Förhållandet slut! Hur gå vidare?

Satt i samma sits för cirka ett år sedan. Vi hade vart tillsammans i 3 års tid och jag kände en trygghet med henne som jag aldrig känt förr. Började ta henne förgivet och bli en jävla barnunge som ville ha allt serverat.

Började skita i träningen underpresterade på jobbet m.m. Tog allt för givet, och vips så dumpade hon mig pga. jag inte var mig själv.

Då insåg jag hur mycket denna bruden betydde för mig när jag inte hade henne kvar, jag var olyckligt kär kan man väl säga.

Bröt ihop, tog ledigt från jobbet i en vecka och låg hemma och grät. Sen fick jag världens pepptalk av min far.

Jag började gå in som fan för jobb/träning. Det tog 3 månader så fick jag en högre position med bättre lön, kroppen blev rippad som aldrig förr och jag ändrade hela min garderob till en bättre version.

Detta fick mig att känna livsglädje igen. Fick komplimanger som aldrig förr. Började hänga mer med mina vänner, blev mycket klubbesök och alkohol första månaderna. Men det var de värt det.

Jag skaffade mig en ny bostad för att slippa tänka på mitt ex jämt o ständigt.

Ett år senare träffade jag en tjej som jag blev stört kär i på en helt annan nivå. Vi har kul tillsammans, skrattar hela tiden, underbart jävla sexliv, vi reser tillsammans.

Så mitt tips i en kortare version: Hitta ett intresse och kör hårt på det, bli snyggare, träffa nytt folk och gör saker som får dig att tänka på annat.

LYCKA TILL KOMPIS!

Som jag sa i inlägget som redovisas: tråden är numera inaktuell. Efter förra lördagen har jag inga känslor för henne längre!

Tar upp det här ämnet igen för nu börjar det kännas absurt. För faktum är att jag inte alls har kommit över henne. Tvärtom! Jag har extremt svårt att komma över henne, och det känns så jävla jobbigt att jag känner att jag inte kan det!

Det är så mycket som jag går och ältar hela tiden för mig själv! Varför tappade hon känslorna så snabbt? Varför gick hon från att vara i fullständig extras till att bli totalt likgiltig över mig? Var det verkligen äkta det vi hade? Frågorna översvämmar verkligen skallen på mig!

Just nu känner jag bara en blandning av förtvivlan, hopplöshet och ensamhet! Jag känner mig också patetisk som grämer mig över henne och fortfarande kan tänka att hon kommer tillbaka, fast jag varje gång påminner mig själv om att det aldrig kommer hända. Och jag vet verkligen inte vad fan jag ska göra för att glömma henne?

Jag tror ärligt talat inte att hennes känslor var äkta! Hade de varit äkta så hade hon aldrig tappat dem så snabbt som hon gjorde, och hon hade aldrig haft så lätt att komma över mig som hon gjort!

Jag vill kontakta henne och bara få svar på mina jävla frågor som plågar mig så in i helvete mycket! Men gör jag det så vet jag att jag bara drygar ut processen! Men samtidigt så mår ju jag piss, och hur skulle det egentligen göra det sämre om jag kontaktade henne och bad om svar på mina frågor?

Kan någon hjälpa mig? Vad ska jag göra? Håller seriöst på att dö av saknaden!!

Tyvärr finns det ingen quick fix, sitter själv i en liknande situation, 3 månader sen jag blev dumpa, det har gått i vågor, mått ok vissa dagar/veckor samt riktigt riktigt dåligt andra.
Nu börjar jag se det ljusare, det finns andra brudar där ute och exet var nog inte så mycket att hänga i granen, det är nog tvåsamheten jag saknar och inte tjejen samt alla dom planer vi hade för framtiden med hus och barn.

Jobba på att förbättra dig själv både fysiskt men även psykiskt. Försök hitta dig själv, vem är du och vad vill du göra i livet. Nya tjejer du träffar kommer vilja veta vad du är för nån och om du inte har nåt liv så kommer du fortsätta vara ensam.

Tiden kommer läka såren men ju fortare du börjar jobba med dig själv och hitta dina positiva sidor, damma av dessa och göra dom ännu bättre så kommer du fortare känna att du klarar dig bra utan henne och det gör att du glömmer henne.

Det där känner jag igen mig i, alltså att det går i vågor. Saken är den att jag igår kände mig närmast självmordsbenägen och idag känner jag mig bara sorgsen. Förra veckan mådde jag iaf inte jättedåligt, och kunde småskratta år vissa saker osv. Så jag skulle verkligen säga att det går i vågor, helt klart!

Från och med måndag ska jag börja träna igen. Har haft ett uppehåll på 6 veckor nu, och det beror på en operation och inte att jag varit nere. Nästa vecka ska jag också till min studievägledare och så ska hon hjälpa mig med framtida studier. Senare framåt våren eller senast till hösten ska jag flytta härifrån! Jag behöver verkligen miljöombyte!

Men om vi återgår till exet så är det jävligt jobbigt av fler orsaker! Det första är, som jag sagt tidigare, att det gick väldigt fort för henne att tappa alla känslor. Hon gick från att ha varit extremt kär i mig (nu i efterhand kan jag säga att hon verkade mycket mer kär i mig än vad jag var i henne) till att både tappa alla känslor till att fullständigt skita i mig. Därefter så verkar hon ha kommit över mig extremt fort! T.ex. så går hon in till min granne och dricker, trots att hon aldrig någonsin hängt där innan... Vad det egentligen visar är att hon är fullständigt likgiltig inför mig. Hon har dessutom borderline (hon tappade känslorna när hon slutade med sin medicin), är extremt kåt på uppmärksamhet (och bryr sig egentligen inte vem som ger henne uppmärksamheten eller om det är bra eller dålig uppmärksamhet) och att leva ut någon slags försenad tonårstid. Hon fick barn när hon var tonåring, och var fram till något år sen överviktig och började se bra ut först då, så jag antar att hon helt enkelt har andra drömmar och planer än jag, och att det i slutändan ändå hade tagit slut förr eller senare.

