Samsänd SvT Debatt med Sverige och Danmark om flyktingpolitik

Överaskande att Stockholm bryr sig om våra grannländer och broderfolk. Nya tag. Det kommer att bli pinsamt när DN skadade södermalmare skall debattera med Köpenhamnare. Södermalmare förstår inte ens kritiken.

Framförallt är ju Danmark oerhört misstolkat av den svenska mediepolitiska eliten som ser Danskarna som konservtiva elakingar. Inget kan vara mer fel. I Danmark accepterar man tex sociala experiment som christiania. Man hade tidigare en kvinnlig kultuirmnister som var mycket bekymrad över att Red Light kvarteren i Köpenhamn höll på att försvinna "En riktig stad skall ha sådana kvarter" (I Sverige fick 08-horjägarna Korsås och Aschberg stora journalistpriset) Svenskarna ser sig som evigt goda och ex sexualöppna. Inget kan vara mer fel. Sexualmoralistiskt är Sverige tom snäppet värre än det katolska irland. I Köpenhamn bussar man även tex runt invandrarbarn till de finare skolorna. Otänkbart i Stockholm. I Köpenhamn vet man att man är en liten skitstad i Europas utkant. - I Stockholm strax söder om polcirkeln är man second to New York.

Det skall onekligen bli kul och se godhetsapostlarnas kamp mot det "Onda". Godhetsapostlarna i Sverige vet inte ett skit om Danskarna och Dansk kultur. Det enda dom vet har de läst i DN.

Tror ni att SvT ordnar en debatt med annat än att alla deltagare (utom högst en) tycker likadant? Deltagarna lär ju vara noga utvalda, och de danska kommer antagligen inte spegla vad vanligt folk i danmark tycker.

Även om svensksidan får smisk på torsdag så tror jag inte de kommer märka av det ett dugg eftersom de kommer vara så höga på sin egen godhet och sin tro att vi behöver läxa upp resten av den ondskefulla världen som inte delar våran värdegrund.

Kan bli tragikomiskt, minst sagt, speciellt då "vi" verkar framställa Danmark som ett steg från Nazi-Tyskland.

För att förstå den Danska debatten så kan man ex ta marxisten Kåre Blutigens bok som kom redan för 15 år sen. Översatt artikel från Weekendavisen.
--------------------------------------------------------------------------------------------

En vänsterorienterad Nörrebro-bo i Köpenhamn har fått nog av vänsterflygelns godhetstyranni. I en ny bok skriver Kåre Bluitgen om sina erfarenheter om det invandrartäta Nörrebro mitt i Köpenhamn.

Som invånare, förälder, lärare och skolledare i det invandrartäta Nörrebro i Köpenhamn har journalisten, rektorn och den prisbelönte författaren Kåre Bluitgen fått nog. Det är inte danskarna som diskriminerar, det är invandrarna: ”Det tragikomiska är att jag för en del år sedan var med och stödde de palestinier, som barrikaderade sig i Blågårds kyrka för att få uppehållstillstånd i Danmark, och som sedan fick det via en särlag, och att det idag är några av de palestinska barnen i området som inte kan acceptera mina barn på grund av deras matvanor, kläder och brist på gudfruktighet.”

Kåre Bluitgen känner sig helt enkelt totalt lurad av de fundamentalistiska invandrarna, som har utnyttjat öppenheten och toleransen till att föra in deras eget intoleranta medeltida levnadssätt i Danmark, dessutom ekonomiskt stöttade av Danmarks skattebetalare. Likaså känner han sig sviken av sina gamla kompisar på vänsterflygeln, som i sin politiska korrekthets namn stödjer fundamentalistiska invandrarkretsars kvinnoförtryck och deras religiösa vansinne.

Då mycket är baserat på författarens egna upplevelser i Nörrebro så har boken en autenticitet som gör att den är svår att avvisa. Det är svårt att hitta en så barsk beskrivning av de muslimska invandrarna i Danmark, med undantag för det Dansk Folkeparti skriver och säger. Självklart lägger Bluitgen som vänsterorienterad ett behörigt avstånd till Pia Kjärsgård. Men de flesta har blundat.

”Vi vill inte inse att vi fått fel sorts invandrare” De får veta i deras hemland, skriver Bluitgen, att har om de en utbildning, vill jobba och komma sig upp i den sociala hierarkin så ska de åka till USA. Men de som vill leva ett arbetsfritt liv åker till Skandinavien. Vilket just många utan utbildning gör, också för att de betraktar som ärofullt att inte jobba.

