Den nietzscheanska vänstern -- går den att stoppa?

En av de mest betydelsefulla kulturfilosoferna under 1900-talet (trots att han var verkan under århundradet innan) var Friedrich Nietzsche. Men vad många inte vet -- pöbeln verkar tro att han var en slags proto-fascist och inspirerade nazisterna och Hitler -- är att Nietzsches existentialistiska livsfilosofi har till största del förvaltats och utvecklats av vänstermänniskor. Vi snackar om människor som Sartre, Foucault, Butler, Adorno, Edward Said, mfl. Nietzsches relativistiska syn på kunskap, och att all kunskap är egentligen ett uttryck för viljan till att dominera andra och att allting egentligen är en maktkamp samt hans existentialistiska ansats att människor kan frigöra sig från samhällets påtvingande normer lockar många vänsterintellektuella. Det är till och med väldigt vanligt på svenska universitet att man stöter på unga vänstermänniskor, väldigt ofta män, som är jävligt förtjusta i herr Nietzsches idéer. Men går det att stoppa dem?

Frågan har två betydelser. Dels undrar jag om det går att motarbeta den intellektuella vänsterns kärlek för Nietzsche så att vänstern inte fjärmar sig alltmer från det de anser sig representera. Dels så undrar jag om det går att stoppa den nietzscheanska vänstern från att infiltrera och infektera med sin sanningsrelativism allt större delar av vårt samhälles kunskaps- och opinionsorgan.

Vad tror ni?

Vänstern har missförstått Nietzsche. Övermänniskan har normer och moral inom sig, det är alltså ingen normlös hippie-person av det slag som Frankfurtskolan och vänstern tycks ha som ideal.

Jag läser Gilles Deleuze bok om Nietzsche. Det verkar vara en bra analys av honom och det gillar jag.

Du verkar har fått N om bakfoten och har missförstått hans beskrivning med hans ideal. Då det inte finns något objektivt mått för mänskliga värden, är hans slutsats att det är människans vilja som står för dem - i meningen att man skiljer sig från pöbeltänkande. Dvs. man anser sig inte ha mer rätt för att man kan mentalt eller socialt övertala sig själv vara folklig. Överhuvudtaget är hela det du kallar vänsterintellektuellt inte kompatibelt med N, då deras enda möjliga önskan är att regera genom ressentiment, dvs. relativiserade hat och avsky mot det som inte böjer sig under deras kollektiva dom - det gäller främst ekonomisk högerpöbel och lojal administrationsvänster.

Vad N vände sig mot var helt enkelt slödder som betedde sig, tänkte, värderade, formulerade sig, och dömde som djur i grupp. Knappast modern intellektuell vänster, eller för all del höger, alltså.

Om jag frågar så här: är inte den form av vänsterrelativisering du fraserar bara en form av extrem stupid lojalbildande gruppideologi?

Visst har han vantolkats av diverse intellektuella kackerlackor, gärna genom att "bevisa" att subversiva ressentimenta strukturer av det alldagliga höga är det analytiska låga. Betyder dock inte att modern vänster har ett skvatt att göra med N.

De bör snarast betraktas ur sitt eget kollektiva beteendes utsöndring.

Du bör skaffa en annan förklaringsmodell till modern vänsters beteendeinnehåll.

Det är du som har fått allting om bakfoten och missförstått både trådens innehåll samt innebörden av begreppet vänsternitzscheaner. Det handlar inte om att vara 100% trogen Nietzsche (han var ju som bekant inte 100% trogen sig själv med tanke på hur vissa av hans tankar går emot sig själva) utan det handlar om att utifrån Nietzsches idéer inspireras till en analys av kulturen. Det går liksom inte att komma ifrån att Michel Foucault direkt inspirerats av Nietzsche.

Nietzsche själv ansåg dessutom inte att man ska läsa varken historien eller andra filosofer som ett sätt att nå objektiv kunskap eller fakta om någonting, så att hävda att någon Nietzsche-uttolkning inte är 100% trogen mästaren är ur ett nietzscheanskt perspektiv rätt meningslöst.