Men när man samlar ihop alla dessa saker så känns det ärligt talat som om hon egentligen inte hade några riktiga känslor för mig från första början. Jag tror snarare att hon missuppfattade lyckan av att känna sig älskad med att vara kär... Vad vet jag? Och det är just det som gör så jävla ont, alltså att veta att allting inte var på riktigt!

MEN det finns ändå ett plus med det hela! Det är att jag nu förstår vad allt faktiskt handlade om, och kan börja bearbeta det!

Relationen är över gå vidare och tänk aldrig mer tillbaka, tänk framåt i tiden.
Du behöver fokusera på dig själv just nu , motionera, res, meditera, finn lyckan och ta han om din kropp.
Ge dig inte in i något igen förrän du är dig själv igen....

Det jobbigaste man kan höra när det tagit slut är att det inte var menat och att man träffar någon ny när man minst anar det. Så fucking jävla klyschigt. Och det är deffinitivt ingen tröst för någon som går igenom ett break up. Men oavsett vad folk säger och hur du än mår nu så kommer det bli bättre med tiden. Jag hade fysiskt ont i hjärtat när det tog slut med mitt ex. Fick panikångestattacker och hamnade i depression. Där och då trodde jag att jag skulle må så dåligt för evigt. Men jag mådde även väldigt dåligt under våra år ihop, han behandlade inte mig speciellt bra. Nu nästan 1 år senare kan jag säga att det var det bästa som kunde hända mig, att det tog slut. Idag mår jag väldigt bra och har lagt honom bakom mig.

Nu har det gått över åtta år sedan detta hände och av en slump träffade jag mitt ex jag skriver om i denna TS idag och kom då och tänka på den här tiden och den här tråden. Såhär gick det för mig.

När detta skrevs vågade jag såklart inte erkänna detta men jag var en loser utan någon som helst mening i livet och låg långt nere på den sociala skalan. Jag var överviktig, hade ett dåligt betalt jobb, levde i samma ort jag vuxit upp i och jag var allmänt inte helt psykiskt stabil vid den här tiden. Jag missbrukade olika substanser och drack alldeles för mycket. Så med detta i beaktande så är det viktigt att förstå att när mitt ex dumpade mig var jag totalt nere på botten och det var därför jag tog så illa vid mig. Hur som helst så har jag varit med om många brustna relationer sedan denna, men trots allt var den här händelsen nog det viktigaste som hänt i mitt liv. Jag ska här förklara varför.

Som jag sa var jag nere på botten när detta hände, och jag minns än idag hur smärtsam detta var. Jag gick hela tiden runt med denna smärta efter mitt brustna hjärta och led konstant. Min största rädsla var att träffa henne med någon ny kille. Det skulle slå otroligt hårt. Så mitt i all turbulrns bestämde jag mig för att flytta eftersom vi två bodde så nära varandra. Jag flyttade hem till min pappa av ren panik. Då var jag 28. Tänk er: Jag var 28 år, bodde hemma hos pappa, var nyligen dumpad och hade inga vänner. Hade jag varit på botten förut var jag nu i avgrunden. Men tto det eller ej, men detta var det bästa beslutet i hela mitt liv.

Efter att jag flyttat hem till pappa var jag helt ensam och hade inga vänner att umgås med. Det ledde till att jag började gå till det lokala gymmet och börja träna. Jag började också plugga upp mina betyg för att spendera dagarna med något. Jag började gå hos en terapeut för att komma till rätta med mitt psykiska mående. Jag var ju hjärtekrossad så jag hade dålig aptit och började därför äta mindre men också nyttigare, så jag gick ner i vikt. Jag gjorde ju ingenting under dagarna så jag sparade otroligt mycket pengar under den här tiden. Jag började dock köpa nya klädersför att se proper ut och jag började klippa mig mer regelbundet. Och allt detta lönade sig! Efter ett år hade jag gått ner drygt 40 kilo, blivit vältränad, förbättrat mitt psyke, sparat ihop över 200 lax och fått behörighet till universitetet. Så jag bestämde mig för att spendera mina sparade pengar på att resa jorden runt. Detta gjorde jag 2018 och var borta i ett år. När jag sen kom hem började jag på universitetet och jag blev utexaminerad i januari i år. Utöver det träffade jag sommaren 2021 mitt livs kärlek. Vi flyttade sen ihop 2022 och köpte hus nu för några månader sen. I förra veckan fick vi veta att min sambo är gravid och nu är jag överlycklig!

Idag ser jag på hela denna cirkus som hände hösten 2016 som det bästa som kunde hända mitt liv. Att bli dumpad och genomlida den smärtan var för mig det som väckte mig ur min dvala och idag är jag lycklig. Lycklig på riktigt!

Fantastiskt roligt att läsa feed-me. Rätt nyttjad är den smärta du upplevde för 8 år sedan en av de absolut bästa motivationsfaktorer en människa kan ha. Rätt nyttjad kan den göra en starkare än den överväldigande majoriteten av människor.

Tack för att du återkopplar. 🙂

// CC