VelvetReds egna texter

Kankse kan fröken VelvetRed sköta spisen i sinom tid?

Eller skall plattan koka över, hon bryr sig ändå inte?





























Livet leker. Döden klär barnen på skolgården inför deras 60års dag. Jag längtar, längtar bort. Men allt jag ser bortom torget är dig och tunnelbanan som brusar fram.


Döden, jag vill ha dess vila, men jag vill inte ha dess kompromiss. Vi äro icke eniga, nej, nej, nej. Du skall aldrig få mig!

Röd som död vänder jag blicken upp till skyn, den äro ännu blå. Jag ser på dig, min flicka, mitt barn, du so som av ull harv väft in i livet som kommer att krossa alla dina drömar och hata dig.

Jag ångrar mig.

När jag ser dina ögon är de lika blåa som himmelen.

Men jag är död.
Och du är död.

Livet leker, säger dem, de säger det.

Allt är så vackert! Jag kan se fjärilen landa på din kind och allt blir bra igen.

Jag lever, och du finns föralltid hos mig. Jag älskar dig.

Lite ensamt, lite i skymundan älskar jag dig.

Där i den vrån där ingen ser, där älskar jag dig.

Men allt faller isär.

Ingen kan se, ingen kan höra.

Döden knackar på och jag vaknar raskt för att dömas.

Snart tar allt slut.
Du är jag och jag är du.

Sverige, moderland, fosterland.

Eget konstnärligt skapande --> Egna texter (Noveller och lyrik)
/Moderator

Ensamheten.


Edit: Sorry, too much pain.

Det är gött att vara ensam ingen som stör eller lägger sig i det man gör, ensamheten är gravt underskattad!

Kort inledning på det du hittills skrivit. Vi väntar på att du skriver mer längre fram.

Jag fann en vän i skuggorna. Där jag länge spenderade all min tid. Det han viskade till mig var oemotståndligt, mina svagheter som människa var något han lärt sig bemästra.

Min återkommande konversation med Gud slutar alltid i tårar.

Hur kan man göra så som jag har gjort? Mina val i livet blev alla så fel. Slutet är det enda jag längtar efter nu. Jag vågar inte, jag kan inte.

Jag är något som du inte är. Jag byggde ett korthus i ett stormigt landskap. Jag gjorde det inte för att jag ville, jag hade bara inget annat val.
Jag letade febrilt efter det jag tappat på den torra, karga marken. Det försvann, precis som du en gång gjorde.

Och jag saknar dig.

Jag älskar dig.

Fortfarande, efter alla år. Det skall du veta, vad du gav mig. Det var viktigt för mig, vi lekte inte bara med varandra, vi lärde varandra, vi fann varandra, sådär som på film.

Men Gud får mig alltid att gråta.

En dag kanske jag kan bli en bra människa, en dag kanske jag inte är rädd längre?

Jag bär korset på min rygg, troget. Vad annat kan jag göra? Jag har inga val, inga alternativ kvar. Detta är min lott i livet. Det kommer att sluta såhär, eller hur? Var ärlig, du vet redan svaret! Jag kämpar bara förgäves, eller hur? Det var redan bestämt ifrån den första dagen.

Allt försvann med din andedräkt.

Jag älskade din doft.

Nu finns det ingenting kvar. Du gick och jag dog. Du har ett bra liv idag, jag vet för jag har sett det, lite på håll. Jag har ingenting. Jag förtjänar inte heller bättre. Jag är glad för din skull, att du kom på bättre tankar.

När jag blir trött så önskar jag att jag kunde slarva bort allt, så enkelt. Det vore så skönt att bara få spotta ur sig allt. Men jag kan inte. Jag måste fortsätta.

Jag såg dig igen, där vid våra skåp. Din röst, dina ögon, vad annat kan man önska sig? Jag kände din doft och kunde inte tänka klart längre. Jag hasplar ur mig några korta meningar. Du tvekar, jag vet att du är blyg som jag, men du låtsas och du lyckas. Det är något fint med det.

Ingen spelar sin roll så bra som du.

Och jag avundas dig för det. Jag har svårt att acceptera mig själv. Ända sedan jag var barn har jag burit ett självförakt som ett inre helvete.

Du fick det att blekna, när du såg mig i ögonen. Minns du den där sena sena kvällen? När vi hade druckit och jag skulle gå hem? Då när du följde med mig och hur vi vid vägkorsningen omfamnade varandra och jag kramade dig extra hårt, sådär som jag bara gjorde med dig.

Minns du?

Jag älskar dig fortfarande.

Fina och lite känslosamma texter.

Hon kommer hem, hon är trött. Musiken snurrar i hennes huvud.

Jag vill inte, jag vill bara inte.

Jag har druckit för mycket ikväll, och allt sitter kvar som ett bandage. Jag kärar ner mig, jag klankar ner.

Allt mellan himmel och jord tycks jag åstadkomma. Men till slut är det bara jag kvar, ensam. Ensam i min smärta. Jag ryter som en lojoninna, men ingen hör mig, ingen ser mig. Jag strosar fram till vattnet.

Törsten är min drivkraft.

Törsten efter kärlek.

Vid vattnet låter jag tungan få leka med vattnet. Ge mig något!

Jag upphör att andas. Och i det ögonblicket väger jag mitt liv i en skål, så som man väger mindre köttstycken.

Jag är för lätt.

Livet. Jag vet inte. Jag vill inte. Jag ville aldrig. Jag ger mitt allt varje dag, men vart är min vila? Vart är slutet?

Syftet med att jag finns är som en lärdom för dig. Du kan göra bättre.


Kransen kring min nacke dras åt. Jag är tom. Döden lockar.

Tänk att allt får ta slut en dag? Vilken befrielse!

Svart är mitt hjärta, men du är inte bättre själv.

Svart är mina känslor.

För efter att lämnat mig så vet jag inte. Jag älskade dig! Det vet du. Du tror inte att jag ber till Gud varje dag att jag skall få vara med dig igen? Du tror inte det.

Vi kunde ha varit så lyckliga tillsammans. Men nu finns bara svärta inom mig. Du har gått din väg och jag står kvar. Jag vill inte, jag törs inte.

Jag såg planeten som ifrån rymden och jag tänkte på allt som sker. Hur ingenting spelar någon roll, våran dagliga kamp för brödfödan.

Jag drömde en klardröm om dig. Du stod där framför mig klädd i vit brudklänning och bara log emot mig. Jag försökte på alla sätt tala med dig, men du var som frusen i tiden.

Precis som jag är nu.

Jag är som ett barn som aldrig växte upp. Jag vill bara leka, men du vill vara allvarlig, och jag hör dig ropa "kom!" och jag kommer efter, följer efter dig i tiden.

Jag tänker alltid att andra ogillar mig. Jag ser ner på mig själv. Inte utan anledning, men jag vill egentligen bara att du skall se mig igen.

Fint! Fick mig att minnas förra året och tankarna på någon jag var nära väldigt länge, hur det var som om alla de åren var en dröm.