Jag har heller aldrig hävdat att Nietzsche och vänsternitzscheanerna är (den enda) förklaringen till den moderna vänsterns "beteendeinnehåll". Jag anser dock att det finns, i synnerhet inom akademin, en sanningsrelativism och ett perspektiv att kunskap alltid är förbundet med makt som någonting som härstammar från Nietzsche. Detta kan man belägga empiriskt. Att den intellektuella vänstern på universiteten sedan kan få epigoner utanför som delvis reproducerar deras idéer är heller ingen hemlighet.

Å andra sidan kan man ju hävda att vänsterns tolkning av Nietzsche i så fall blir meningslös. Eftersom allt ändå landar i en bekräftelse av vänsterns syn på världen. Sen handlar det också om vilka delar av den nietzscheanska filosofin man väljer att fokusera på och vad man väljer bort. Även där tycks vänstern har gjort sina val utifrån att det ska stödja den dogma vänstern redan bestämt sig för.

Utmärkt tråd!
Jag tror att detta egentligen är den centrala gordiska knuten att lösa, både inom dagens "vänster", samt ur ett mer allmänt idéhistoriskt perspektiv, för att kunna begripa både det förra och det senare.

För att bena upp frågeställningen lite så kan vi dela upp det hela dels i 1) Nietzschereceptionen som sådan, och dels i 2) hur vänstern gradvis övergått, i mitt tycke, från Marx till att istället hålla Nietzsche som ledstjärna (i alla fall när det kommer till bl.a. epistemologi).

När det kommer an på just vänsterns Nietzschereception så kan det hela illustreras genom dessa två avsnitt av P1:s Filosofiska rummet:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...?programid=793
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...?programid=793

Där har vi, i första programmet, å ena sidan David Brolin, som företräder en typisk old school-marxistisk hållning till Nietzsche, där man ser honom som en utlöpare av tysk irrationalism och som en farlig proto-fascist. György Lukács' bok Förnuftets banemän: Från Nietzsche till Hitler är en klassisk framställning av denna syn.

I andra programmet är det istället Fredrika Spindler som får lägga ut texten, och hon företräder en ganska typisk "postmodern" Nietzschereception. Hon har till och med läst under Gilles Deleuze i Frankrike back in the days (har jag för mig). Där kan Nietzsche sägas representera lite vad som helst. Undertecknad har t.ex. hört någon på Södertörns filosofiska fakultet hävda att Nietzsche absolut kan ses som en "demokrat", och även om det kan hävdas att det här rör sig om ett s.k. "essentially contested concept" för att tala med W. B. Gallie (fast de på Södertörn föredrar nog termen "flytande signifikant" ), så kan jag inte gå med på ett sådant uttalande.

Blir det någon spännande respons på detta, så återkommer jag med lite tankar rörande 2).

Tycker det är väääldigt skralt med regelrätt marxistiska tankegångar hos vänstern idag. De mest uppstyltade namnen är ju mycket riktigt paris-intellektuella som direkt inspirerats av just Nietzsche. Jag skulle nog vilja se Derrida och Foucault som de tongivande namnen här, från vilka antirasismen, feminismen osv. får sin teoretiska grund.

Från den förstnämnda kommer en skift i fokus mot mer språkliga praktiker - snarare än materiella förhållanden som hos Marx - vilket ju fått en sån enorm betydelse för vänstern idag. Och från Foucault så kommer tanken om hur kunskapsproduktionen står i förhållande till maktutövning vilket väl kan sägas omöjliggöra det rationella samtalet (allt är ju bara maktutövning ändå).

Efter WWII och de påföljande ökningarna i materiell levnadsstandard så utplånades ju arbetarklassen more or less så som den förstods av den ortodoxa marxismen, och då var det väl rätt förståeligt att man jagade efter andra grupper att rädda från förtryck. Lotten föll på kolonialiserade negrer samt kvinnor, som hade en mer dämpad roll i samhället vid denna tid.

