Separation för stunden eller alltid?

Hej,

Jag hoppas jag kan få hjälp av er, min sambo har sagt till mig för ca 10 dagar sedan att hon behöver lugn och ro och vill separera, hon letar efter lägenhet och våra barn kommer komma i klämm, jag har försökt prata med henne men hon säger att hon har gått i depression och försöker återhämta sig. Vi har även renoverat ett helt hus på senare tid där jag fick göra allt och nu känner jag att lusten och orken är bortblåst, kompisarna säger att jag ska prata med henne men att hon är svår, hela tiden kommer säger hon att hon måste ta avstånd från mig för att återhämta sig själv, kan även nämna att det inte ligger något med otrohet bakom detta utan rent allmänt gräl vid 2 tillfällen.

Jag har försökt att bättra mig och hon sa efter en vecka att det är ett stort plus för mig, vad hon nu menar med det. Men hela tiden säger hon att hon behöver lugn och ro från mig och frågar jag henne om jag ska ge de en chans och vänta på henne så får jag inget svar... Ena husdjuret kommer hon lämna hos mig saker som tar plats hos henne kommer hon också lämna förvara hos mig...

De jag gärna vill veta är vad hon tänker och hur vill hon gå vidare när hon återhämtat sig?

Tacksam för svar för familjens bästa...

Bästa du kan göra är att låta henne vara. Hon har bestämt sig. Om du pressar henne eller tjatar på något sätt kommer ni aldrig hitta tillbaka. Lämna henne ifred och det är mycket möjligt att hon efter några månader ändå känner att ni hade det bra ihop. Passa på att knulla runt tills dess så kommer även du få lättare att släppa taget.

Det gäller att hålla två bollar i luften här. Först och främst gäller det barnen, de ska få ha tillgång till båda sina föräldrar. Och det gäller att låta bli att lägga sig i barnens liv med den andra i så stor utsträckning det går - annars blir det problem.

Som jag kanske hintat, så verkar hon ha fattat ett beslut och det kan du inte ändra på eller göra något åt. I min erfarenhet så är det bara att förbereda/arbeta mentalt på att det inte kommer att vara ni två längre.

Så sattsa på dig själv främst, se till att du får det så bra som möjligt. Du kommer att ta dig igenom det här och komma fram på andra sidan. Det tar lite tid dock, och ju mer du engagerar dig i henne, desto längre tid kommer det att ta.

Du måste själv få tid att bearbeta detta. Allt du gör för henne tar tid från dig och du kommer inte att få något tillbaka från henne. Lätt att lura sig själv i detta läge dock.

Och det som stjäl tid från dig, tar tid från barnen. De behöver sina föräldrar i vått och torrt, så se till att må så bra som du kan, för det ger ett bättre liv åt dem.

Beklagar verkligen.

Edit: Sätt upp en tidsgräns för hur länge hon kan förvara saker hos dig. Inte roligt att vara någons förråd i längden. Det kan leda till irritation och ovänskap senare, vilket främst drabbar barnen.

Det kan ju vara så att hon behöver tid för sig själv och sedan upplever tomheten och saknaden och återvänder till er. Jag skulle ju råda er att gå och prata på familjerådgivningen i stan där ni bor. Låt henne vara ett par veckor först, men boka tid redan nu då det är kö. Du har rätt att ensam gå i samtal där, även om hon inte ställer upp på det. Jag kan tänka mig att du kan behöva stöd och någon som lyssnar på vad som pågår inom dig. Hoppas verkligen att hon kommer tillbaka och att det ordnar sig för er.

Ge henne lite rum och låt henne vara.

Att bli ensamstående förälder (i början) är inte lätt. Mycket som man fått hjälp med tidigare får man nu göra helt själv. Bara möjligheten att gå och slänga sig i sängen en timme för en powernap finns inte kvar (om ni har småbarn).

Mitt råd är att ge henne space och det med råge, dels för hennes skull men även för relationens bästa. Låt henne känna hur det är att vara ensam och lösa allt på sitt umgänge utan din hjälp. Det kommer inte dröja länge innan hon ser hur tufft det är, märker att livet med dig kanske inte var så jäkla dumt ändå.

En sak är säker, hjälper du henne överdrivet mycket (det är bara naturligt om man älskar någon men i ett sånt här läge så förstör det bara!) så hjälper du henne bara med att gå vidare med sitt liv utan dig då hon sakta men säkert kan växa in i den nya rollen som ensamstående förälder innebär för att du finns där och hjälper henne tills att hon inte behöver dig längre.

Hon har valt att flytta isär och bryta upp familjen för att hon tänker bara på sig själv just nu så då ska hon fanimej vara själv också. Under tiden fokuserar du på att vara en grym pappa och fortsätter att snickra klart på det där huset för att tänka på annat.

Gör inte samma misstag som jag gjorde!

