Blir ett långt inlägg här. Hoppas ni orkar läsa.
För 6 år sedan fick jag kontakt med en kille via internet. Vi började prata och det slutade med att vi fick en ''best friend- relation'', vi pratade i timmar ju mer tiden gick. Han kunde ringa mig tusentals gånger på nätterna för att jävlas med mig och väcka mig, och samma sak med sms (han lyckades ibland såklart) men jag däremot hade inte hjärta till att göra samma sak mot honom. Det bästa var ändå att vi kunde prata från natten till solen steg upp och att vi somnade med telefonerna på.
Hans dröm var att flytta till USA, minns inte om det var för att studera eller arbeta, så sista året ville han fokusera på skolan och få bättre betyg (vilket jag accepterade till 100%) och det resulterade i att vi knappt hade kontakt ens.
Även fast jag saknade ihjäl mig efter honom så lät jag honom vara, och han fick liksom höra av sig när han kände att han hade tid, och det var ca 1 gång i månaden om ens det. Ni förstår, jag blev så ledsen av det här. Tänk er att gå från att prata konstant till ingen kontakt alls. Så varje gång han hörde av sig blev jag så himla arg och jag erkänner att jag tog ut all min frustration på honom och det var inte alls med meningen (men det märkte jag senare när jag läste våra gamla konversationer på facebook, så jävla taskig jag var!) men jag tror att han förstår det innerst inne (hoppas jag).
Det här med USA, jag var glad för hans skull men samtidigt så kände jag bara NEEEEEJ, hur ska det bli då? Jag håller ju på att dö av att inte snacka med honom här i Sverige, plus att allt kommer bli så...bara långt bort.
Dagar gick, veckor gick, månader gick och jag tänker bara ''vart är han??'' Mina kontakter på MSN försvann av någon jävla anledning så jag letade efter honom på facebook och märker att han tagit bort mig. Den dagen dog min själ, glädjen försvann och jag var bara inte jag längre. Den där känslan av att inte kunna andas, som att världen går under, besvikelsen, jag kommer aldrig glömma det. Jag ringde, jag smsade men jag var inte alls jobbig, när jag inte fick något svar så hade jag ändå fått ett svar...jag lät honom gå.
Jag försökte koncentrera mig på skolan jag med, och efter skolan tränade jag för att döva smärtan och bara glömma bort. Då började en annan kille visa intresse. Han fanns iallafall där för mig och det blev vi. Men han var Svensk (jag är inte svensk) så jag fick 100000 problem på köpet. Det höll i två år, tills det bara sa PANG, kom som en jävla käftsmäll. Ni förstår, det här är sjukt men...det kändes som jag hade förträngt honom (den första killen) på något sätt, alltså är det ens rimligt? Jag kan inte begripa det, klart jag tänkte på honom lite då och då men jag kunde ju inte göra något åt det. Så jag insåg att jag aldrig ens var lycklig med den här svenska killen, han gjorde mig glad, men jag var aldrig lycklig. Men som ni kanske förstått så var jag inte alls redo för det här förhållandet egentligen.
Så jag började tänka på den första killen, tillät mig själv att gråta så jag bara kunde spy. Tänkte på honom varje dag, drömde om honom så jävla många gånger. Jag bad för honom och önskade att han har det bra, önskade att han skulle komma tillbaks.
Och...HAN KOM TILLBAKS! Trodde jag skulle svimma när jag såg att han ville bli min vän. Det tog timmar innan jag accepterade, jag var så chockad men samtidigt glad. Äntligen får jag svar på mina frågor, äntligen kan jag bli hel, äntligen kan jag vara lycklig.. men nej.
Han skrev, och efter våran lilla konversation så ville jag bokstavligen strypa honom. döda honom (inte på riktigt men ni förstår känslan!) jag önskar nästan att han inte hade kommit tillbaks. För det hjälpte inte ett dugg, det gjorde allting så himla värre.
Våran konversation!
Han: Hallå varför tog du bort mig från facebook?
Jag: Jag tog aldrig bort dig?
Han: Jo
Jag: Nej. Du försvann bara helt plötsligt, så jag trodde att du tog bort mig med tanke på att du inte svara när jag ringde och smsa.
Han: Hade bytt nummer, du ringde aldrig
Jag: Aha jo jag ringde det numret som jag hade.
Han: Men facebook tog jag aldrig bort dig från
Jag:Inte jag heller, som sagt du försvann bara.
Han: Enligt facebook så tog du bort mig...vet inte
Jag: Men jag tog inte bort dig:/
Han: Skitsamma
Jag: Okej
OKEJ, jag är inte dum din dumma jävel, din helvetes jävla lögnare. Jag kokade av ilska, av sårbarhet, kändes bara som att han sparkade på mig, kändes som att jag fick iskall vatten på mig, kändes som att hjärtat dog ännu en gång. Hur kan folk vara så himla...
