Hur tar jag mig enklast ur detta (Stesolid-beroende)?

För ca 2 år sedan fick jag Stesolid utskrivet av en naiv läkare. Skulle ta 30mg om dagen men då jag har lite innanför pannbenet läste jag på och insåg att det skulle göra mig rejält beroende. Höll mig därför till 10-20mg/vecka (1-2 dagar i veckan). Kan tillägga att jag lider av GAD mm, därav denna medicin.

Har fortsatt få utskrivet och har hållit mig till denna dos/intervall men senaste månaderna har det hänt mycket skit som vänt upp och ned på mitt liv, och mitt i allt detta har ett nytt väldigt krävande jobb dykt upp. Har därför ökat till 3, ibland 4 gånger i veckan (men sällan överstigit 20mg per tillfälle) och så har jag hållit på nu i alla fall 3 månader. Inser hur farlig denna "medicin" är och dessutom finns massa missbruk i släkten, just av piller (och även alkohol). Vill inte hamna där många har hamnat.

Hur som helst har jag dom senaste månaderna känslomässigt hoppat fram och tillbaka, från att må bra till att få massa ångest till att hamna i depression till att komma ur depressionen och tillbaka igen. Allt är ett virrvarr och jag fattar ju nu att det till stor del har med dessa piller att göra.

Nu har jag inte tagit på 5 dagar och jag känner verkligen av abstinensen: äcklig smak i munnen, ledvärk som kommer och går, extremt trött, smått darrande fingrar och muskelryckningar, hjärta som slår snabbt och oregelbundet i perioder och ångest/noja som kommer och går. Sömnsvårigheter och stora koncentrationssvårigheter.

Nu måste det bli ett slut med detta. Jag tar hellre vanlig ångest än detta skit.

Frågan är nu hur jag tar mig härifrån bäst? Som jag nämnde har jag ett nytt jobb där jag måste prestera som fan, så jag kan inte gå och tända av dagarna i ända. Samtidigt vill jag inte börja äta dagligen för det känns som ett steg tillbaka. Eller är det bästa sättet? I så fall vad för dos bör jag lägga mig på?

Tacksam för svar.

Enda sättet är att sätta hårt mot hårt. Bestämma sig. Se till o bli kvitt de där tabletterna. Gör det. Hade en sambo som jag förstår var fast på Stesolid mm. Allt rättroget utskrivet av läkare pga depression o svårt komma ner i varv, svårt sova.... Det har bara eskalerat tyvärr... Jag tyckte mycket om hen, men hen blev nojig precis så som du beskriver det. Ja känner igen alla symptom du beskriver. Gick inte få loss hen ur piller-världen tyvärr... Gick inte fortsätta ett liv tillsammans. Förstår i efterhand hur mycket de där pillrena tog över personligheten. Stämmer precis som du beskriver. Nä gick inte... Tyvärr...En bra partner annars... Vi är inte ihop längre... Hen har bytt doktor som nu för tiden lagligt o öppet för in ännu tyngre medikament från Tyskland... Hen är stolt över detta... Ännu mer "synd om"... Räcker inte med det o det, det är bara skräp, behöver få de här medikamenten som hjälper.... Så löper argumenten... Det heter att det är synd om hen, men egentligen är hen helt beroende av såna här tabletter. Ja o Stesolid räcker kort o gott inte till längre. Nej, ge dig inte in på den banan. Finns alltid läkare som vill skriva ut än det ena o andra... Du blir doktorns pengakossa... Hela hens liv kretsar kring piller som han "måste" ta, för "det har ju läkaren sagt" heter det.... o de personförändrar.... Både yttre fysiska, som tex ryckningar, hjärthugg, finnar över hela kroppen som blöder med de senaste o fysiska... Hen blev nästan paranoid o kunde få för sig t.ex. "svartsjuke-grejer" som var helt befängda... Jag tycker synd om hen på ett vis, för hen fattar inte själv hur hårt hen trillat dit... Å hur pass mycket pillrena påverkar honom o förändrar honom... Hen kan 'skryta om" piller från Tyskland som hen får utskrivet o som hen mår så bra utav... Å i nästa sekvens heter det att hen mår så dåligt o behöver dessa tabletter för att försöka komma tillbaka, må bättre... Hen kan tycka väldigt synd om sig själv, men är inte, aldrig, beredd att uppoffra eller ens dra ner på pillrena. Pillrena måste ju hen ha för hen "mår dåliigt".... Får inte hen substanserna i sig så blir det humörsväng o abstinens.... Hela kroppen reagerar... Hjärtat skenar, darrningar o allt det du beskriver... Inte lätt att tas med en sån person... Hur mycket jag än tyckte om hen så funkade det inte att leva med... Jag mådde otroligt dåligt av att se "missbruket" o förändingen det medförde av hen som person... Hen hade under flera år innan jag kom in i bilden missbrukat Stesolid mm... Det förstår jag i efterhand... Välordnad familj, så "missbruk" klassades det inte som, utan "synd om" o depression, gått in i väggen, för mycket o svårt komma tillbaka....
Skippa den banan... Jag tror faktiskt aldrig att hen tar sig ur det... Hen är körd... Han valde piller istället för kärlek IRL...
Bara stålsätt dig o härda ut... Ta inget annat istället för... Då är du åxå körd... Dumt....

