Vad är kausalitet?

Som bekant kan man tala om kausalitet eller orsakssamband. Men vad är det egentligen? Går det att reducera till något med lite mer substans?

En skeptisk ansats
Jag gör X och Y händer. Slutsats: X och Y är korrelerade. Kan jag försäkra mig och andra att det verkligen föreligger ett kausalt samband mellan X och Y? Korrelation implicerar inte kausalitet.

Exempel: Jag trycker på lampknappen och lampan tänds. Jag upplever att orsaken till att lampan tänds är knapptryckningen. Till synes hänger lampans tändning ihop med att jag trycker på lampknappen. Innanför knappen sitter en brytare som slås på varvid elektricitet flödar från nätet genom kretsen till lampan.

Å andra sidan, hur kan jag försäkra mig om att det verkligen är så utan att utesluta alla andra möjliga orsaker till att lampan skulle kunna tändas? Jag kan inte veta att lampknappen åstadkommer detta utan att direkt observera alla skeenden som kan orsaka lampans tändning. Till vilken grad måste jag reducera och isolera det som undersöks för att kunna försäkra mig om vad som verkligen är orsaken till att lampan tänds? Oavsett hur långt jag försöker att kontrollera en tänkt experimentuppställning så kan jag aldrig observera alla skeenden direkt.

Det får mig att tänka på bayesiansk logik. Att vi måste utgå från kausala samband som mer eller mindre sannolika. Jag kan aldrig vara helt säker på någonting, men det kan vara mer eller mindre troligt att ett orsakssamband föreligger. I vissa fall kan vi övertyga oss till den grad att vi tror oss veta att ett orsakssamband finns. Att orsakssambandet existerar definierar jag som att sambandet är tidsoberoende, det vill säga att samma fenomen uppstår oavsett när du testar. Då vi inte kan prova alla gånger i framtiden förrän framtiden har funnits kan vi inte försäkra oss om att orsakssambandet kommer att finnas för evigt. Är det av ren lättja som vi tror oss veta saker säkert och antar att det ena implicerar det andra, eller är det de facto en del av den objektiva verkligheten? Om det är det senare, hur kan man veta att man vet? Om man endast kan nå en intersubjektiv förståelse av världen kan vi aldrig försäkra oss om att orsaken verkligen är där enligt mig. Våra sinnen är ofullständiga, liksom vår upplevelse av världen.

Min slutsats blir att kausala samband inte finns i verkligheten, utan att vi använder begreppet för att det är användbart.

Diskussionsfrågor

• Vad är kausalitet?
• Kan vi vara helt säkra på att det finns några orsakssamband i verkligheten? Hur?
• Är det möjligt att isolera en enstaka orsak utanför ett logiskt system? Logiska system står utanför verkligheten i meningen att vi kan definiera orsakssamband oberoende av världen där.

Jag pratar om hur vi kan veta om kausala samband finns. För att göra diskussionen vettig kommer här en definition.

Definition
Ett subjekt S vet p om och endast om:

1. p är sant.
2. S tror att p.
3. S är berättigad att tro p.

I detta fall har vi p = "kausala samband existerar"
Ett subjekt S vet att kausala samband existerar om och endast om:

1. Det är sant att kausala samband existerar.
2. S tror att kausala samband existerar.
3. S är berättigad att tro att kausala samband existerar.

Jag har svårt att finna argument för 1 och 3.

hänger väl ihop med empiri kanske..
men börjar man tvivla på vardaglig praktisk kausalitet riskerar man hamna i tvångsbeteende måste dubbelkolla o tvivla på allt,
lås, strykjärnskontakter, spisplattor etc

Det är sant att det är extremt opraktiskt och kanske till och med onyttigt att inte förlita sig på orsakssamband i vardagen. Men om man istället vänder på det - hur kan man inte hamna i tvångsbeteendet i att man måste dubbelkolla och tvivla på allt om man inte kan övertyga sig om att kausalitet råder? Är det av ren lättja, som jag skrev i trådstarten? För att undvika problem. Då kan man argumentera för att man förnekar verkligheten av rent pragmatiska skäl, för att man inbillar sig att man mår bättre då. Vad är mest rätt eller minst fel?

