å vandra!
Trodde jag iallafall. Så fort jag kommer ner för trappan känns de som att jag måste spy, så snabbt som sören in på toaletten och vänta på att man ska spy. När inget hänt på 2 minuter så gav jag upp och gav mig ut, vilket visade sig vara de smartaste jag hade gjort idag.
Väl ute så känner jag mig fri igen. Allt är så öppet och det finns inget som kan stoppa mig!
Alla färger är väldigt mycket klarare, mycket "färgigare" så att säga. Ni som tagit psykadeliska vet vad jag menar!
Nåväl, jag hinner gå i kanske 2-3 minuter innan jag börjar hulka igen och väntar på att spy. Åter en gång så kom inget upp. Återupptar mitt äventyr och låter mitt sinne leda vägen, och just denna vägen ledde ut över en åker. Medans jag går över åkern känner jag ett lätt illamående och blir även faschinerad över alla former, färger och detaljer i marken. Helvete vad coolt tänker jag!
Åkern är nu passerad och övergår istället till en liten äng, på denna lilla ängen ser jag en plats som är lite ljusare och det känns bara så in i helvetes rätt att lägga sig ner just där, så de gör jag. Även detta skulle visa sig vara en av de smartare sakerna jag gjorde den dagen.
Lägger mig på rygg med armarna ut, lite som om jag blev korsfäst, och bara känner hur jag nu är fastförankrad i marken. Jag tittar upp på molnen och fashineras över hur de smälter ihop med varandra, hur kontrollerat fast ändå kaotiskt de rör sig. Men detta varade inte länge, för plötsligt så kändes de som att de bara blev för mycket.
Jag blundade i hopp om att finna ro, en paus ifrån hallucinationerna, men icke. När jag slöt ögonen så började mönster och färger uppenbara sig. Först abstrakta 2D former som konstant rörde sig, bytade form och färg, och sedan 3D former som snurrade in sig genom sig själva. Helvete, detta kaos ska jag behöva stå ut med i minst 3-4 timmar till? Fan har jag gett mig in på?!
Öppnar ögonen igen och är smått panikslagen, vad ska jag göra, jag har ingen kontroll, jag kan inte röra mig, eller kan jag det? Allt rör sig för mycket, de är ett kaos utan struktur. Vad händer?!
Tankarna rusade genom huvudet, snabbare och snabbare. Paniken växte sig allt starkare och starkare, hallucinationerna blev bara intensivare och intensivare, illamåendet var överväldigande.
Tid upphörde att existera, det känndes som att timmar, dagar, veckor, år, millenium bara flög förbi och jag var fast här, oförmögen åt att göra något åt det. Att jag vilken sekund som helst skulle slitas isönder utav kosmiska krafter.
Rädsla.
-poff-
Plötsligt så försvann allt vad panik och illamående heter. Inga negativa tankar eller känslor existerade. Ett lugn olikt något annat jag kännt innan la sig över mig. Mitt sinne var helt stilla, min andning var kontrollerat, mitt hjärta slog harmoniskt.
Det var nästan som att alla negativa känslor och tankar hade slagits ihop till en klump inom mig, bara ökat och ökat i massa tills den nådde en kritisk punkt där den exploderade. Inte helt olikt hur en stjärna avslutar sitt liv i en supernova, upphörde existensen av mina negativa tankar och känslor bara sådär.
Boom.
Ett statiskt ljud hördes, inte helt olikt de från lysrör på gammla sjukhus. Ljudet var dock inte ensamt, utan det följde med en typ av inre varm vibration som spred sig från mitten av kroppen ut i alla lemmar. De gick i vågor, pulserande.
Det var inte heller helt svart bakom ögonen, utan intensiva och lätt färgade mönster, röda och svarta för det mesta, visade sig. Dessa skiftade mellan 2D och 3D, och ett mellanting mellan 2D och 3D.
Mitt bland alla färger och former fanns dock ett vitt ljus, och så fort jag försökte fokusera på de så försvann det och mina ögon öppnades.
Whoa... De var de ända jag kunde säga när jag öppnade ögonen. Molnen hade ändrats sen sist, allt fick ett helt annat flow. Några fåglar kvittrade i närheten, och deras sång ekade i mitt huvud likt regndroppar på en stilla sjö. Varje fågels kvittrande ekade i mitt huvud tills det sakta å stilla dog ut, det var naturens egen sång.
Solen stekte fortfarande på rätt så skönt, en tröska körde runt i närheten, molnen flög vidare, luften var sådär lagom sval, det kom en vindpust då och då, och gräset är verkligen grönare på andra sidan. Min kropp, mitt sinne och universum var allt i perfekt balans och harmoni.
Life is good.
Sen började de, först som ett lätt fnissande och sen ett okontrollerat skratt!
Skratta eller gråta? Både och? Varför gråter jag ens? Helvete vad allt är vackert!
Det var tårar av glädje, eufori, harmoni, uppskattning, acceptans... Det är en väldigt vacker värld vi lever i, och vi borde verkligen uppskatta den mer än vad vi gör.
Jag lutade huvudet bakåt, fortfarande liggandes på rygg, och det skapade en effekt som lättast beskrivs som att allt var omvänt. Jag var fast uppe på marken och gravitationen höll mig ifrån att trilla ner i himlen. Det påminde lite om ett hav, och då kom jag på att vi faktiskt springer runt i ett hav av gas.
Science, bitch.
Jag låg kvar där och förundrades över hur vacker naturen är i säkert 2-3 timmar, klockan hade tydligen hunnit bli 6.
Studerade mina händer, mitt ansikte, gräset, molnen, träden. Hur känns jag, hur känns gräset?
Varför har det en sån textur? Rör de sig verkligen sådär?
Whoa.
När jag tillslut började gå neråt till ett mer nyktert sinnestillstånd igen så klarade jag äntligen att resa mig upp. Herre vad de var skönt! Jag kände mig som en helt ny person. Mindre bekymmer än innan, mycket lättare, friare, mer upplyst. Jag kände mig fylld med lycka och energi, allt var så jävla bra! Så telefonen for fram och lite musik börjades spela, Bakermat - Teach me, om jag inte minns fel.
Efter att ha slått en sjua så började jag gå hemmåt, väl framme (2-3 minuters gång) så for jag in i trädgården och förundrades över hur vackert allt var, alla färger och skuggor, hur otroligt vackert eftermiddags / kvälls solen lös upp allt. Hur varmt allt såg ut att vara.
Jag gick sedan genom trädgården och såg en massa coola mönster uppenbara sig bland lövverken.
Fortsatte ut på vägen, solen stekte i ansiktet på mig och åkrarna som var nyskördade bara löst upp något så otroligt vackert!
Efter att jag tagit mig hem igen så hände inte mycket mer.
Alla färger var fortfarande mycket klarare, och jag var otroligt välmående och lugn.
Tankar
Jaa, vad ska jag säga... Det var en ny upplevelse.
Har även märkt att jag är mycket gladare även nu, 4 dagar efter trippen. Jag ler mer än vanligt, och får typ helt sjuka feelgood känslor lite då och då, så jag tänker inte klaga!
Detta var ju då även min första resa, som dessutom var helt oplanerad och oförberedd, så set och setting var kanske inte helt optimal. Eller så blev den det, vem vet.
I vilket fall som helst så ser jag iallafall fram emot nästa resa, då jag tänkte ta de jag har kvar (6-7g ish).
__________________
Senast redigerad av TitanUranus 2015-09-13 kl. 20:16.
Senast redigerad av TitanUranus 2015-09-13 kl. 20:16.