Lär dig använda enter-tangenten..

Köper ditt inlägg men att "hen" (gud så larvigt) valde tabletterna istället för kärleken inte rätt. Drogerna vann, kemikalien förändrade hans mentala tillstånd. Han slutade inte älska..

ta alprazolam ist

Bestäm du dig för att aldrig igen ta någon benzo och var därefter glad över att det endast tog dig två år att komma till insikten om att benzo skapar ångest.

Se ATn som en väckarklocka. Det är inte normalt någonstans att känna allt det där bara för att man inte tryckt i sig sina piller. Har du redan varit utan i 5 dagar så är du dessutom snart klar med avtändningen. Bara hålla ut ett tag till!

Inget fan av hen, var enklaste sättet att få fram att det spelar ingen roll om det är tjej eller kille. I mitt fall var min sambo en kille. Det viktiga jag ville få fram är att ja det är fullt möjligt utveckla ett beroende av Stesolid mm o som sen kan leda till mer o diverse starkare/andra preparat.

Voilà enter ... Just det där att han kände att han måste ta dem, inte klarar sig utan, pillrena var vad "nappen" är för småbarn.... "tryggheten"... Alltid noga med att piller fanns med o nära till hands. Hade koll på när han tagit o hur dags han skulle ta igen... Så fort han kände efter o mådde lite dåligt så tog han ju piller igen.... När han kände substanserna var på väg ut ur kroppen mådde han dåligt o var synd om o fyllde på istället för att härda ut o bli av med eländet... Han såg inte vad tabletterna gjorde med honom o förändrade honom.

Det var ju inte bara han som älskade... Jag älskade ju honom också... Det var dock också svårt o smärtsamt... Var som att leva med två olika sidor av honom... Den lugna, fina, bra som man tyckte så mycket om, o sen kunde det svänga... Humörsväng som han inte såg/erkände/var medveten om... Han fick för sig sånt som var befängt/inte stämde... Mycket var mitt fel, inte hans... Han såg inte att det var pillrena...

Han försvarade alltid pillrena... De behövde han ju... Han mådde ju dåligt o "doktorn" stod ju på hans sida o hade ju sagt att han "måste" ta dem.... Man tycker att han skulle få nog av de fysiska obehagen om inte annat..., som när hjärtat skenar, ingen behaglig känsla såg man ju på honom... Man blir ledsen av att stå bredvid maktlös också. Gör ont i en. Så står man bredvid o säger "ja men det är ju tabletterna som förgör dig".... Han visste det väl själv också, men fortsatte på banan o försvarade att han behövde dem... Han såg sig nog aldrig som beroende, det var mer att pillrena var nappen...

Berg och dalbanorna tog till slut ut sin rätt... Hur mycket jag än kan tycka om honom ännu, så blev det för svårt och smärtsamt att leva i det där... Han tänkte ju inte ge upp pillrena heller... Dem behövde han ju hette det... Ja o han har ju trappat upp istället för ner sedan vår tid... Det är en sorg... Hade önskat annorlunda för oss, men vill inte leva i att se/få erfara "missbruket"... För jobbigt.... Han behöver vilja rädda sig själv för att få till en förändring... Man kan inte rädda någon som inte vill/är redo... Man måste själv bestämma sig o vilja själv... Vet inte om han ser sig själv som beroende ännu ? , o tycker det är för svårt för att sluta..?, eller om han är bekväm med pillrena än eller tycker det kvittar o bara kör på... Har inte hört honom nämna något om att sluta iaf...

Gör dig av med tablettmissbruket o lev med ångest på vanligt sätt istället. Tabletterna får dig inte att må bättre. Så mycket negativt skit de medför... Skulle säga att ångesten blir än värre av de där tabletterna o när de där substanserna lämnar kroppen... Fyll inte på med mer då utan härda ut o bli kvitt det en gång för alla... Otäckt hur de där tabletterna påverkar o personförändrar... Alla känner vi ångest... Man får lära sig att hantera den på annat vis än med piller... Jogga hjälper mig... Bättre än piller...

Bra iaktaget. Det hade lika gärna kunnat vara mitt tidigare benzomissbruk som du beskriver.