Om du verkligen vill finna sanningen, får du aldrig sluta tvivla. Dvs det hela är och förblir en paradox, eftersom vi är bundna av vår subjektivitet. Den enda informationen du har direkt tillgång till är informationen i ditt medvetande, och vad kan du egentligen bevisa genom att hänvisa till denna?

För att närma oss en trovärdig sanning är vi tvungna att förutsätta saker, men då finns alltid risken att vi omedvetet frångår den "sanna" sanningen. Ett klassiskt exempel är väl Decartes som på 1600-talet genom sitt metodiska tvivel tyckte sig komma fram till den sanna satsen "jag tänker, alltså finns jag". Han förutsätter existensen av ett jag, på grundval av tankar som han kopplar samman med detta jag. En ännu mer sann sats, som inte förutsätter en koppling mellan tanke och jag, skulle i såfall vara "någonting tänker, alltså någonting finns", "någonting tror att det tänker, alltså någonting tror att det finns" Osv..

Det S i slutändan är tvungen till är att avgöra huruvida hen har godare skäl att tro än att inte tro p. Jag menar därmed att punkt 1 är i princip omöjlig att ta ställning till just eftersom att vi inte har tillräcklig information för att avgöra detta.

japp,
det blir ett dilemma

blir ungefär som påståendet
"det finns inget som är helt säkert",

är det påståendet helt säkert?

Det låter som en rimlig slutsats.

Om vi antar att världen är fullkomligt kaotisk ( till exempel att världen är allt som är möjligt i ett block universe a la någon block universe teori, t ex https://en.wikipedia.org/wiki/Julian...meless_physics )

...så får vi en form av universell censur av alla världar som är så pass kaotiska att de inte kan vara tillräckligt regelbundna för att det ska kunna finnas:

- tänkande varelser
- klockor (medräknat allt som kan ses som klockor på något vis)

Denna censur tar inte bara bort alla världar som varit för kaotiska, den är dessutom ständigt aktiv i nuet och filtrerar bort de möjligheter som leder till absurditeter och för stor oregelbundenhet.

Det finns alltså ingen egentlig kausalitet, vad som helst kan hända. Vi kan färdas bakåt genom tiden, vara våra egna föräldrar. Världen är allt som är möjligt. Men i denna möjlighet färdas vi framåt i tiden (eller, om man vill: inget händer egentligen, tiden står stilla eller finns inte) i en bubbla av rimlighet och påhittad kausalitet.

Men vad menar vi då med att något inte finns 'egentligen', och inte 'i verkligheten'? På det svarar jag att kausaliteten, liksom tid, värme, tryck m.m är emergenta egenskaper. Det finns inte i det fundament som vår värld bygger på, men de är nog så verkliga i den konstruerade makrovärld vi faktiskt lever i. Och ur det perspektivet är det egentligen likgiltigt om kausaliteten finns 'egentligen' eller inte. Det är till och med likgiltigt om verkligheten är 'verklig' eller 'simulerad', så länge den är perfekt.

Och världen är verkligen perfekt i den meningen att det inte finns några absurditeter. Dvs: antingen finns de verkligen inte, eller så filtreras de ständigt bort. Men ingen har någonsin kunnat visa en absurditet, t ex ett brott mot kausaliteten.

Det beror väl också lite på vad man menar är absurt. Exempelvis skulle jag vilja hävda att våg-partikeldualiteten är absurd och det är i allra högsta grad en absurditet man har kunnat visa. Där kan man dock hävda att det beror på att teorin som vi utgår från, vår nuvarande uppfattning om världen, är ofullständig. Således är det kanske vår uppfattning av fenomenet som är absurd, snarare än fenomenet i sig.

Det finns förövrigt ett visst godtycke i orsaksamband. Om exempelvis en järnstav rostar, vad kom först - den orangea färgen eller rosten? De kom samtidigt. Vad som orsakade vad är godtyckligt.

