Vad är kausalitet?

Är inte kausalitet konsensus efter fysikens lagar eller är det förenklad ordvrängeri? Berätta...

I klassisk fysik fungerar kausalitet som en utmärkt förklaringsmodell, vilket användaren starke_adolf lyfter fram:
När vi däremot börjar utforska djupare eller mer abstrakta nivåer av verkligheten behöver vi ibland ifrågasätta och omvärdera de modeller som hittills tjänat oss väl. Detta betyder dock inte att de tidigare modellerna är felaktiga eller att de misslyckas med att beskriva verkligheten. Snarare handlar det om att olika aspekter av verkligheten kräver modeller som är anpassade efter deras specifika natur och komplexitet.

För att illustrera detta: Newtons gravitationsteori fungerar mycket väl för att beskriva gravitationens effekter inom ett "klassiskt" perspektiv, det vill säga på makroskopisk skala, där hastigheterna är relativt låga och gravitationsfälten svaga. När vi däremot undersöker fenomen på mycket små skalor (som partikelnivå) eller möter extremt starka gravitationsfält (t.ex. nära svarta hål), blir Newtons teori otillräcklig.

Det var dessa begränsningar som ledde till att Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin. Denna teori beskriver gravitation som en krökning av rumtiden snarare än som en kraft, och ersätter Newtons modell i situationer där gravitationsfälten är extremt starka eller där precision på kosmisk skala är avgörande.

Vid ännu mindre skalor, exempelvis på kvantnivå, visar även den allmänna relativitetsteorin sina begränsningar. Här behövs kvantfältteorier, och i framtiden antagligen en fullständig teori för kvantgravitation, som ännu är under utveckling.

Sammanfattningsvis kan man säga att ingen modell är "fel" i absolut mening – varje modell är giltig inom sin specifika domän. Men när vi blickar djupare in i verklighetens struktur krävs nya modeller för att fånga dess mångfacetterade och komplexa natur.

Efter A kan det inte ha varit, eftersom B kommer efter, om du inte antar att det finns någon mellan station, C?. Innan A kan det har varit någon orsak, och det är det som är poängen. Allt är orsakst av något annat som är orsakat av något annat i en oändlig eller nästintill oändlig kedja. Vilket inte ger upphov till någon spontantitet.

Ja precis. Rörelse, tid och rum är ju relaterade, så det leder oss till att anta att precis allt vi upplever är som ikonerna i ett användargränssnitt. Med andra ord, som symboler som pekar på en mer komplex struktur som vi inte ser. Och det stannar inte vid vår tolkning av fysiken, utan omfattar då även hur vi tolkar sociala interaktioner och även vårt eget medvetande.
Premissen här är alltså att det finns 1) en objektiv kvantvärld, 2) en inre fysisk modell (som hanterar sånt som vi kan mäta) och 3) en inre mental modell (som hanterar abstraktioner som agens och fri vilja).
Treenigheten, skulle man kunna kalla det, eftersom det handlar om tre aspekter av samma grundläggande verklighet.


Ja, "boven" i dramat är "intuitering" skulle jag säga. Inte till vardags, men när vi söker djupare förståelse bortom våra intuitioner. Att söka djupare förståelse betyder ju att man växlar till en annan abstraktionsnivå där våra intuitioner kanske blir meningslösa.
Tricket för att förstå på djupet är alltså att hacka "intuiteringen" – bryta förtrollningen genom att nämna dess rätta namn så att säga. Det är att ifrågasätta våra intuitioner och ta ett steg tillbaka för att se saker ur ett annat perspektiv. Det kan hjälpa oss att förstå djupare samband.

Om vi följer den princip som vi inledde med, att kausalitet är som talserier, skulle man kunna betrakta världsalltet som ett enda stort händelseträd där allt som är möjligt existerar som olika händelsegrenar på denna enda entitet. Dåtid, nutid och framtid, samt alla möjliga alternativa händelser, samexisterar i detta kosmiska nät. Vad tror du?

Tror... ja du, åtminstone har jag några idéer som jag kan bolla lite med.

Ett sätt att närma sig existensens enhetlighet – eller det "kosmiska nätet", som du kallade det – är att undersöka hur ett objekt, fenomen eller en omständighet relaterar till andra. Genom att försöka isolera det från sitt sammanhang kan vi utforska om det har en självständig existens, det vill säga om det kan existera helt oberoende av allt annat, och därmed ifrågasätta möjligheten till en universell sammanlänkning.