Ångest, paranoia och psykologiska berg- och dalbanor. Det eviga räknandet av piller och alla bortförklaringar! Och det som jag tycker var det absolut värsta efter slaveriet beroendet ger, all självömkan! Jag betedde mig som ett sårat barn under allt för lång tid.

Min solskenshistoria börjar då jag beslutade mig för att aldrig igen ta en tablett oavsett hur dåligt jag mådde och därmed ta ansvar över mitt mående. Avtändningen varade ett par veckor, och jag skojar inte då jag skriver att jag trodde att jag skulle dö. Men jag stod ut och dog inte och idag är jag tillbaka till mitt gamla jag.

Jag skulle säga att nyckeln till att bli fri är att sluta vara rädd och våga konfrontera det som finns inom en. Känslan efter avtändningen då man inser att man inte behöver äta piller varje dag är oslagbar! Frihet!

." ...det absolut värsta efter slaveriet beroendet ger, all självömkan! Jag betedde mig som ett sårat barn under allt för lång tid."

Ja mycket med bergodalbana, bortförklaringar/att ljuga för sig sjäv o självömkan, självömkan... sårat barn o tycka synd om sig...

Förstår att du kände det som att du trodde du skulle dö, så kände även min sambo det o det var ju obehagliga upplevelser när kroppen reagerar. Kanske har han aldrig vågat komma över den tröskeln... Obehaget för att komma över tröskeln blir för stort... Obehaget ger en rädsla... Instämmer helt i att det till syvende o sist handlar om att övervinna rädslan. Dels rädslan för de fysiska/kroppsliga symtomen... "Fy så otäckt detta känns, näe jag klarar inte detta, jag måste ta ett piller nu så jag mår bättre. Jag klarar inte detta...." Gäller ju våga härda ut o ta sig förbi det stadiet, så som du gjorde...

Håller helt med i allt du skrev... Håller också med om att det handlar om rädsla för att konfrontera något inom sig... Man vill inte konfrontera, det är jobbigt, bättre låta björnen sova, bedöva, slippa känna...

I min sambos fall tror jag det bottnade i att han inte kände att han kunde välja sitt eget liv utan hans liv var utstakat o han förväntades gå i sin fars fotspår o hade allas förväntningar på sig, mor o far ville vara stolta över honom o han kände nog att det blev honom övermäktigt. Allt det de ville ha ut utav honom var egentligen inte "sant" för honom själv inombords. Det blev ett spel han var tvungen att spela med i. Klart sådant blir jobbigt. Inte få vara den man är. Inte kunna/få välja sitt liv själv. Föräldrarna tycker mycket om sin son, men styr o förväntar sig också...

Han kände nog att han orkade inte vara allt det som förväntades av honom. En fasad utåt o så kändes det "osant" o för mycket inombords. Hans far klarade den sociala biten, men jag tror det sociala tärde mycket på min sambo. Han ville egentligen inte ha så mycket med folk o göra o "le o vara trevlig" som förväntades av hans föräldrar o andra... Jag kan förstå honom i detta...

Så jag kan förstå att det är skönt hur piller/droger/alkohol "trubbar av", kapar av toppar av ångest, bedövar, lugnar nerver när det blir för mycket, slippa känna stress o hur "myrorna kryper o springer i kroppen", domna bort alla tankar o samveten som ständigt surrar o snurrar runt i huvudet... Bedöva, domna bort det som blir för mycket, som man känner att man till slut inte klarar att hantera.... Då blir ju piller/alkohol/droger en befrielse bort från det onda... Slippa känna...

Förstår piller/droger/alkohol blir en trygghet, "nappen", för att slippa må så dåligt o att det blir en rädsla att ta bort den tryggheten, nappen o en oro för "hur ska jag klara mig utan att ta till "nappen"... å när jag börjar darra/skaka o må dåligt..."

Samtidigt är det ju ingen utväg. Man stänger av o lägger locket på, men de där pillrena/alkoholen/drogerna hinner ju till slut ikapp en ändå.... Då med än mycket värre ångest... Både ångest för vad de medfört o orsakat, men också att de "medlen" ger ångest i sig själva... En ångest som är långt mycket värre än vanlig ångest..


Vore en dröm om min fd. sambo kunde komma till samma insikt som du beskrev... Att solskenshistorien slutar med att bli kvitt beroendet, att det ger en enorm frihetskänsla o är underbart att bli kvitt ångesten. Som jag har försökt säga det... "Tänk vilken frihet att bli kvitt de där tabletterna. Vilken frihet du skulle känna... Så mycket bättre du kommer må utav att slippa dem o friheten att vara av med dem i systemet o inte behöva "räkna" med dem o tänka på dem alltid..." Han har inte vågat/kunnat välja den friheten ännu... Kanske t.o.m glömt den känslan av "vanlig frihet"... Skulle så önska honom den friheten...