Problemet är ju att det som gällde då på intet vis gäller längre i vår samtid. De koloniala strukturerna är grundligt raserade och kvinnans emancipation får väl sägas vara fullbordad. Att det skulle vara jobbigare att vara en kvinnlig förortsblatte än att vara en vit, heterosexuell singelman från någon gudsförgäten avfolkningsort är knappast någon självklarhet. Än dock följer det av den nuvarande vänsterns världsförståelse. En knepig situation, som kommer sig av att den ideologiska analysen fått stagnera alltför mycket.

Vad jag tror krävs är att vänstern går tillbaka till Marx, och framförallt då återhämtar kapitalbegreppet. Detta tror jag emellertid att man måste tänka vidare för att omfatta ett bredare spektrum av materiella förutsättningar. Man borde kunna tala om sexuellt, socialt och kulturellt kapital, utöver det rent ekonomiska. På så vis kan man tänka om kring de olika samhällsklasserna, som inte bara får en ekonomisk betydelse, och man skulle även från detta kunna sluta sig till hur fenomen som alienation uppstår. Sedan är det ju heller knappast någon självklarhet att en mer "kapitalorienterad" vänster skulle ha något att vinna på att öht. befatta sig med denna nietzscheanska vänster, Foucault var - vilket en viss bekant uppmärksammat mig på - positivt inställd till nyliberalismen av alla ideologier!

https://www.jacobinmag.com/2014/12/foucault-interview/

https://www.youtube.com/watch?v=K9vdtJUIxLY

Undrar om det är så meningsfullt att beskriva de vanskliga kategorierna "vänster" och "höger" som något slags beständiga entiteter som växelvis avvisar och accepterar Nietzsche. Och även i så fall har det väl redan tidigt också funnits en "vänster-Nietzsche" som inspirerat agitatorer och kulturradikaler som Kata Dalström, Rolf Lagerborg och Atos Wirtanen, och det var först under och efter andra världskriget som den politiska upplysningsvänstern för en tid satte Nietzsche i giftskåpet som en av "förnuftets banemän".

Men är det inte mer rimligt att se Nietzsche som en filosof framför allt för "skönandar", som på olika sätt känt sig beklämda av alltför mycket och alltför konsekvent systemtänkande i kulturen och samhällsordningen - om det så handlat om idealistisk-hegeliansk filosofi, naturvetenskaplig positivism, folkhemskollektivism eller marknadsliberalism? Under alltsammans finns samma förakt för den alltför torftiga massan, borgarbrackorna och filistrarna som inte förstår den skapande individens lidande och längtan, liksom samma motvilja mot en deterministisk idealism/naturalism/socialism/ekonomism osv. - Jämför hur mycket Nietzsches "livskänsla" redan från början attraherade just författare och litteratörer (Brandes, Strindberg, Garborg) och hur stor roll han spelade t.ex. för den litterära modernismen.

Det var ju också via litteraturvetenskapen snarare än filosofin som Nietzsche på allvar gjorde akademisk comeback via Jacques Derrida, Paul de Man och postmodernismen, och då handlade det ju just om språkfilosofen Nietzsche som genom sitt fokus på tillvarons tecken- och tolkningsaspekter tycktes lämna fortsatt plats för konsten och intensiteten och friheten (om så bara genom "dekonstruktion" av det befintliga).

I det moderna mediesamhället har denna skönandens personlighetstyp naturligtvis haft en exponentiell tillväxt, kanske till den grad att det nu kan sägas finnas ett slags populistisk massmarknads-nietzscheanism som tar sig uttryck i små Facebookmem och feelgoodberättelser om vars och ens personliga unicitet, frihet och djärvhet. Men i vilken mån detta kan beskrivas i termer av vänster eller höger vete alltså sjutton.