Oavsett vilket objekt, fenomen eller omständighet vi väljer att analysera, visar det sig att inget existerar helt i sin egen rätt, oberoende av något annat. Även i experiment som innebär isolering, som single-foton-experiment där enstaka fotoner fångas i en vakuumkammare för att studera deras kvantmekaniska egenskaper, eller qubit-isolering där elektriska laddningar eller "spins" hos enskilda elektroner hålls i superledande kretsar, har dessa "isolerade" objekt ändå en relation till den utrustning som omger dem. Fotonen interagerar fortfarande med vakuumkammaren, och qubiten är beroende av den superledande krets som håller den stabil.

Vad innebär då detta? Jo, det visar att alla ting – objekt, fenomen och omständigheter – inte bara är sammanlänkade genom direkta relationer, utan även beroende av indirekta kopplingar till andra ting. När ett objekts, fenomenets eller omständighetens relationer förändras, förändras även dess form och dess relation till omvärlden.

Formen, eller naturen, av varje ting är alltså både direkt och indirekt beroende av andra ting för sin existens, en kedja som potentiellt sträcker sig i oändlighet. Dock begränsar vår nuvarande kognitiva och teknologiska att observera och bekräfta detta i sin helhet, men principen förblir central.

Detta leder oss till en av de fundamentala aspekterna av energi och materia, kopplad till vad vi kallar energiprincipen eller termodynamikens första huvudsats: energi kan varken skapas eller förstöras, endast omvandlas. På samma sätt omformas relationer och interaktioner mellan objekt och fenomen, vilket i sin tur förändrar deras natur och form. När en relation till ett ting förändras, förändras själva tinget och dess relationer, vilket i sin tur skapar ny relevans för andra ting och fenomen.

Denna dynamik speglar hur allt i universum är sammanlänkat i ett kontinuerligt flöde av förändring och beroende – eller, som du sa, i ett "kosmiskt nät".

Det vackra med denna syn är att inget saknar syfte eller betydelse i sann mening; allt är användbart och spelar en roll för något annat. Inget går till spillo; allting återanvänds på något sätt genom förändring av form och relation. Detta gäller även för ting som kan verka överflödiga eller oanvändbara ur vår mänskliga synvinkel. Ta till exempel matrester som vi kastar bort. För oss kan de tyckas vara slöseri, men de blir istället till nytta för andra organismer. Flugor är mästare på att dra nytta av sådant vi avfärdat, och i andra fall kan avfallet bli näring för växter och jord. Allt som verkar överflödigt utifrån vår uppfattning, är alltid en resurs för något annat.

Men det är egentligen inget problem – det blir ett hinder främst ur vårt eget synfält och utifrån våra uppfattningar om vad som är viktigt, vilket orsakas utav vår ignorans. Universum i sin helhet, struntar i det, men det skulle definitivt vara fördelaktigt för oss i många aspekter att bredda vårt perspektiv på saker och ting.

Är det ”kosmiska trädet” statiskt , dynamisk eller inget alls av det, om vi ser på helheten som en komplett struktur utanför tidens begränsningar? Från ett övergripande perspektiv, där alla händelser är sammanvävda, så föreställer man sig ju att hela ”trädet” redan existerar som en fullständig struktur, med både det förflutna, nuvarande, framtida och alternativa dito, inbyggt i sin form. På så vis är trädet redan ”fullbordat”. Men på viket sätt? Statiskt, dynamisk eller inget alls av det?
Vår nu-punkt i rumtiden är alltid här och nu, och dåtid och framtid är inget vi nånsin upplever. Bara som minnen och abstraktioner i nutid. Vet inte vad man ska dra för slutsats av det.
Vi är samtidigt "trädet", inte något separerat från trädet.
Är trädet ett kosmiskt medvetande? Eller är det en kausal struktur ur vilket medvetande uppstår?
Eller båda?

Jag delar btw din helhetssyn.

Nog för att jag uppskattar överensstämmelse, men lika väl uppskattar jag kritik och dekonstruktion utav argumentationen. Dra dig inte för att identifierbara logiska eller faktamässiga inkonsekvenser och upplysa dem. Det senare kan ge upphov till en utökning utav min förståelse utav verkligheten.

Att bortse från de statiska aspekterna till förmån för enbart de dynamiska kan vara en missuppfattning. Det statiska och det dynamiska utgör båda grundläggande dimensioner av verkligheten och bör beaktas. Vissa aspekter av verkligheten är statiska, medan andra är dynamiska. Ibland kan samma aspekt sakna eller uppvisa båda dessa egenskaper beroende på perspektivet och analysen, dessutom kan de även vara beroende utav varandra.