Det kan ha hänt något galet på facebook, allt jag minns var att när jag sökte på honom så var vi ''vänner'' men han fanns inte i min kontaktlista? Så som sagt det KAN ju vara så att det hänt något som jag inte haft koll på, men till slut så var vi inte alls vänner. Jag vet inte, men det var då jag började skriva och ringa honom.
Men jag känner rent spontant att, VARFÖR skulle jag plåga mig själv sådär? Jag har ju tappat bort mig själv, jag har mått piss, jag har förträngt honom, försökt komma över och blablabla. Jag raderar inte ens folk, men jag kan blockera folk som är äckligt dryga (folk som inte låter mig vara etc) Jag menar, jag har ju insett att jag såklart var och är kär i honom.
Han hörde av sig i december, alltså efter ca 3 år... Att han inte ens hälsade vänligt och bara hoppade på mig på en gång känns lite som att han försökte rädda sitt eget skinn...det känns förjävligt!
Jag hade faktiskt förlåtit honom, jag lovade mig själv att om han kommer tillbaks så förlåter jag honom, då är det menat att det ska vara vi och då ska jag berätta att jag varit så jävla borta i honom och utan honom. Men nu betyder inte ordet förlåt något längre.
Jag kan radera honom, och gå vidare men jag vill inte. Jag vill prata med honom, face to face, berätta vad han har gjort med mig. Hur han har fått mig att må, efter alla dessa sömnlösa nätter, alla tårar, hur han har krossat mig i bitar och hur i helvete han vågar göra samma sak en gång till!
Men jag vet att jag kommer tappa andan så fort jag ser honom, jag kanske svimmar, jag kanske tappar balansen för att han gör mig svag. Men jag kommer med stor sannolikhet att gråta sönder framför honom och det vill jag inte, men samtidigt så bryr jag mig inte längre. Jag vill ha svar, jag vill ha en förklaring. Därför känner jag att jag inte kan släppa honom även fast det kanske är det bästa egentligen. Han ska inte tro att han kan behandla mig hur som helst. Han ska inte tro att hans beteende inte ger konsekvenser.
Vi har inte snackat sen dess, eller jo jag råkade skicka en stor ''tummen upp''...HAHAH jösses.
Så: Hörrni , Vad ska jag göra? Hjälp mig för jag börjar bli knäpp.
För 6 år sedan fick jag kontakt med en kille via internet. Vi började prata och det slutade med att vi fick en ''best friend- relation'', vi pratade i timmar ju mer tiden gick. Han kunde ringa mig tusentals gånger på nätterna för att jävlas med mig och väcka mig, och samma sak med sms (han lyckades ibland såklart) men jag däremot hade inte hjärta till att göra samma sak mot honom. Det bästa var ändå att vi kunde prata från natten till solen steg upp och att vi somnade med telefonerna på.
Hans dröm var att flytta till USA, minns inte om det var för att studera eller arbeta, så sista året ville han fokusera på skolan och få bättre betyg (vilket jag accepterade till 100%) och det resulterade i att vi knappt hade kontakt ens.
Även fast jag saknade ihjäl mig efter honom så lät jag honom vara, och han fick liksom höra av sig när han kände att han hade tid, och det var ca 1 gång i månaden om ens det. Ni förstår, jag blev så ledsen av det här. Tänk er att gå från att prata konstant till ingen kontakt alls. Så varje gång han hörde av sig blev jag så himla arg och jag erkänner att jag tog ut all min frustration på honom och det var inte alls med meningen (men det märkte jag senare när jag läste våra gamla konversationer på facebook, så jävla taskig jag var!) men jag tror att han förstår det innerst inne (hoppas jag).
Det här med USA, jag var glad för hans skull men samtidigt så kände jag bara NEEEEEJ, hur ska det bli då? Jag håller ju på att dö av att inte snacka med honom här i Sverige, plus att allt kommer bli så...bara långt bort.
Dagar gick, veckor gick, månader gick och jag tänker bara ''vart är han??'' Mina kontakter på MSN försvann av någon jävla anledning så jag letade efter honom på facebook och märker att han tagit bort mig. Den dagen dog min själ, glädjen försvann och jag var bara inte jag längre. Den där känslan av att inte kunna andas, som att världen går under, besvikelsen, jag kommer aldrig glömma det. Jag ringde, jag smsade men jag var inte alls jobbig, när jag inte fick något svar så hade jag ändå fått ett svar...jag lät honom gå.