De förstår inte den hårda danska arbetsmoralen, och de vet inte att danskarna betraktar dem som snyltare. Kåre Bluitgen som skolledare avråder starkt judiska föräldrar att placera sina barn på skolorna på Nörrebro. ”Det skulle bara inte gå”. Kristna skolbarn avråds även numera att bära Kristuskors offentlig efter ett flertal trakasserier och misshandelsincidenter.

Vi stänger även ögonen för muslimernas våldsdyrkan. Författaren Omar Dhahir har bott 12 år i Danmark och aldrig sett ”två danskar slåss på gatan”. Medan men att ”folk som slåss på gatan nästan kan upplevas dagligen i byarna i mellanöstern”. Bluitgen förklarar det med uppfostran: Får muslimska föräldrar en pojke lyckönskas de, får de en flicka tröstas de. Pojkbarnen skäms bort, de präglas av självförhärligande, och det sätts inga som helst gränser.

Från fem till tioårsåldern inpräntas de islamska dygderna: Pojkar ärar Allah och pappan, är lydiga och gråter inte. Medan flickor inte gråter högt om det är män i närheten. Det sätts gränser som straffas fysiskt när de överträds. I tio-femtonårsåldern sker könsåtskiljandet, lojaliteten mot familjen inpräntas. Den äldsta sonen skall värna familjens ära. ”Han skall bli man. självförhärligande, stolthet och aggressiv framfart står i högsäte. I motsättning till danska, oskrivna lagar gäller det hela tiden att framhäva sig själv och sina fantastiska egenskaper. Detta är den period då danska och muslimska barn tydligt glider ifrån varandra. Tonen och umgängesformen blir för rå för de flesta danska pojkar.

Äresbegreppen är olika: Där danskarna anser att det är fegt att slå på dom som är mindre och vara fler mot en, är det hos invandrarna ”stor prestige i att visa sammanhållningen i gruppen och kunna få hjälp från större familjemedlemmar”. Där danskarna ser våld som ett svaghetstecken, ser unga invandrare det som ett tecken på styrka.

Kultursociologen Mehmet Necef: ”När man kommer från ett land där våldet är en del av kulturen och uppfostran, kan man inte undgå att uppleva det danska samhället som slappt och mesigt.”

Flickorna isoleras, de skall förbereda på att bli gifta och får inte gå ut fritt som deras danska medsystrar. I det stora hela understimuleras de unga invandrarna, de vet för lite, vilket ligger dem i fatet när de skall vidareutbilda sig. Under den här perioden grundläggs också kvinnosynen. De utan huvudduk kan inte ställa några som helst krav på respekt, kvinnliga lärare ignoreras, och det underliggande förakt visar sig också i våldtäktsstatistiken: Invandrare är tre procent av befolkningen in Danmark, men står för 24 procent av våldtäkterna.

Författaren menar att bara kärlek kan förbinda de två kulturerna, men att den har inte en chans: ”På Nörrebro får många leva ett kärleksliv som man gjorde för generationer sedan, den gången sexualitet var förbundet med äktenskap och fortplantning. Allt utanför det var kopplat till ångest för att bli socialt utstött och gravid på grund av okunskap.”

En invandrare och en dansk kan inte gå hand i hand på gatan på Nörrebro och det är inte de infödda danskarna skuld. För att inte tala om de arrangerade äktenskapen…

Och vem stödjer då vänsterfolket? ”Patriarkala fäder eller de unga flickornas kvävda
uppror?” Viftande med godhetens fana och människorättigheterna ”Lyckas dom alltid” att stötta de mest konservativa krafterna. De sviker de unga som inte vill leva det livet.

Boken är full med exempel på absurda danska tilltag i toleransens namn – förbud mot vitsar, motviljan att nämna lagöverträdares ursprung, Enhedslistens folketingsmedlem som stödde muslimer mot bögar, etc.

Mycket tankeväckande är att vi i så hög grad stöttat intolerans i toleransens namn. Det gör skolledare Kåre Bluitgen på inte mer. Han vill att vänstern blir progressiv igen och stödjer danska ideal som frisinne, tolerans, demokrati etc. Annars vinner ”De svarta” – Pia & co. – ännu fler anhängare. Att han själv pratar nästan som de gör, det pratar han inte om – liksom pratar han inte om att, - om han har rätt så är vi snart inget annat än ett skämt. Vi infödda.