Är humor objektivt eller subjektivt?

Denna tråd är en utstickare från Grotesco-tråden, där deras senaste (tredje) avsnitt väcker en fråga hos mig. Avsnittet handlar, om man utesluter det satiriska, om att särskilja på manlig och kvinnlig humor, där männen i avsnittet inte tycker att den enda kvinnan i manusgänget är rolig. I förlängningen menas att kvinnlig humor inte är roligt. Jag skulle vilja undersöka vad detta beror på. Jag citerar mitt inlägg i den tråden som är relaterad här:


För att fördjupa mig i det sista jag skriver, så menar jag alltså att det finns frågeställningar om huruvida humor är subjektiv eller inte. Det intuitivt självklara är att säga att humor givetvis är subjektivt. Detta eftersom folk skrattar åt olika saker. Problemet är att humor är mer än att skratta. Det man måste fråga sig är varför man skrattar. Jag har utformat tre punkter som jag tror krävs:

1. Det ska komma oväntat.
2. Det måste ha någon kontext till omgivningen (t.ex. till konversationen man har).
3. Det måste gå att relatera till (inte nödvändigtvis personligen, men på ett allmänt plan).

Dessa premisser (och kanske fler) menar jag är objektiva! Så när man då återgår till påståendet, att vad folk tycker är roligt är subjektivt. Ja, då strider ju det mot dessa universella premisser. Det handlar bara om att om man är korkad, ja då blir man överraskad av fler skämt än en mer intelligent som kan "förutspå" uppkommande skämt. Så då har man "olika" humor på ytan, även om premisserna alltid är desamma.

Någon åsikt i frågan? Vill också passa på att fråga om det finns någon filosof som skriver om humor?

EDIT: Hjälper mig själv: https://plato.stanford.edu/entries/humor/

Kortfattat skulle jag särskilja kvinnlig humor som något mer "gemenskaplig" och något lägre rent intellektuellt. Alltså att de spelar specifikt mot tjejgänget och inte verkar plågas av sina komplexa intellekt. Undantagen jag uppskattar är Christina Paszitsky och Joe Rogan. De är dessa tendenser jag främst märker.

Jag väljer att fokusera på stand up då det är något jag ägnar extremt mycket tid och tankeverksamhet åt. Jag tycker inte att humor är subjektivt då jag ser det roliga som syftas åt i nästan varje skämt (ofta efter research av udda referenser). Däremot skrattar jag sällan ljudligt. Det krävs, som du skriver, ett överraskningsmoment för att jag skall skratta rejält. Paradoxalt så gillar jag även att invänta poängen till skämt jag förutser utifrån premissen om jag relaterar till komikern.

Jag tror att frågan måste ställas utifrån antagandet att komikern som levererar även skrivit skämtet. Därför är en serie föga intressant i mitt tycke.

Jag gissar att jag är sällsynt insnöad på komik men efter att ha skrivit med punchlines i olika nischer i 18 år är det enormt underhållande att dissikera en komiker och skämt. Det finns inget rätt svar då alla har olika grejer i bagaget och ofta finns det mer än en möjlig poäng i många skämt. Har klurat på om detta är en gardering för vissa komiker för att fånga upp halvdana skratt som sammanlagt ger illusionen att skämtet gått hem när sanningen är att alla halvskrattar åt olika poänger.

Jag vet inte ens om jag svarade på frågan din. Jag ville nog bara skriva om det här.

Eftersmak humor är nästan det roligaste. När komikern tystnar och ser lite nonchalant ledsen ut och publiken bara börjar asflabba för att han ser så rolig ut efter "skämtet". Sen börjar det kopplas vad skämtet egentligen handlade om och då skrattar man så man kiknar.

Jag vet inte om det är subjektivt eller objektivt då, eller om det är både och.

Filosofi --> Diskussioner om humor
/Moderator

1. Det ska komma oväntat.
2. Det måste ha någon kontext till omgivningen (t.ex. till konversationen man har).
3. Det måste gå att relatera till (inte nödvändigtvis personligen, men på ett allmänt plan).

Oftast - men ibland är skämtet att det inte finns något skämt - som den här -

Vad kallar dom Volvo i Göteborg?

Volvo.