Står inför ett av dom svåraste valen i mitt liv.

Nop, för jag kan fortfarande utöva mitt intresse som är bättre anpassat i det område hon bor i, kommer som sagt inte åka därifrån tomhänt

Well, jag tänker som såhär att jag träffar henne IRL först. Det är värt att åka den biten för då kan jag även nyttja det intresse som jag brinner för. Efter det tas de sista besluten och jag kommer ställa ultimatum i hur hon vill ha det. Hon kommer inte höra av mig ifall hon väljer sin make, klart slut. Man kan inte dra slutsatser över att bara prata på telefon IMO.

Du tror alltså att en kvinna med man och barn kommer lämna sin familj för någon hon aldrig ens har träffat i verkliga livet?

God kväll! Först så kan jag varna för att jag är en ordbajsare så texten kommer förmodligen att bli lång.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver denna tråden då jag innerst inne vet vad som måste göras, men då jag är så otroligt kär så är det lättare sagt än gjort.
För att ni ska förstå så får jag nog börja från början.

Denna historian började i slutet av oktober, jag matchade med en obehagligt vacker tjej på en dejtingapp, 8 år yngre, men över 20 så det berörde mig inte.
Först så struntade jag i att skriva till henne då mina fördomar trodde att hon var där för att stilla sitt bekräftelsebehov som dom flesta andra snygga tjejerna på dejtingappar, men jag tog mig i kragen och det visade sig att denna tjejen inte bara hade utseendet, utan även hjärnan, och vi hade något skrämmande mycket gemensamt, både när det kommer till intressen, historia och personlighet, så det klickade nästan direkt.

Efter en veckas chattande och ett par samtal över telefonen så hade vi våran första dejt, och den kemi och hur snabbt vi kände oss bekväma med varandra hade ingen av oss tidigare upplevt, vi föll pladask för varandra kan man säga.
Planen var att ses över en kaffe men det slutade med att vi pratade non-stop i ca 6 timmar och att hon stannade till ~23:30 trots att hon skulle upp 05:00 och hade en halvtimmes bilresa hem.

Efter detta så skrev vi till varandra och pratade i telefonen minst 1 timme dagligen och vi sågs på helgerna, men det tog runt 3 veckor innan vi hade sex då varken hon eller jag ville vara för snabba med det då vi inte är personer som har legat runt eller haft behovet av det.

Hur som helst, dom första 7 veckorna var utan tvekan dom bästa i mitt liv, jag har aldrig varit så kär och känt ett sådant band till en annan person förut, vi var/är nog så lika två människor kan bli varandra.
Det kändes verkligen som att alla mina problem flög ut genom fönstret och jag både vaknade och somnade med ett leende på läpparna, vilket var ömsesidigt, men sen från ingenstans så började hennes kärlekskänslor att gå upp och ner helt utan anledning (enligt henne).

Hon kom hem till mig på söndagen innan julafton och sa på ett osäkert sätt att hon vill avbryta det, men då hon lät så osäker så frågade jag om hon kanske ville avvakta och tänka lite på det och det ville hon, sen så åkte hon hem.
Detta lämnade mig självklart helt förkrossad och bölandes som en bebis, dagarna efter det kan nog ha varit några av dom mest ångestladdade i mitt liv då jag bara väntade på att hon skulle avbryta det, men vi fortsatte att prata och på onsdagen så kom hon förbi en stund på kvällen och vi kom överens om att köra på som innan, vilket gjorde mig sjukt glad, hon frågade även om jag ville fira jul med hennes familj på lördagen och söndagen, vilket jag självklart tackade ja till.

På fredagen kom hon hem till mig och vi hade en jätte mysig kväll och på lördagen så for vi hem till henne där hela hennes familj var, det var riktigt trevligt men jag började känna av att något var konstigt med henne och på julafton morgon så kläcker hon att hon inte kan fortsätta när känslorna hoppar som dom gör, hon ville dock ha kvar mig i sitt liv som vän.
Hon sa att hon "inte kunde hantera att förlora en så fin människa ur sitt liv" som mig, och då jag är så tok kär i henne som jag är så ville jag det med då jag gick i förhoppningarna om att lite tid isär kanske gör att hennes känslor vaknar till liv igen.

