Pojkvän tror att våra argument är någon jäkla debatt!

Den situation TS beskriver sker ofta när kvinnor framför påståenden som är felaktiga. När man sedan förklarar att de är felaktiga, så blir det ofrånkomligen ett gräl på hennes initiativ. Sedan får man höra att det handlar om att hon vill framföra vad hon "känner" och att hon känner att man inte lyssnar. Anledningen till det är så klart att hon inte sa "jo, jag vill tala lite om vad jag känner", utan kom med ett falskt sakpåstående. Det blir även konstigt om man utgår ifrån att alla hennes sakpåståenden egentligen är ett uttryck för vad hon "känner"...framför hon aldrig några sakpåståenden som just är sakpåståenden? Ytterligare ett fel man har gjort i liknande situationer är att felaktigt tro att om hon säger att hon mår dåligt av en sak som bevisligen inte stämmer, så kommer hon kanske sluta att må dåligt om man lyckas få henne inse att hon mår dåligt över något som inte ens existerar. Det är heeeelt fel antagande. Det är just det här som kallas för att man "alltid vill vinna" argumentationen, trots att det ju inte går att "vinna" en argumentation så länge inte båda parter accepterar vissa spelregler kring saklighet och användningen av korrekta argument.

Jag tror ovanstående, lönlösa beteendemönster är vanligare hos unga män som ännu inte har alltför stor erfarenhet av att vara i ett fast förhållande med kvinnor. Dessa män tror sig bete sig rationellt, men eftersom det resonerande och förnuftsmässiga diskussionssättet saknar utsikter att leda till något vettigt, så är det faktiskt ett irrationellt beteende. Förvisso på grund av oerfarenhet och okunnighet, men likväl. De män som brukar klara detta bäst är förmodligen de som inte tar sin partner riktigt på allvar, låtsas lyssna på dem, slänger till dem några tomma fraser om att förstå, inte säger emot och istället väljer att vara generellt oärliga i förhållandet.

Personligen orkar jag inte riktigt med ovanstående, så när jag har hittat en av de ovanliga kvinnor som faktiskt kan diskutera sakligt, är mottagliga för fakta och förnuftsargument, kan även själva framföra vettiga insikter och argument (de båda förmågorna förefaller ofta hänga ihop) och kan skilja på känslor och sakpåståenden, så brukar jag verkligen engagera mig. De är sannerligen inte lätta att hitta, den saken är säker! Det är lite som att lyckas se en enhörning stegra sig mot en regnbåge. Vill jag bo med någon som inte är mottaglig för förnuftsargument, utan bara vad denne själv känner, så föredrar jag en katt framför en kvinna. De är mer behagliga, roligare och mindre krävande. Dessutom vill de inte få diskutera sina känslor i tid och otid. Närmast alla djur har känslor, en av dessas är inte så spektakulära att det räcker till att ha som ständigt samtalsämne. Åtminstone inte om dessa känslor inte förefaller ha någon starkare koppling till den faktiska fysiska verkligheten runt omkring oss. Och nej, bara för man älskar någon innebär inte att det är ett outtömligt diskussionsämne.