Jag försökte koncentrera mig på skolan jag med, och efter skolan tränade jag för att döva smärtan och bara glömma bort. Då började en annan kille visa intresse. Han fanns iallafall där för mig och det blev vi. Men han var Svensk (jag är inte svensk) så jag fick 100000 problem på köpet. Det höll i två år, tills det bara sa PANG, kom som en jävla käftsmäll. Ni förstår, det här är sjukt men...det kändes som jag hade förträngt honom (den första killen) på något sätt, alltså är det ens rimligt? Jag kan inte begripa det, klart jag tänkte på honom lite då och då men jag kunde ju inte göra något åt det. Så jag insåg att jag aldrig ens var lycklig med den här svenska killen, han gjorde mig glad, men jag var aldrig lycklig. Men som ni kanske förstått så var jag inte alls redo för det här förhållandet egentligen.
Så jag började tänka på den första killen, tillät mig själv att gråta så jag bara kunde spy. Tänkte på honom varje dag, drömde om honom så jävla många gånger. Jag bad för honom och önskade att han har det bra, önskade att han skulle komma tillbaks.
Och...HAN KOM TILLBAKS! Trodde jag skulle svimma när jag såg att han ville bli min vän. Det tog timmar innan jag accepterade, jag var så chockad men samtidigt glad. Äntligen får jag svar på mina frågor, äntligen kan jag bli hel, äntligen kan jag vara lycklig.. men nej.
Han skrev, och efter våran lilla konversation så ville jag bokstavligen strypa honom. döda honom (inte på riktigt men ni förstår känslan!) jag önskar nästan att han inte hade kommit tillbaks. För det hjälpte inte ett dugg, det gjorde allting så himla värre.
Våran konversation!
Han: Hallå varför tog du bort mig från facebook?
Jag: Jag tog aldrig bort dig?
Han: Jo
Jag: Nej. Du försvann bara helt plötsligt, så jag trodde att du tog bort mig med tanke på att du inte svara när jag ringde och smsa.
Han: Hade bytt nummer, du ringde aldrig
Jag: Aha jo jag ringde det numret som jag hade.
Han: Men facebook tog jag aldrig bort dig från
Jag:Inte jag heller, som sagt du försvann bara.
Han: Enligt facebook så tog du bort mig...vet inte
Jag: Men jag tog inte bort dig:/
Han: Skitsamma
Jag: Okej
OKEJ, jag är inte dum din dumma jävel, din helvetes jävla lögnare. Jag kokade av ilska, av sårbarhet, kändes bara som att han sparkade på mig, kändes som att jag fick iskall vatten på mig, kändes som att hjärtat dog ännu en gång. Hur kan folk vara så himla...
Det kan ha hänt något galet på facebook, allt jag minns var att när jag sökte på honom så var vi ''vänner'' men han fanns inte i min kontaktlista? Så som sagt det KAN ju vara så att det hänt något som jag inte haft koll på, men till slut så var vi inte alls vänner. Jag vet inte, men det var då jag började skriva och ringa honom.
Men jag känner rent spontant att, VARFÖR skulle jag plåga mig själv sådär? Jag har ju tappat bort mig själv, jag har mått piss, jag har förträngt honom, försökt komma över och blablabla. Jag raderar inte ens folk, men jag kan blockera folk som är äckligt dryga (folk som inte låter mig vara etc) Jag menar, jag har ju insett att jag såklart var och är kär i honom.
Han hörde av sig i december, alltså efter ca 3 år... Att han inte ens hälsade vänligt och bara hoppade på mig på en gång känns lite som att han försökte rädda sitt eget skinn...det känns förjävligt!
Jag hade faktiskt förlåtit honom, jag lovade mig själv att om han kommer tillbaks så förlåter jag honom, då är det menat att det ska vara vi och då ska jag berätta att jag varit så jävla borta i honom och utan honom. Men nu betyder inte ordet förlåt något längre.
Jag kan radera honom, och gå vidare men jag vill inte. Jag vill prata med honom, face to face, berätta vad han har gjort med mig. Hur han har fått mig att må, efter alla dessa sömnlösa nätter, alla tårar, hur han har krossat mig i bitar och hur i helvete han vågar göra samma sak en gång till!
Men jag vet att jag kommer tappa andan så fort jag ser honom, jag kanske svimmar, jag kanske tappar balansen för att han gör mig svag. Men jag kommer med stor sannolikhet att gråta sönder framför honom och det vill jag inte, men samtidigt så bryr jag mig inte längre. Jag vill ha svar, jag vill ha en förklaring. Därför känner jag att jag inte kan släppa honom även fast det kanske är det bästa egentligen. Han ska inte tro att han kan behandla mig hur som helst. Han ska inte tro att hans beteende inte ger konsekvenser.
Vi har inte snackat sen dess, eller jo jag råkade skicka en stor ''tummen upp''...HAHAH jösses.
Så: Hörrni , Vad ska jag göra? Hjälp mig för jag börjar bli knäpp.
tack o hej.