Just att flytta fokus, från Frankfurtskolan till fransk Nietzschereception, som förklaringsgrund för den moderna vänsterns utveckling, tror jag är centralt och extremt viktigt, inte minst med tanke på många här på Flashback.
Och här så hänvisar jag till två inlägg vardera av två användare, som på ett bättre sätt än jag skulle kunna nu, tar upp just detta:
(FB) En dokumentär om hur PK-ismen uppkom
(FB) En dokumentär om hur PK-ismen uppkom
&
(FB) Böcker som kritiserar marxism; kulturmarxism; feminism
(FB) Böcker som kritiserar marxism; kulturmarxism; feminism

Sant!
"Erotiskt kapital" är för övrigt en lanserad term:
http://www.catherinehakim.org/wp-con...l-Oct-2010.pdf
Tror absolut att det är en relevant aspekt att ta hänsyn till.
Se t.ex. denna artikel av Bo Rothstein:
http://www.rothstein.dinstudio.se/fi...t_ratade_2.pdf

Ja, Foucaults negativa inställning till välfärdsstaten, för att den var ett tydligt exempel på "biomakt", är riktigt underhållande att reta vissa med.
Boken, som tas upp i Jacobin-artikeln har släppts nu:
http://www.polity.co.uk/book.asp?ref=9781509501762

Det är absolut rimligt att ifrågasätta den alltför slentrianmässiga höger/vänster-uppdelningen. Var gränserna där går är inte alltid uppenbara.
Ett annat exempel på en tidig "vänster-nietzscheanism" är den anarkistiska. Där ses Nietzsche som en del i en tradition tillsammans med bl.a. Max Stirner. I USA så tog både den anarkistiska, men även den libertarianska ideologin stora intryck av Nietzsche, och var höger/vänster gränsen går mellan dessa är ofta allt annat än tydlig.
Jag ser att du är inne på ditt klassiska spår, som t.ex i den här tråden (Som jag för övrigt varmt rekommenderar alla att läsa, då den har stark bäring även för den här tråden):
(FB) Dårfinkarna från "1968" och deras egendomliga idéer

Jag tror det ligger mycket i det. Frågan är var man ska säga att det hela började, om man nu inte anser att det kommer an på olika personlighetstyper? Är det konflikten mellan Upplysning/Motupplysning, Civilisation mot Kultur?

Även hur Nietzsche, eller egentligen hela den kontinentala filosofiska traditionen, fick sitt anglosaxiska genombrott (och här inkluderar jag även Sverige) genom litteraturvetenskapen, tror jag möjligen också kan förklara den estetisering av politiken som vi kan se. Det är i sammanhanget intressant att lyfta fram att det ansågs vara ett av fascismens kännetecken att politiken estetiseras. Samhället som teater hette ju en känd bok om den nationalsocialistiska regimen. Men idag verkar det som att även "vänstern" har anammat detta.
Se t.ex. denna (Bra låt för övrigt. Hon verkar ha fattat att det nästan bara är män som utgör "migranter"): https://youtu.be/NpttHOHEKMo

Avslutningsvis så tror jag att framväxten av en "populistisk massmarknads-nietzscheanism" kan härledas det som som utgör min huvudtes för punkt 2) i min tidigare uppdelning. Återkommer med det i ett senare inlägg.

Multa novit vulpes verum echinus unum magnum.


Jag föreställer mig ändå, som vanligt, att den estetiska eller "musiska" vändningen främst har att göra med mediateknikens och mediesamhällets tillväxt som skapat ett allmänt krav på att livet skall erbjuda ständig mångfald och valfrihet, underhållning och distraktion. Alla laganvändande vetenskaper, all reduktionism och essentialism, alla föreställningar om framsteg och slutmål måste därför stryka på foten till förmån för den ständiga nomadiska rörelsen och känslor av öppenhet och djärvhet och frigörelse. Eftersom Nietzsche erbjuder så pass många skarpa och suggestiva formuleringar på temat "omvärdering av alla värden" så är det tacksamt för mediesamhällets vänster att plocka upp dessa och bortse från hans fatalism och politiska blodtörst, som ju t.ex. David Brolin kritiskt observerat.