Statistiskt sett ur min erfarenhet kommer det aldrig funka om man flyttar isär. Det är svepskäl till velighet att göra slut på riktigt.

Så förbered dig på det. Just nu utnyttjar hon dig enormt genom att du får ta det hon inte orkar ha/förvara osv.
När hon sen kommer göra slut på riktigt, och kanske hitta någon annan, så kommer hon försöka fortsätta få dig att "ställa upp" på henne.

Antingen drar du ut på det eller pratar allvar med henne att du inte tycker detta är en bra idé att glida ifrån varandra i stället för att ta sig igenom detta tillsammans.
Håller hon inte med är det slut. Simple as that.

Egentligen säger det sig själv att vill någon vara ensam så betyder det just det

Intressant, samtidigt säger hennes kompisar att hon inte vad vad hon vill och att det är svårt att känna henne, försöker färda huset men de tar emot som bara den, bara att sätta upp några saker tog 4 dagar vilket i vanliga fall tar 2 timmar... usch, jobbigt är de när man inte har någon att luta sig mot...

Detta är en ny form av att pausa ett förhållande. Dvs, att göra slut under en längre tid där man binder upp den andre att vänta troget.

Tyvärr så är du rökt.
Det som kommer hända är att hon flyttar o tar med sig problemen som gjort henne sjuk, dvs barnen samt ett eventuellt arbete. För hon var knappast sjuk innan barnen? I så fall var du en idiot som skaffade barn med henne från början.
Det hon nu gör är att hon flyttar. Det hon lämnar kvar är du. Samma du som tidigare har avlastat henne i arbetet.
Eller så är du en kille i min sambos bekantskapskrets som just skaffat hund som du skulle ta hand om vilket han glömde när det gällde barnen. Den killen avlastade inte ett skit utan valde att sitta vid datorn medan tjejen fick göra allt o även ta hand om hundvalpen som han skulle fixa.
Känner du igen dig i detta så har du verkligen problem då din historia påminner om den jag nu beskrev.
För den killen kan jag skriva en roman om o den förtjänar att förlora allt.

Nog om det paret o din tjejs depression.
När hon flyttat finns det två alternativ.
Det ena är att inget förändras o då fortsätter hon att bo själv samtidigt som hon mår skit. Du är redan bortvald.
Det andra är att hon får hjälp o kommer ur depressionen o då har du ändå förlorat henne då hon bara är en människa. Det människan kommer se är att allt hon behövde göra var att lämna dig o därigenom blir du även ansvarig för hennes depression.

Så det du ska göra är snabbt som fan, rannsaka dig själv. Titta på vilka fel du gjort. Efter det så pratar du med henne. Förklarar att dessa saker har jag insett att JAG har gjort fel o att du vill ändra på dig.
Viktigast av allt. Se för fan till att hålla löftet av att ändra på dig. Om inte kommer ni att skiljas med en separation man gör filmmanus på.

Kan säga med mer än gott samvete att jag har pratat med henne vid flera tillfällen och hon har sett förändringar som hon ville se, jag har hjälpt henne att komma ifrån hennes förflutna och börja om på nytt, både psykiskt och ekonomiskt, hon har insett stor skillnad men står fast vid sitt beslut...

2 allmänna gräl ger inte denna effekt, gubbsis, inte när man har kids, ett förhållande med barn inblandat är vanligtvis starkare än i ett utan, som päron tänker man ett par extra steg, trots att man för stunden avskyr den andre.

Quoten påminner om en polare till mig som gjorde precis som du, de hade vart tillsammans i +15 år, han jobbade heltid och när han kom hem så grejjade han med kåken till ca 23.30 i säkerligen 1 år om inte längre, när han sent om sider gick in i väggen med en ½ färdig kåk så var hans förhållande över med, först hette det att han inte haft tid och de grälat en del, men sen kom det fram att hon gjort det absolut vanligaste när det gäller förhållanden med barn och grejer inblandat, gått till en annan.

Gällande trohetens vara eller icke vara, har du frågat och fått ett sanningsenligt svar (för man brukar ju vanligtvis inte i förhållanden vara helt sanningsenlig på den frågan, först tar man en "paus" och testar om det funkar med den andre, funkar det inte så kommer man tillbaka)

Har hon en depression så har hon kontakt med en läkare, har hon inte det så är det skitsnack, finns inte en läkare som jobbar med depressioner som förespråkar att man packar ihop och splittar familjen, nämligen.

Tack alla som har gett tips och stöttning i mina frågor och tankar, relationen har åter börjat få ros och vi planerar att köpa en ny bostad gemensamt för att börja om på nytt...

Nu är de så att hon vill fira födelsedag gemensamt och hon har valt ut lite presenter som hon önskar, tyvärr ser jag fortfarande inte hennes kärlek på ett riktigt sätt som man bör ge och ta, känns som att mottagaren saknas aningens, så vad tror ni om de hela, sant att de kan fungera eller bara strategi för att förhala tiden?