Har jag en framtid med min flickvän efter detta?

Att älska en tjej över allt annat kan bara män med begränsad erfarenhet av tjejer göra. Och hon vill inte ha det så heller. Du är nu i processen att bli lite mindre naiv och mer realistisk tack vare erfarenheter hon ger dig genom sitt beteende. Se det som nåt positivt.

Låter som att du är en väldigt kontrollerande människa, även om du kanske inte mäker det själv. Att inte låta din brud gå ut och festa lite är sjukt. Vad mer får hon inte göra? Träffa sina killkompisar? Om du har fler sådana här riktigt sjuka krav så bör du söka hjälp. Hjälper inte det, och du fortsätter att förtrycka henne så bör du lämna henne. För hennes skull.

"kan inte tänka mig leva utan henne"

Där har du problemet. Du är en toffel som accepterar när din flickvän gör fel.

Sluta acceptera att din partner sviker dig, då slutar hon att göra det eller drar. Oavsett vilket så är det bättre än vad du har just nu.

Grow some balls

Du förstår ju inte. TS vill ju få känna att hon visar att han betyder något för henne fortfarande, att hon håller det hon lovar och sätter honom främst när hon har sagt att hon ska vara hemma och nykter.
Inte är TS obehaglig för det.

Hans tjej beter sig ju dock som när man tröttnar på någon och börjar söka sig ut igen och inte sätter den person främst som man borde.

Det kan inte vara så att det du ser som "löften" helt enkelt är att hon försökt få slut på ditt tjat? Du börjar pressa henne om att hon inte ska gå ut och festa nästa helg och till slut säger hon ok bara för att slippa bråka med dig för stunden?

Det låter för övrigt som att du vill att hon ska sluta göra något hon gillar för att på så sätt bevisa att hon menar allvar med dig. Såna krav leder aldrig till nåt bra.

Jag kan hålla med om att han borde markera och inte acceptera att hon beter sig så där. Men det är så lätt för oss att säga, svårare för han att göra. Jag vet hur det är när hjärnan skriker "spring, spring" men hjärtat håller fortfarande om den man har känslor för.

Jag hoppas dock att TS sätter ner foten och visar att hennes agerande får konsekvenser. Där konsekvenserna är att hon förlorar honom om hon inte vårdar deras relation.

Fast är det så lämpligt att ränna ute och festa utan sin partner så ofta om man är i en relation?
Och att hellre välja att fara ut och festa själv istället för att umgås med sin kille när han verkligen ber henne att stanna hemma med honom den helgen.

Så har det aldrig varit i mina långvariga relationer.
Har man det behovet så är det nog lika bra att vara singel.
Det tror jag inte kan leda till något bra.

Det måste väl var och en få avgöra själv? Jag har bekanta i långvariga (5+ år) relationer som är ute och härjar tillsammans eller var för sig relativt ofta och jag har andra som mest sitter och ugglar tillsammans. Det gemensamma är att man inom paren har ungefär lika stort eller litet intresse av att vara ute och festa och ungefär samma syn på vad som är lämpligt.

Håller med dig. TS, läs det här några gånger.
Nej, det handlar inte om att hon "inte får gå ut eller inte" - utan om att du tror att en relation ska baseras på att man ska "bevisa" saker för varandra av principskäl. Det är totalt orimligt. En princip som dessutom inte underbyggs av någonting mer än en fix idé om att "testa" sin partner är bara väldigt verklighetsfrånvänt. Det du dessutom gör i situationen är att du helt frånlägger dig ditt eget ansvar i hela situationen, du kommer inte ifrån att ditt agerande skapar en reaktion från din partner. Om du nu verkligen brydde dig om personen skulle du förmodligen inte vilja utsätta den för den situationen du faktiskt skapar: där ni båda mår dåligt, hon känner sig kontrollerad, du känner dig "kränkt" och relationen tar skada. Det är på grund av dig - då det är du som skapade situationen - och inte på grund av henne.

Jag förstår ditt resonemang med att man bara ska lova saker man har tänkt att hålla, men jag tror du tar det ur sitt sammanhang. Att vilja att någon lovar någonting handlar ju ofta om att det den lovar är primärt för att innehållet i löftet är viktigt av något skäl (och att båda är överens om att det är viktigt och varför) - och inte sekundärt som i den här situationen. Du skriver ju själv att innehållet i löftet är irrelevant, vad finns det då för substans kvar? Ingen. Det låter som att enda anledningen till att hon "lovar" något är för att du förmodligen hetsar om det, vägrar släppa det och fortsätter tjata tills hon "går med på" det. Jag vet inte om du själv förstår hur absurt det hela låter, för du verkar se ditt beteende som helt rimligt och 'normalt'.