Dåtiden, till exempel, är i hög grad en statisk del av verkligheten. Det förflutna är oföränderligt; det är fast och kan inte påverkas och är därför icke-dynamiskt. Framtiden däremot, betraktad ur ett kausalt perspektiv, formas snarare som ett resultat av det som sker i det kontinuerliga rumtidskontinuumet och är därför dynamisk, alltså icke-statisk.

Samtidigt är vår uppfattning om dåtid och framtid, som du påpekar, till stor del abstraktioner. Vi kan inte konkret uppleva framtida händelser, och inte heller det förflutna. Genom abstrakta medel, som projektioner, kan vi endast konceptualisera potentiella eller sannolika framtida utfall, vilket inte är samma sak som framtiden i konkret mening. På liknande sätt kan vi genom minnen bara uppleva ekon eller reflektioner av det förflutna inom rumtidskontinuumet.

Flera kloka filosofer har genom tiderna uttryckt det som att "dåtiden är död" och "framtiden är ännu ofödd."

Vi gör också ofta misstaget att förväxla kausaliteten mellan dåtid och nuet. Det intuitiva, men antagligen felaktiga antagandet är att dåtiden, skulle "orsaka" nuet, alltså att vad som finns nu, är en orsak utav det som har hänt. Detta antagande utmanar vår förståelse av tid och kan kräva en omvärdering.

Följande metaforer illustrerar denna poäng:

Föreställ dig en båt som färdas över vatten och skapar svallvågor bakom sig. I detta exempel representerar båten nuet, medan vågorna den lämnar efter sig symboliserar det förflutna. Är det vågorna (det förflutna) som driver båtens rörelse (nuet) över vattnet, eller är det båtens rörelse som orsakar vågorna? Det är uppenbart att det är båtens färd (nuet) som skapar vågorna (det förflutna) och inte tvärtom.

Ett annat exempel: Föreställ dig att du drar ett streck med en penna på ett papper. Pennan representerar nuet, och strecket som bildas är det förflutna. När du drar pennan över pappret, är det strecket som orsakar pennans rörelse, eller är det pennan som skapar strecket? Här är det tydligt att det är pennans rörelse (nuet) som ger upphov till strecket (det förflutna), inte tvärtom.

Dessa exempel visar att det är nuet som skapar det förflutna snarare än tvärtom, vilket utmanar vår vanliga uppfattning om kausaliteten mellan tidens olika dimensioner.

Vad tror du?

Från mitt perspektiv så har jag inget exempel på någonting som ger upphov till medvetande, och viktigare än det så kommer jag aldrig ha det; något som de flesta skulle hålla med om, vad jag förstår. Det här gäller alltså från ett medvetet perspektiv—vilket är vad vi faktiskt har, eller?—inte ett tankebaserat perspektiv. Man kan tänka sig att hjärnan leder till medvetandet, exempelvis, men man kan inte uppleva det.

Går man tillbaka till basics på det viset, och förkastar allt hypotetiskt, så är väl all data vi har någonting som dyker upp inuti medvetandet? Precis allting pekar i så fall på att medvetandet är fundamentet, och allt annat dyker upp inuti det. Spelar ingen roll om det är tankar och känslor, sinnesupplevelser, eller det vi kallar objekt.

Det finns inget egentligt träd; inte om det antyder någon form av mångfald åtminstone. Det bara verkar så. Precis som att det i drömmen inte finns en miljard atomer, eller en hel grupp med individer, eller en hel stad eller ett berg eller nåt sånt; vare sig det verkar så eller inte.

Vill man uttrycka det mer formellt så kan man säga att medvetandet är en mängd och allt annat är delmängder. Så istället för ett träd med separata grenar så är det snarare så att det finns en helhet och allt annat—inklusive tanken om oss själva som individer—är en kategorisering av den helheten.

Alla perspektiv som säger något annat än det här är nödvändigtvis baserade på tankar. Man måste tro något. Men verkligheten är inte ett koncept, och kräver ingen tro överhuvudtaget; den är oberoende av tro. Jag vet att du gillar att erkänna alla abstraktionsnivåer, men för mig är det rimligare att förkasta allihopa—i den här kontexten åtminstone—eftersom verkligheten inte är abstrakt. Den är det enda konkreta.

Rätta mig om jag har fel! ^^