Sen får man nog alltid leva med "vanlig ångest", det får vi alla får dras med... Jobbigt det också, inte lätt att vara människa för någon... Man får försöka göra så gott man kan bara... En dag till, en timme till o en dag i sänder är mitt måtto när det är jobbigt... Ja o så får man finna sina vägar, vad som fungerar utan "påverkande medel"...

Ja o min fd. sambo skulle behöva nå dit att våga/kunna/klara att stå upp för den han är o välja att leva sitt eget liv så som han skulle önska det... Inte som föräldrar o andra förväntar o begär.. Ta ansvar själv för att komma bort ifrån den stressen o pressen. Bestämma själv o bestämma sig. Välja sitt eget liv. Nå dit att våga det. Önskar honom allt gott o skulle bli såå glad om han en dag bestämde sig för att lägga de där pillrena i soptunnan (...ja eller lämna in dem åter på Apoteket är det väl 😉... Å inte hämta ut andra/nya varken förr eller senare... ) Det vore alldeles underbart!!! 💟🌻💟

Hmm, det smidigaste men riskabla alternativet om du vill klara av att sköta ditt jobb och "slippa" AT är att helt enkelt byta till en annan substans ett tag, t.ex. någon mild opiat eller Lyrica. Risken finns dock för dubbla psykiska beroenden men du blir i alla fall av med ditt fysiska benzoberoende.

Den hårda vägen är att bestämma dig till 100% för att sluta antingen genom nedtrappning eller CT. Stess brukar inte vara så jävligt att sluta med pga dens långa halveringstid och därmed stabila minskning i blodkoncentrationen. Det är inte alls konstigt att det tog 5 dagar för ATn att kicka in. Jämfört med Xanor som kan chocka kroppen väldigt snabbt om man slutar tvärt...

(Stesolid lämpar sig väldigt väl för nedtrappning även för andra bensodiazepiner och det finns nedtrappningscheman online t.ex. den välkända Ashtons: http://www.benzo.org.uk/manual/bzsched.htm)

Tycker endå du skött dig rätt bra. 20 mg är inga större doser men 2 år är ju rätt lång tid. Jag tror att sannolikheten att man återfaller är större om man slutar tvärt än om man trappar ner, men har "bara" flera xanor-avtändningar i bagaget och den fungerar ju lite annorlunda som sagt. Vet inte om nedtrappning är att rekommendera eller om det är lugnt på stesolid att sluta tvärt, don't know. Själv kan jag helt enkelt inte trappa ner.

Den fysiska abstinensen - den går över. Sen kommer det svåra, att inte börja igen. Jag har personligen hållit upp i år, och det psykiska suget har inte försvunnit. Du skriver att du lider av GAD, jag är inte påläst om den diagnosen så jag vet inte riktigt hur den fungerar men jag tvivlar på att stess har "botat" den problematiken. Det är ju bra att du vill sluta, men passa dig så att det inte bara är en återvändsgränd för att du råkar må sämre för tillfället.

Tack för ett vettigt svar!

Blev lite alkohol igår pga födelsedagsfest och då försvann allt, vilket inte är så konstigt då båda går på gaba-receptorerna. Idag känns det ju inte så roligt då det är bakfylla + atn. Ska därmed se till att vara helt nykter nu i minst en månad, och försöka med CT.

Skulle det bli för tufft har jag ju så jag kan ta. Jag lyckades sluta med Stilnoct (rätt höga doser under något år) CT och det gick över på en vecka. Tog även Lyrica i ett halvår och även den atn försvann relativt snabbt. Med det sagt vet jag att jag har karaktär nog att sluta med saker och ting, och det tänker jag göra nu. Det är dags att välkomna livet och bli av med denna förbannade berg-och-dalbana.

Idag är värsta dagen hittills. Kom knappt upp ur sängen i morse och kunde knappt jobba. Gick inte att koncentrera sig och minnet var/är som bortblåst. Också nojor och derealisation samt en konstig smak i munnen. Huvudvärk (vilket jag aldrig lider av annars, inte ens när jag är riktigt bakfull). En jävla dysfori också.

Vill inte ens veta hur jag mått om jag hade ätit detta dagligen och i den dos jag är ordinerad.

Nån som vet hur länge jag kan räkna med att detta ska pågå?

Lovar dig om att det går över bara du ger det lite mer tid. Du kanske skulle ta och sjukskriva dig temporärt? En vecka får man ta utan att behöva visa upp läkarintyg för arbetsgivaren.

Jag åt 30-40mg dagligen som jag blandade med alkohol över ett års tid och min AT var över på cirka 2 veckor.

Riktigt starkt gjort btw, det här klarar du galant!