Vi fortsatte att prata på messenger och snap under veckan och på helgen så åkte jag med och hjälpte henne att kolla på en bil, men jag bröt samman helt av att se henne, hon med då hon är en sådan människa som hellre blir sårad tusen gånger om än att såra någon annan och då hon sa att hon mår skit över att hon inte känner vad hon vill göra för mig då jag har allt som hon vill ha hos en kille.

Dagen efter så skrev jag att jag inte fixar att bara vara vän med henne, så vi bröt kontakten men jag klarade bara 3 dagar vek som jag är, och sedans dess så har vi pratat, skämtat och småretats dagligen på messenger och snap, vi har även träffats "som vänner" 3 lördagar på raken och kollat på film, ätit osv, hon sov även över två, men det hände inget.

Ni undrar säker varför jag utsätter mig för detta, och det är för att jag faktiskt önskar att mina känslor bara kunde försvinna för henne, för om dom skulle göra det så är jag säker på att hon och jag kommer att förbli väldigt goda vänner resten av livet.
Men problemet är att jag bara blir kärare och kärare i henne för varje gång som vi skriver med varandra och träffas, jag har seriöst gråtit dagligen sedans det tog slut, speciellt dagarna efter att vi har träffats, då har jag varit ett totalt nervvrak.
Att vara såhär kär och inte få det besvarat är nog det mest smärtsamma som jag har upplevt i mitt liv, och tro mig, jag har upplevt mycket

Så hur tusan ska jag kunna fatta ett beslut att bryta kontakten med en av dom finaste människorna som jag någonsin har träffat?
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar henne, trots att vi bara var intima med vara i 2 månader, vilket jag inte trodde var möjligt, men hon har visat mig mycket som jag inte trodde var möjligt.
Sen så har hon lagt ribban så jäkla högt så jag är HELT övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att träffa någon som kan ta sig över den.

Ja, jag har provat att gå på en dejt med en annan sedans det tog slut i hoppet om att komma på andra tankar, men det gav mig bara ännu mer ångest och jag blev på riktigt tårögd under dejten då det kändes så jäkla fel.
Så att "hoppa upp på sadeln" och börja dejta massa andra kvinnor är inget jag kan göra så länge hon är den som jagar mina tankar i stort sätt varje vaken sekund.

Så har någon här några tips på vad jag kan göra eller är det enda alternativet att bryta banden helt med henne? För jag tror nog inte att jag någonsin bara kan vara vän med henne då jag har en sådan sjuk dragkraft till henne.
Skulle jag bryta banden, låta känslorna dö och sedan ta upp kontakten med henne igen så är jag helt säker på att jag skulle falla precis lika hårt ännu en gång

Något annat som är väldigt frustrerande är att min magkänsla säger mig att hon fortfarande känner något men vill inte agera på det i rädslan för att såra mig ännu en gång.
Det är sättet hon skriver och kollar på mig som ger mig denna magkänslan, men vem vet, det kanske bara önsketänkt och falska förhoppningar

bäst att du skaffar dig lite hårdare hud för det här kommer att ta ont

Är det äkta kärlek tappar man inte känslorna efter några intima veckor .Sorry

1) Sluta ragga luder från internet och krogen.
2) Klarar du inte av att hålla dig, eller att slå till när det dyker upp en kvinna av klass så tycker jag att du ska skaffa dig psykmediciner för att dämpa ångesten och tvångstankarna.

Vi har alla varit där. Känt precis samma känslor, blivit precis lika hjärtekrossade, gråtit, deppat ihop och levt på hoppet precis som du. T.o.m. känt att det inte längre finns något att leva för.

Det du skriver om att du är "HELT" övertygad om att du aldrig kommer att träffa någon som får dig att känna så som hon gör... ja, sådär kände vi andra också. Och sen tog vi oss vidare efter flera månader eller år, och efter många om och men.. och träffade just de där personerna som slog den första kärleken med enorma hästlängder. Du kommer dit en dag du också, även om du är förblindad och inte inser det just nu.