Angående andra stycket så skrev du tidigare: "Korrelation implicerar inte kausalitet." Kausalitet är något mer än korrelation. De regelbundenheter vi tar upp i vetenskapliga teorier handlar inte bara om samvariation mellan orange färg och rost, utan är djupare och ger samtidigt både en förklaring till varför saker sker och en förutsägelse. Nu är jag ingen expert på rost precis, men kausaliteten i en sådan process är säkerligen väl känd.

Men vetenskapen känner inte ett enda absurt fall, där t ex kausaliteten bryts eller man kan upprepa resultat där fakta säger emot varandra. Absurditet är, i vid mening, censurerad från vetenskapen.


Först stycket kan jag hålla med dig. Kanske inte om just partikel/våg-dualiteten som jag tycker är både missförstådd och överskattad. Men det finns en annan egenskap som ofta omtalas: att kausaliteten bryter samman på kvantnivå. Det är någonstans där, kan man spekulera, som kaos filtreras bort och den emergenta verklighet vi lever i uppstår. Man kan se det som att vi på gränsen kan snegla in i en annan slags verklighet, där t ex tiden inte har en precis riktning, våra kedjor av orsak och verkan faller samman, rumtiden upplöses i ett kaotiskt skum m.m. Men denna verklighet, 'kvantvärlden' i populärvetenskapligt prat, är kausal och regelbunden på sitt sätt, och det finns teorier om den. Så även den har sitt filter mot absurditet och totalt kaos.

Riktigt bra inlägg.

Föreställ dig detta som en förenklad modell av ditt exempel:

På ett bord har du 1 000 små 1,5V lampor utspridda. Ett 1,5V batteri och två koppartrådar.

Du observerar detta under ett dygn, vecka, månad, år kanske decennium (kanske med en filmande övervakningskamera) och finner att ingen lampa lyser.

Nu fäster du (löder) trådarna var och en till batteriets poler (utan att kortsluta dem) och tar en av trådarna och fäster den till en slumpmässigt utvald lampa (löder den till lampan).

Ta sedan den andra tråden och för den till någon av de andra lamporna (filma gärna) och notera om de tänds.

Jag hävdar att kausalitet och orsakssammanband existerar för om jag tog den andra tråden och snuddade lampan ansluten till batteriet skulle den lysa. Och den lyser så länge jag håller tråden mot den. Jag kan upprepa detta om och om igen, men om jag gör det på en lampa som inte är ansluten händer inget. Hur kommer det sig?

Varför lyser inga lampor slumpmässigt, varför tänds inte din kökslampa slumpmässigt, Varför står inte din bil någon annanstans än där du parkerade den, varför är inte månen en kub, varför visar din klocka rätt tid snarare än vilken tid som helst?

Svaret är att universum/kosmos verkligen har en tidsdimension och att tidigare tillstånd tvingar, genom logiska regler, senare tillstånd.

Kausalitet existerar. Om du besvarar mitt inlägg är det ett bevis att kausalitet existerar. ;-)

Pro

Problemet är att du inte kan utföra experimentet för evigt, eller alla gånger i framtiden som inte har inträffat än så du kan inte vara helt säker.

Du kan inte utesluta helt och hållet att det var en slump att lampan tändes precis när du upplevde att du tände den. Osannolikt - ja, omöjligt - nej. Det är just det här problemet som jag försökte lyfta i min ansats i trådstarten. Du upplever en korrelation men du kan inte vara helt säker på att din handling verkligen var orsaken till verkan, eller rättare sagt utesluta att något annat var orsaken. För hur skulle det gå till?

Jag förstår såklart att det rent praktiskt är orimligt att tänka såhär, men det hindrar mig inte från att tycka att det är fel! Det är också av denna anledning som jag försökte vara tydlig med att jag utgick från en skeptisk utgångspunkt. Om det sedan är en sund eller osund skepticism kan man fråga sig. Ur ett pragmatiskt perspektiv förmodligen det senare, eftersom vi åtminstone verkar kunna betrakta de flesta fenomen som kausala utan problem. Däremot utesluter det inte visst godtycke, exempelvis i det som jag lyfte i ett tidigare inlägg om rost och rostens färg.

Detta kan nog vara det mest korkade påståendet jag någonsin har hört.
Hur skulle en lampa kunna tändas av en ren slump?