Med andra ord använder du "löftet" som en täckmantel för att rättfärdiga ditt eget (felaktiga) beteende. Det är inte ett löfte det handlar om när det inte finns ett innehåll i det. När det handlar om att din partner ska "bevisa" något för dig är det inget löfte det handlar om, och enda anledningen till att du över huvudtaget använder begreppet "löfte" är förmodligen för att det har en bättre "klang" än "testa sin partner"/"kräva orimliga saker"/"kontrollera". Du kan med andra ord inte få fram det du vill "få fram" (om din partner hålla vad den lovar) då ditt "löfte" är falskt och påhittat och inte riktigt. Om din partner "följer" "löftet" är det ju det påhittade kravet/löftet den följer, och då vet du ju fortfarande inte hur personen agerar när du ställer ett "riktigt" krav/löfte, eller hur?

Såhär:

Du kräver att hon lovar saker för löftets skull. Löftet i sig är "primärt" trots att det inte innehåller någon substans.

Hon "går med på" löftet, för "gå med på-andets" skull. Att få dig att lägga ner är "primärt" då ditt beteende är totalt dödfött och substanslöst.

Det du istället borde göra är först och främst att rannsaka dig själv. Fundera på vilka beteenden du skapar hos din partner. Bete dig sedan på ett sätt som tar fram positiva sidor hos din partner, och på så sätt gynnar relationen när ni båda trivs i den - snarare än har en "kamp" med varandra (eller ja, du med henne, då det är du som startar konflikten utan anledning). Du behöver också avväpna dig själv och inse att du inte kan kontrollera en annan person. Om det nu i framtiden går åt helvete, ja, då är det så det blev. Det enda du kan göra för att förebygga det är att skapa en sund och hållbar relation som ni trivs i och vill vara i. Det ironiska med olika skyddsbeteenden människor skapar är just att de leder till att situationen man vill undvika uppstår.

Till exempel:

Du vill att din partner ska vara med dig, därför försöker du isolera denne från andra personer. Hela situationen underbyggs av ett (illa dolt) hot.

Följd: Personen känner sig kvävd och kontrollerad och lämnar dig på grund av det.

Jämfört med:

Du vill att din partner ska vara med dig, du vill dessutom att det ska ske ömsesidigt och efter bådas önskemål. Därför tycker du det är viktigt att ni umgås när båda vill, snarare än att din partner umgås med dig för att den känner sig "tvungen" för att bevisa något. Hela situationen underbyggs av ömsesidighet och där ni båda bryr er om varandra och är måna om att den andra trivs med er och vill umgås med er av "fri vilja" snarare än av tvång eller på grund av hot.

Följd: Personen känner sig trygg med dig, känner att den kan fatta beslut själv och känner att ni båda har inflytande i er relation och att ni bara gör saker som båda vill, för bådas skull - snarare än något som den ena vill för sin egen skull.

Saker är aldrig entydigt positiva och negativa, och därför är det viktigt att se de olika dimensionerna av ett och samma beteende. Du kanske tycker att ditt beteende är rimligt för att det skapar en trygghetskänsla hos dig (om än falsk), medan det hos din partner skapar en känsla av olust och otrygghet. Är då beteendet bra eller dåligt? Det är såklart en retorisk fråga: beteendet är både bra och dåligt beroende på vilket perspektiv man betraktar det utifrån, men för relationen skapar det enbart negativa påföljder - då du inte blir tryggare och inte din partner heller. Det upplevs av dig som att du "skyddar" dig själv (fast det egentligen är ett undvikande/destruktivt beteende som skadar dig), skadar din partner samt skadar relationen.

Hur kan du agera istället så att ni båda mår bra?

Man måste nog vara på samma plan när det gäller det. Två som gillar att vara ute mycket funkar det nog för att ha en sådana relation. Men om den ena hellre vill umgås med sin partner än att vara ute och festa och partnern prioriterar att festa utan sin partner så blir det nog för mycket slitningar.

Personligen slutar jag alltid att gå ut när jag hamnar i förhållande. Har inget behov av det då och vill ju tillbringa den tiden med den jag tycker om istället.

Ja, precis. Så frågan är vad man ska göra om man inte är på samma plan. Jag tror inte att det är en vinnande strategi att kräva att ens partner ska sluta med något för att man själv inte har behov av det eller för att man prenumererar på någon åsikt om att det bara är omogna fjortisar som gillar att festa på helgerna.

Det beror väl på, om den ena mår dåligt över att den andra ränner ute och festar så blir det ju väldigt svårt. Frågan är om man i en sådan situation ska lämna förhållandet trots att man älskar personen?

Om det mest är på grund att man tycker att det är fjortisfasoner att ränna ute så klarar nog en relation att överleva det.